Jag "slog " min 3 åring!

Poliserna och soc som kom och förhörde väninnans barn och även väninnan var mycket intresserade av HUR HÅRT mamman tagit dem i armen!! Flickans bröder sade i förhör att mamma tar hårt i armen och tar in oss i vårat rum när hon blir arg!

Så sorry, neeej man får inte ta tag i barnens arm och ta in dessa på rummet, otroligt säjer jag bara.

Och det finns barn som är så hysteriska och utåtagerande att de kan behöva en dask för att bryta det beteende t och komam till sana igen, faktiskt. SEn hade det varit bättre om det inte hade behövts men som sagt vissa barn är mkt svårahanterliga och att man brister vid nåt tillfälle är nog mänskligt.

Anonym (håhåjaja) skrev 2009-05-08 07:13:23 följande:

Fast, har man så pass svårhanterliga barn så man måste använda sig av aga för att bryta ett beteende, hoppas jag att man som förälder inser att proffessionell hjälp kanske behövs. Det krävs ju knappast ngt geni för att förstå att situationen inte är hållbar isåfall, och att dask nog inte är vad de barnen behöver.

Vidare i det fallet du tar upp kanske det faktiskt är så att din vän är för hårdhänt med sina barn!?

Men man kan fortfrande inte kalla det för misshandel när man tar tag i sitt barn!
Man använder inte barnets utbrott som ursäkt för att ta tag i dom, det är när dom får utbrott dom behöver det.
Jag tror vi pratar om helt olika saker, du tror jag säger att det är okej att misshandla sitt barn. Så är inte fallet.
Jag avskyr folk som skadar sina barn och skulle aldrig kunna göra det själv.
Men att dra gränsen för misshandel vid att ta tag i sitt barn är så fel som det bara kan bli!

Att ta tag i sitt barn hårt i heter BARNMISSHANDEL i Sverige. Att man sen inte tycker att det är misshandel är en helt annan sak.
En fröken på vårt gamla dagis blev anmäld för BARNMISSGHANDEL, visst låter det fruktansvärt. Men hon hade vid något tillfälle tagit tag i barn som inte ville klä på sig utan slet sig därifrån...hum hum hum...

Oavsett VAD ni tycker så är det i sverige barnmisshandel och du kan dömas för det.

Anonym (misshandlare?) skrev 2009-05-08 08:55:00 följande:

Men, det jag anser vara att gå över gränsen är när man som förälder drar till lite extra, nyper i hårdare osv bara pga att man själv är så frustrerad. För mig är det självklart att man ska kunna lyfta upp sitt barn när de trotsar osv, men att daska, smälla, knäppa osv är helt fel enl mig!
I ett inläg strax ovan så tas det ju också upp att polisen vid en ev misstanke om misshandel ställer sig frågan hur hårt man drar, tar tag i ex en arm osv. Detta är ju för mig helt relevant, jag kan ta tag i mitt barn för att lugna osv utan att för den delen gå över gränsen.
Slutligen, jag aktar mig för att kalla andra människor för misshandlare osv, utan jag pratar utifrån min syn på hur man ska bete sig mot sitt barn.

Man får hoppas på att man får snälla barn helt enkelt ^^.
Nä men allvarligt. Det är väldigt svårt att veta hur man ska göra. Placera ungen i ett hörn i 5minuter hit och dit tycker jag bara verkar löjligt. Att slå sitt barn är verkligen fel. Så vad ska man göra då? Jag skulle själv sätta mig på barnets höjd, höja rösten och koll rakt in i ögonen och visa att detta är allvar. "om du inte slutar nu så får du inget lördags godis" eller något liknande. "om du inte slutar nu så tar jag din favoritleksak och du får inte tillbaka den fören du förtjänar det" - fast det kanske är fel det också?
Jösses. Vad det är komplicerat att ha barn =)
Alla uppfostrar olika och alla tycker att deras metod är bäst..

Anonym (ElMano) skrev 2009-05-08 07:10:22 följande:

Visst finns det en växelverkan. Visst påverkar föräldrars bemötande barnen. MEN det omvända gäller också. Det finns en studie där lugna och "bråkiga" barn bytte föräldrar. De som då fick hand om de lugna barnen började uppvisa fler positiva sidor i sitt sätt att vara med barnen och de som varit vana med lugna barn började istället uppvisa mindre roliga sidor tillsammans med de "svåra" barnen. Så vissa föräldrar ställs inför svårare utmaningar än andra. Men det upphäver inte förälderns ansvar att interagera med sina barn på ett sätt som inte kränker och på ett sätt som främjar barnets utveckling och sociala förmåga.

Anonym (Hm) skrev 2009-05-08 09:56:11 följande:

Det fungerar bättre att sänka rösten och ha en allvarlig ton. Att bestraffa genom att ta bort är inte bra, bättre att erbjuda belöning för att barnet uppför sig väl!

En allvarlig ton hjälper verkligen inet alltid. Inte heller att belöna...faktiskt. Barn är olika, en del barn kan ju driva en till vansinne...
Har själv en sexåring som INGET hjälper på, han styr och ställer, skulle jag få hnm att lyda had ejag varit tvungen att ta tag i hnm hårt elelr alternativt ge honom en dask, då hade han förmodligen insett allvaret, men det skulle jag INTE våga göra. Så tyvärr vinner han många "fighter"....

Och jag har provat ALLT, baslagtar jag saker från honom gör han bara detsam med mina saker. Det GÅR likosm inet att vinna över honom.

