Vi som väntar junibebisar del 2!

jag måste bara höra om det är fler som inbillar sig eller är rädda för att barnet ska komma för tidigt eller för att det ska hända något? Jag har varit gravid 6 ggr. detta blir mitt 3:e barn och mitt första med min man. jag kaninte låta bli att vara rädd. o jag känner mig så ensam i detta. min man är lugn i alla fall på utsidan. han säger som alla andra. att jag ska lita på vad andra säger. o på ul såg man inget konstigt. menjag tycker inte att någonting stämmer. bara en känsla. allt har varit så konstigt.

jag har haft ont i huvet nästan hela tiden, lågt bt, lågt järnvärde, snuva och i bland svårt att få luft.

har blivit flyttad nästan varje gång jag varit på ul.
nu sparkar barnet ovanför där livmodern ska sluta.

jag har som sakt börjat ha sammandragningar. mm.

ska bli intressant att se hur det blir.

Jag är oxå rädd emellanåt att barnet ska komma för tidigt. Men det är nog alla kvinnors skräck att det ska komma på tok för tidigt. Man oroar sig ju för allt möjligt, iaf jag, finns nog inget jag inte oroat mig för...

det konstiga är att jag inte har varit orolig när jag väntat de andra två. det ena mf var jag inte heller orolig över. inte fören några dagar innan den föddes hemma i vecka 16.

Jag oroar mig också jättemycket, för allt. Nu är jag mest inne på olika sorters handikapp. Och jag menar, vad skulle jag göra åt saken om det var så? Man borde verklgien försöka bearbeta det här på något sätt. Det är så onödigt och tar bort så mycket glädje. Men jag försökar hålla det på en nivå så att andra inte behöver bli påverkade av det. Min mamma, t ex har alltid hållit på och oroat sig för allt som skulle kunna hända oss, och gör det fortfarande. Det är ganska jobbigt och jag vill verkligen inte göra så mot mina barn.

Ibland funderar jag över vad som kan hända och hur livet skulle bli om barnet inte är friskt eller om det händer någonting oväntat under graviditeten men för det mesta försöker jag intala mig att allt är som det ska och att det för det mesta går bra vid graviditeter och förlossningar.

I förrgår tyckte min ena handlare/chef att jag kunde lägga fram min licexamen 3 veckor innan BF!! Kan säga att det satt jag mig ganska tvärt emot och sa att jag i alla fall vill ha 5 veckor. Man har ju ingen aning om hur man mår så nära inpå och den stressen examen innebär kan på intet sätt vara hälsosamt på slutet. Usch, inte bara skoj.

Låter jobbigt att gå och oroa sej hela tiden. Visst kan jag få tankar ibland att något kan vara fel, men försöker slå bort dem. Det blir ju inte bättre av att oroa sej. Men ni som oroar er mycket kanske borde prata med BM om det, kanske det finns någon hjälp att få, så att ni mår bättre.