vuxna med adhd add as

Jag vet faktiskt inte, men jag har väldigt svårt för att be om hjälp.. Ska alldeles strax ringa VC och se om jag kan få en tid annars får jag nog faktiskt be henne om hjälp trots allt

Det blev något fel, tryckte på citera inlägget som HellviHumle skrev.. (Detta var alltså mitt svar på inlägg från HellviHumle Igår 23:39 #267)

Så drygt.
Min läkare ringde i fredags för jag skulle få ett svar.
Men då hade hon inte kollat genom mina sista papper :O
Jag menar de e inte om jag har halsfluss jag väntar svar på. Jag vill ändå gärna veta om jag har e diagnos eller ej. Om de blir medecin byte osv.
Idag halv 1 ska hon ringa.
Jag vill ha någon här då men min man kaninte vara hemma från jobbet då han har huvudansvaret för en massa killar. Ah va de irriterar mig.
Nu behöver jag ta om hela fredagens oro och spänning idag igen.
Hela hlgen har jag fått vänta fast jag inte borde. Lönt att sätta upp en telefon tid för att ge mig ett svar om hon inte ens hunnit kolla på papperna. Blir tokig.
Hon har vart ganska dålig med att informera mig steg för steg hur utredningen går till. Så hon har kunnat säga att du får en teletid då och då och de ända jag fått veta då är att jag skullat fylla i fler papper. Grrr

Jo jag har varit på ett samtal men det gick inte så bra. Fick en ny tid och den är nästa måndag. Försöker att få en anna psykolog.

Jag känner mig mera hemma i AS men psykologen som jag var hos tror inte på mig. Ringde nyss dit för att höra hur det gått med bytet. Dom skulle återkomma för den jag pratade med var sjuk resten av veckan då jag ringde och frågade om bytet. Hoppas dom inte dröjer allt för länge med samtalet för det är skitnervöst. Synd att man inte har råd att gå privat.

Det går inget vidare med mig att få komma till VC så jag kan få remiss till psykolog... Dessutom måste jag få sömntabletter för nu har jag inte sovit mer än nån timme per natt sen slutet på januari.

Jag ringde VC 7.50 och fick en tid att bli uppringd kl 8.10 men de har fortfarande inte ringt upp mig. Det är inte första gången som jag sitter och väntar och de inte ringer alls... Känns inte så roligt för man trycker ju in personnr så det känns som att när de ser att det är jag så skiter de i att ringa upp

Vet precis hur du känner dig. Det är flera gånger som läkaren inte ringt tillbaka. Jag har fått nya tider men det rings inte tillbaka.

Oförstånd är väl det snällaste jag kan säga. Nåja, jag kan dra till med okunskap också.
Har du läst om AS-kriterierna på autismforum? De ger en mer positiv bild av AS. Kan vara skojigt att läsa som omväxling till det du får höra.
www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Leva_med_autism/styrkor_och_utmaningar/aspie_kriterierna/aspie-originaltext/index.html
Ursäkta om du sett dem redan men jag tycker att det är viktigt med en annan syn än den vanliga, negativa så jag tjatar lite.

Nu har jag ringt igen och fått en tid 9.00 som jag ska bli uppringd så får vi väl se då om de ringer upp.. Är nog jobbigt att ringa dit ändå utan att det ska strula så här

Crash Boom Bang skrev 2009-03-09 01:14:17 följande:

Under resans gång så har jag ju trott att det var ett normaltillstånd och mest reagerat på depressionshistorierna. Levde med självmordstankar nästan hela tiden. Nåja, fru och barn har ju hjälpt upp det emellanåt. Men efter att ha fått diagnosen så kändes det som 30 bortkastade år, de åren som gått efter mitt första besök på psyk. AS-diagnosen fanns ju inte då men någon form av bekräftelse hade ju inte suttit ivägen.
För 20 år se´n risade jag ihop och stannade hemma från jobbet. Gick några kurser, faktiskt med hjälp av FK! Blev sedan min egen och jobbade ihop med en kompis som dock blev anställd för tio år sedan. Se'n har jag kört på själv, vilket gått men inte mer.
Förra året lyckades jag få sjukersättning på 50% (av lägsta beloppet) och försöker hanka mig fram på diverse småjobb. Har lite djur också som bidrar med nå'n krona.
Saker jag undviker är t ex större tillställningar. När en son gifte sig i somras fick en annan av sönerna hålla "mitt" tal. Jag försöker undvika så'nt som jag har gått bet på tidigare men nu kan låta bli att ens försöka. Har ju i alla år försökt anpassa mig till det sociala samspelet som jag aldrig fattat nå't av. Nu skiter jag i det.
Oops, blev lite långt här. Kanske skulle skriva en bok i stället.

Messade lite med min mamma idag och hon säger att jag var "normal" när jag var barn. Frågade om om hur tyckte att jag var som tonåring och framåt. Tja det är sånt som är normalt i tonåren och jag har ju alltid haft killkompisar och när det ändrades så hade jag ju inge tjejkompisar så då blev jag ju ensam. Det är hennes svar på min uppväxt. Hon vet ingenting om mig eftersom jag gömt allt sånt. Hon vet inte hur jag kände mig i skolan men jag visade som sagt inget för min familj.

Det här med deprission är jag fortfarande lite kluven till. Visst jag har mått jättedåligt i gymnasiet och funderade faktiskt på att ta mitt liv men jag vågade inte. Det var bara i tanken. På jobb har jag inte varit särskilt länge och när mitt vikarieat inte behövdes längre så tog jag det personligen och sjukskrev mig dagen efter jag fick beskedet. Har fått sparken flera gånger och det har tagit jättehårt på mig men jag har aldrig vågat söka hjälp för det utan stått ut eller skaffat barn. Allt för att slippa vara med andra människor. Men jag känner mera ångest och inte deprission eller det kanske är samma sak. Läste på autismforumet och där kan dom ha deprission i flera månader i taget och några gånger per år. Är jag onromal när jag har mina nere-perioder som jag kallar det i någon vecka bara för att sen må bättre. Måste man ha djupa deprissioner för att få en diagnos? Det är såna tankar som far runt i huvudet samtidigt som jag vill gråta för jag kanske inte har AS. Jag känner mig verkligen hemma där men min omgivning (släkten framför allt samt psykologen) inte tror på mig. Jag måste verkligen vara dum i huvudet som inte fattar allt och inte vill som andra. Har ingenstans att fly så som jag brukar göra. Jag vill bara försvinna från detta samhälle jag lever i men inte dö. Inte än för jag vill vara med mina barn. Och jag vill inte heller lämna min man för hans hjälp är viktig för mig för att jag skall klara mig. Min högsta önskan har alltid varit att få bli pensionär före 30år för verkligen hatar att jobba. Men då får jag ångest för att familjen inte får tillräckligt med pengar så jag måste jobba.

Ursäkta att det blev så långt.