10 år och Asperger

min son är 11,fyller 12 i sommar och kommer antagligen få diagnosen Asperger....Har redan utrett honom för Asperger men då tyckte de inte att han uppfyllde kraven för att få diagnosen..
Han går dock redan i en Aspergerklass,och det fungerar bra,långt mycket bättre än vad det gjort i de "vanliga" skolorna.
Han har personal som förstår honom istället för att tycka att han beter sig konstigt och de anpassar undervisningen efter hans behov..Han kommer oftast överens med de andra killarna i klassen,ingen som retas eller är dum som det varit i andra skolor där han alltid varit"annorlunda"...Så även då jag egentligen är för inkludering,dvs att alla barn ska kunna gå i den vanliga skolan(lite arbetsskadad då jag läser specialpedagogik på universitetet)så har Aspergerklassen fungerat mycket bättre för min son än den "vanliga " skolan....

leeena:

Jag har också hört mycket positivt från andra mammor som har barn i aspergerklass, en helt annan värld där man som förälder kan slappna av och känner sig trygg i att barnen får möjlighet att lära sig inte bara skolämnen utan även hur vardagen fungerar. Sociala möten och praktisk tillämpning, barnen får prova på tex "hur man gör när man handlar", vad förväntas man säga till expediten osv.
Även vi har problem med läxläsning, min dotter gillar matte så det är inget problem. Men att försöka stödja henne i läsningen men ändå påpeka fel är inte lätt. Det slutar ofta med att vi bli rätt trötta på varandra. Ibland får jag helt enkelt strunta i läxläsning det är inte värt att skapa en oros-situation över något som är viktigt.
En annan sak som hände nyligen var att de skulle simma i skolan och det skulle bli på en tid då hennes assisten gått hem. Och skolan ansåg att det kommer nog att gå hur bra som helst! Tjena! Jag sliter ju mitt hår varje gång jag ska till simmhallen med henne. Vilket skåp ska vi ha, varför är vårat skåp upptaget, vilken toa är ledig och håll vakt mamma, jag måste se din hand i dörren på toaletten osv. Hon är bra på att simma men att komma till vattnet är svårt. Assistenten insåg att det nog inte skulle gå bra och lyckades få byta timmar, hon är nu med på simmningen och allt har gått toppen!
Jag har en fråga...
Hur gör ni med småsyskonen när de ska leka med en kompis men inte vågar vara utan mamma. Min yngre dotter(H) ska till en kompis hon aldrig lekt med och vill ha med mig, vilket är förståeligt. Men eftersom jag inte känner mamman känns det lite jobbigt att behöva komma dit med henne(H) och aspergersytern(A). Risken finns också att A inte vill och börjar trillska. Jag har ingen jag kan lämna A hos. Hur skulle ni göra?

Jag skulle nog också hört efter om lillasysters kompis kunde följa med hem i stället.

Lilltjejen är lite trött på att alltid vara hemma med sina kompisar, men om jag har tur så löser det sig. Stortjejen är lite längre i skolan ibland och då kanske vi kan passa på och gå hem till lilltjejens kompis!
Tufft att få höra i efterhand att ens barn blivit mobbat! Det är ju en av de saker som alltid gnager i en, oron för att andra ska tycka ens barn är konstiga och jobbiga. Men din son verkar hyfsat trygg i sig själv. Jag tyckte att det lät fint det där du berättade att han var stolt över sig själv och verkar tycka det vara ok med en diagnos. Var det psykolgen som berättade för honom? Och hur gick det till, min tjej vet inte om att hon har en "sjukdom".

Sigge:

En kille hade kallat A för osmart . 

Jag har inte fått någon info om när det är läge att berätta. Jag tror min tjej är något för liten än men om något år eller så borde det nog vara dags. Jag skall höra med habeliteringen framöver.

Ja, de kanske väntar tills de är runt tio med att berätta.

Hej jag har också en son som har asperger men han är lite yngre än era barn. Han är 6 år och fick sin diagnos när han var 5½ år. Nu går han i sexårs och har egen assistent men skolan ska ansöka om att han får börja i resursskola till hösten med barn med lite olika diagnoser. Läste att flera av er är på väg att byta skola för era barn. Min son har även adhd. Ibland tycker jag det är svårt att veta vilken diagnos som är vilken i hans beteende. Inte för att det kanske har världens störst betydelse men ändå...

Min son har liksom många av era barn inga egna kompisar ( hänger på storebrors kompisar)och leker än så länge inte med någon i klassen. Vi har dock många vänner med barn i samma åldrar som han träffar ibland.

Han är social men vill ha saker på sitt sätt. Han har svårt med sociala relationer, ena stunden är han go och mysig i nästa säger han "håll käften" och kan slå till andra barn. Han uttrycker sej verbalt hemskt ibland. Gör era barn det också?

Han har svårt att förstå sociala koder, svårt med nya människor, miljöer osv. Rutinbunden, vill veta vad som ska hända, behöver förberedas noga på nya saker osv. Är era barn sådana också?

Han lever i bättre och sämre perioder som vara i några månader i taget. Han kan även variera inne i perioderna och över en dag.
Är det någon som känner igen detta?
Ska vi göra semesterresor måste vi anpassa oss efter hans bra perioder.

Hur får ni andra livet att rulla på/ gå ihop? Ni som har större barn, har ni några bra tips till mej, ni som så att säga varit med om dessa åren innan?

Om ni har vårdbidrag hur mycket har ni då? Har ni fått mer när era barn blivit äldre? Vi har fått ett första förslag på en fjärdedel men jag tycker det är lite lite....