Känner igen det här! Å jag tror det är vardagsmat för många. Å DET HANDLAR INTE OM DÅLIG UPPFOSTRAN! Dock en viss grad bortskämdhet! Hade en konflikt med min 6-åring imorse. Tålamodet rann verkligen ut! Hon skulle ha sina favoritkläder för 4:e dagen i rad....VÄLDIGT SMUTSIGA! Hon svor å skrek åt mig för jag lagt dem i tvätten å vägrade lämna sin loftsäng....tiden tickade! Tålamodet brast.... jag fick bokstavligt talat slita ner henne från sängen till slut! Hon vägrade att ta på sig andra kläder ... å jag vägrade att låta henne ha sina smutsiga till skolan! Hon skulle minsann inte gå till skolan om hon inte fick ha favoritkläderna. Å så skulle hon ha choklad klockan 06.00 på morgonen, nope sa jag! Å hon slog mig gång på gång trots stränga tillsägelser. Efter en lång stund med påtagliga försök till övertalning, förklaring och hot gav jag upp å sa till henne att jag går nu. Du kan va hemma själv idag om du ska va så jävla vrång! Jag gick ut å smällde igen dörren annars vetetusan vad jag tagirt mig till!!! Efter tio minuter gick jag in igen för att kolla läget. Då satt hon på hallgolvet med sina smutsiga kläder på sig, choklad i hela munnen å grät i stora floder. Jag tog med henne ut å körde henne till skolan. Hon grät å sa förlåt å jag förklarade återigen vem som faktiskt bestämmer å att det inte hjälper att säga förlåt gång på gång.... att kompisarna kommer reta henne för lortmaja å att fröken inte kommer tro jag har råd med tvättmedel eller fler uppsättningar med kläder. Hon började gnugga lite på fläckarna ....

Hon fick sin vilja igenom idag igen!!!!!! Trots storbråket!!!!

Anonym (håhåjaja) skrev 2009-05-08 09:36:58 följande:

Det låter helt sjukt att bli dömd för sånt.

Blir så arg när jag läser detta!! Jag anser att bara för man tar tag i armen är det absolut inte barn misshandel... Alla i min släkt till och med min farmor som jobbat som dagbarnvårdare har tagit tag i barnens armar och min sons förskolepersonal gör exakt samma sak när barnen är olydiga. Jag har prövat det mesta på min son, time out, sitta i ett hörn, greppa tag om armen. Jag kan ju säga som så att ta tag i armen är ju helt ärligt inte alla gånger så effektivt MEN barnen måste faktiskt förstå att nu är gränsen nådd och nu är mamma arg och menar alvar. Jag har blivit uppfostrad så och har inga psykiska men överhuvudtaget, tvärtom jag trodde att min pappa var rädd för mig eftersom han inte vågade säga ifrån ibland. Min gräns går vid smiska,slå, eller kränka ett barn eller använda psykiskt misshandel.Man får faktisk t visa att man blir arg men man ska även visa sina barn vilket jag gör att man älskar dom enormt mycket. Det är inte fel med diceplin...

Anonym (lilla MY) skrev 2009-05-25 19:11:29 följande:

Det måste ju vara OK i vissa lägen..förutsatt att man är en kärleksfull och snäll förälder. Om det däremot är satt i system och att föräldrarana är hotfulla och inte ger trygghet i vardagen, så skulle det säkert kännas otäckt för barnet.

Har inte läst hela denna tråd,men vill skänka en styrkeklapp till den stackars mamman. Jag tror att de som så lätt dömer dig här inne antingen inte har några barn alls eller ialla fall inte haft några trotsiga barn. Jag vill poängtera att jag avskyr barnmisshandel, och att jag anser mig vara en ganska överbeskyddande mamma som alltid vill ha koll på mina barn och är rädd att de ska slå sig eller att det ska hända dem något. Men jag har också haft trotsiga (ibland helt för jäkliga) barn. Och då talar jag främst om min äldste son. Jag var själv med honom när han var liten och han var verkligen mitt allt. Men så han bråkade! Han testade mig jämt. Skulle inte till dagis, inte hem från dagis, han bet mig ,slog mig, sparkade mig, slog av mig mina glasögon, drog mig i håret, svor mm. En gång i stridens hetta brast det och jag gav honom en "hurving" uppe på hjässan. När jag insett vad jag gjort började jag gråta och kramade honom hårt. Sen ringde jag min pojkvän (numera min man) som jag inte bodde med ännu och grät och berättade vad som hänt. Jag visste att livet aldrig skulle bli detsamma, för jag hade gjort en sak som jag aldrig trott mig själv om, aldrig för en sekund. Och idag , 11 år senare, sitter det fortfarande som en tagg i mitt bröst. Kommer aldrig glömma det eller förlåta mig själv, och har definitivt aldrig gjort om det. Min son kommer inte ens ihåg händelsen men jag har biktat mig. Han säger, men jag var ju så jobbig.. Man blir inte per automatik ett monster för att man slår en gång. Och ni som gämför med kvinnomisshandel, har ni varit där? För det har jag och jag kan säga att det är inte samma sak att förlora kontrollen när man är desperat och provocerad, som att slå någon för att ens skjorta är skrynklig eller för att man är på dåligt humör. Jag avskyr våld, försökte skydda min son från våld, och så gav jag själv honom en hurving, hur galet är det? Jag tror att även den kärleksfullaste mest omtänksamma mamman kan trilla dit under tillräckligt pressade omständigheter. Jag vet iallafall att jag älskar mina barn över allt annat!