Jag "slog " min 3 åring!

Jag förstår din frustration som blev i situationen, jag upplever den själv i stort sett varje dag. Däremot har jag aldrig slagit mitt barn, men jag kan ha förståelse för att det kan "rinna över"...

Faran i det här (nu har jag inte läst tråden) är ju att dagispersonalen har skyldighet att anmäla till socialen som då kan komma att göra en utredning.

Jag tror och hoppas inte att du gör om detta igen, att du skriver här på FL är en bra början. Hur mår du och din dotter nu? Jag tror att det bästa för din dotter är att be om ursäkt för det som hände, att lova att det aldrig kommer hända igen, att mamma var väldigt väldigt stressad och att det inte var meningen. Hon behöver höra det ifrån dig för att veta att det inte händer igen.

Kanske kan du också förklara för dagispersonalen vad som hände, att det inte var meningen att hända. Jag vet att min mamma gjorde samma sak när jag var i fyraårsåldern och att hon förklarade för dagispersonalen varför det hände. På den tiden hade dom förståelse, men jag vet inte hur det är idag.

Hoppas att det löser sig för dig och dottern!

Anonym (eeuuhm?) skrev 2009-04-29 22:17:41 följande:

Menar du att alla slår sina barn någon gång?

Anonym (Mijo) skrev 2009-04-29 22:43:57 följande:

Om du läser låååååååångsamt, bokstavera högt för dig själv så står det "misstag". Det står inte att alla en gång i livet slår sina barn. Inte nånstans. Läs en gång till, du fixar det.. Ser du nu att det inte står det?? gud.

Vad stark du är !!
jag hade inte vågat berättat att jag slog mitt barn illafall inte här !!!!
gör aldrig mer om det bara .
räkna till 100000000000000000000000000000 tills du lugnar ner dig .
När min dotter var 4 år kastade jag en tallrik med mat på vägen ganska nära där hon satt , jag blev såå sur för att hon inte ville äta att jag bara slängde tallriken tur att jag missade !!!.
Men hon kommer fortfarande ihåg och det var en tallrik med fisk och hon hatar fisk
mådde ganska dålig efteråt men det har gått 11 år sedan dess och har aldrig mer kasta grejer på barnen , så det betyder inte att du ska fortsätta slå din dotter .

Anonym (***) skrev 2009-04-27 07:43:57 följande:

Men man kanske borde höra efter med föräldrarna också eller?

Tänker på min 3 åring som fått för sig att det är lite kul att säga "mamma/pappa slår mig".( plus hennes jämnåriga vänner)
Så när hon börjar dagis i höst, och om hon säger så där det lika med kört för oss?
Vi har aldrig slagit henne men det kanske inte man ska bry sig om utan bara stirra sig blint på vad barnet säger?

Självklart ska man lyssna på barn i alla åldrar och att slå är aldrig rätt.

Har 3 barn och när nr.2 var några dagar gammal så drog nr.1 hennes hand väldigt hårt 1 gång och skrämde skiten ur mig när jag satt och höll bebisen..
Jag som aldrig slagit tidigare eller efter! Bara såg hur min handflata slog hennes kind...
Detta var när 1:an var 4 år och nu är hon 7 år.
Jag får en klump i magen och mår dåligt så fort jag tänker på det, aldrig glömmer jag heller.
Hon vart ju avundsjuk och jag blev rädd att armen skulle gå ur led på bebisen.

Kan tryggt meddela att i denna fam. älskar vi varann och dettta var en engångsförteelse så lägg eran energi på barn som verkligen far illa istället och låt TS vara.
Alla gör vi misstag!

Och detsutom kan ja meddela att soc har alldeles för mkt över sig och även gör för lite i fall där det skulle behövs mer..

Anonym (eeuuhm?) skrev 2009-04-29 22:17:41 följande:

Läs vad du själv skriver! Låååååångsamt, du klarar det nog ska du se. Duktig! Klapp på huvudet. Du skriver att hon kommer göra bort sig

blir rädd när jag fattaR HUR MÅNGÄ SOM GÖR ILLA SINA BARN!!!! slutas sök hjälp ni skadar dom det är alvarligt..... ni är facktist barn misshandlare å det är inget skämt!!!!

