vuxna med adhd add as

ringde psykologen imorse på hans telefonsvarare och sa att jag inte orkar längre,att ångesten har blivit värre o att jag klappar ihop snart,,nu hoppas jag han ringer tillbaka så jag kan säga till han att theralenen inte funkar längre mot ångesten och att jag vill prova sobril eller oxascand....
dom måste ge d till mig annars vet jag inte vad jag ska ta mig till,

imorgon ska vi iväg o boka en resa till värmen för mig o min dotter för nu är det riktigt illa med mitt mående så att en resa borde få en o må lite bättre.

Min utredning börjar nu den 12 mars och jag är jättenervös. Jag har ett stoooort bekräftelse behov och är rädd för att jag inte kan berätta hur hemsk jag är och hur dåligt jag mår och har mått hela livet. Man har ju alltid kämpat så för att hålla en snygg fasad utåt och nu helt plötsligt skall allt bara ut i det öppna.

Ja det är hemskt och sen när man försöker göra det så tror inte psykologen på en. En sån j*la besvikelse. Dom har inte ringt tillbaka från VUP ännu. Hoppas dom gör det imorgon.

Äntligen har jag fått tag i VC efter flera samtal dit.. jag har fått en läkartid imorrn kl 10 så det känns både nervöst och skönt. Svårt att veta hur man ska ta upp det med läkaren bara, att man vill komma till psykolog för utredning.

De misstänkte redan när jag var barn att det var något "fel" på mig men det gjordes aldrig nån utredning då och arbetspsykologen tycker absolut att jag ska göra det nu. Men jag har så svårt att be om hjälp...

Följer din berättelse och är livrädd att något liknande skall hända mig.

Något jag har som talar för att det är som jag tror är att jag var ett mycket speciellt barn eller som någon sagt tidigar så kallades det då för "Jä´v..l unge"

Mamma har berättat att jag var världens snällaste barn tills jag fyllde 2. Efter det har jag varit mycket "trotsig" fick byta dagmamma när jag var 4 bla för att jag retade upp dagmammans söner så dom slog mig halvt fördärvad, de var många år äldre än mig men jag hade inte vett att vara rädd.
Själv slogs jag inte men var verbalt mycket tuff. Fick byta klass efter första termin i förstaklass för läraren inte klarade av mig, jag tyckte mina klasskamrater var osmarta (dumma i huvudet) och när det inte passade mig så hoppade jag ut genom förnstret och klättrade upp på taket där jag gick omkring och klampade.

När jag berättade för min mamma att jag skulle söka hjälp och varför så sa hon
-Ja jag har tänkt på att det är så det är mycket under de senaste åren, men DÅ var det ingen som visste något.

sorry måste bara gnälla. Tror ni min läkare har ringt än?
Hon skulle ringa halv 1 och har fortfarand iente ringt. Har ringt 2 ggr till psyk och frågat om jag missförstått tiden eller om hon är sjuk. Men nä hon ska rnga mig. Nu är klockan snart 5 och antar att hon gått hem för dagen eller något.
Blor så förbannat besviken.
!!

ARG!

Vet inte om ni minns mig, men klampade in i början på den här tråden.
Har idag varit och pratat med sköterskan på psyk. Han tyckte absolut att det lät lämpligt att utreda ADD och ADHD, men sa att kön till neuropsykiatriska är jättelång så han skulle kolla upp om en psykolog på Affektiva kunde utreda mig istället.
Tror ni det bara blir något blahaa då eller tror ni det är en lämplig väg att gå för att snabba på det hela?
Skönt att han lyssnade iaf och att det förhoppningsvis HÄNDER någonting.

Fan också. Nu har min mans företag bytt nummer så att nu måste man ringa via växeln och hur lätt är det när dom går hem kl 17 eller 1730 om dagarna. Förut har jag kunnat ringa direkt till båten och därefter knappa in hans hyttnummer. Jag behöver ringa flera gånger per dag för att det är så mycket dyrare på mobilen då han befinner sig utomlands större delen av resan. Jag har ingen att prata med och det är bara mannen jag kan prata med. Hur f*n skall det gå nu.