Men är ett löst slag verkligen mindre kränkande än ett hårt? Jag förstår inte resonemanget. Jag har många gånger tidigare i denna tråd sagt att jag anser att ts behöver söka hjälp för att lära sig hantera sina känslor samt för att ts själv sagt att hon är rädd för barnets utbrott. Om ts inte själv söker hjälp kommer hon och barnet inom snar framtid att hamna hos soc. Är det inte bättre att söka den hjälpen frivilligt? Säga att "Jag blev så frustrerad och slog mitt barn. Jag klarade inte av mina känslor. Jag är rädd för mitt barns utbrott, hjälp mig!". Att ignorera det som hänt och fundera på att skylla på barnet är varken moraliskt eller lagenligt rätt.

Varför tror alla att ts barn skulle omplaceras om soc fick veta om denna situation? Då måste ni, enligt mig, tro att ts verkligen inte vill sitt barns bästa och inte tvekar att slå när hon anser sig ha rätt till det.

Jag blir rädd för alla dessa vuxna som anser att det är okej att slå barn!

Men vad tror du barnet mås sämst av? Att få en dask på armen EN gång eller att få lämna sin älskade mamma, sin familj, sitt hem, sitt allt? Att ta ett barn ifrån sina rötter utan att barnet utsatts för större övergrepp eller mått psykiskt dåligt i hemmet...det kallar jag psykisk misshandel!

Såklart är det inte rätt att slå sina barn.... å självklart ska man inte försvara sådant. Men alla har ju olika brister och bara för att man inte slår sina barn kanske man gör andra saker som sätter sjupa spår eller riskerar barnens välmående, psyke eller risk för skador. Jag fick en och annan dask i rumpan när jag var liten... å visst är det inte okej. Dock glömt och förlåtet för längesen...säkert redan kvällen efter. Däremot kan jag fortfarande må dåligt över de tillfällen jag hörde mina föräldrar bråka, såg min pappa slå min mamma, såg min pappa berusad vilket resulterat i att jag än idag har jättesvårt för onyktra människor. Jag har också djupa spår efter en gång då min mamma förnedrade mig inför en kompis och talade om något jag gjort.  Jag reagerade starkt över att vissa kompisar fick ränna ute sent på kvällarna i unga år, cykla utan cykelhjälm, leka farliga lekar m.m. Vet föräldrar som aldrig aktiverar sina barn, leker med sina barn, kramar sina barn, barn som får vara vakna själva tills föräldrarna behagar gå upp sent på förmiddagen, det finns barn som inte får ordentligt med mat, får gå i smutsiga kläder eller blir retade för de aldrig har fina kläder.
Idag ser man dessa stora blå studsmattor i trädgårdarna och jag undrar ofta hur en "bra förälder" kan låta sina barn hoppa utan skyddsnät. Varför utsätta sina barn för risker, obehagliga upplevelser,  förnedringar m.m.
Med andra ord... det finns SÅÅÅÅ mycket som avgör ifall en förälder är bra eller dålig.
Man ska inte slå sina barn... å det kanske du inte gör, aldrig gjort eller kommer göra! Men för den delen är du säkert inte perfekt förälder. Och dina brister kan sätta sjupare spår och jobbigare barndomsminnen än en liten dask på armen! Tänk lite innan ni skriver. Det finns många detaljer i en föräldra-roll som borde totalförbjudas, saker som barn kan må riktigt dåligt utav! En dask på armen är förmodligen glömd och förlåten efter ett dygn (såvida det inte sker igen) Men en alkoholiserad förälder, en förälder som inte ger sig tid till att se till att barnet mår bra, trivs, föräldrar som bråkar inför barnen eller ligger och sover hela dagarna, aldrig ger barnen en kram o.s.v kanske sätter minnen för livet. Har jag fel!?!?