Han dricker för mycket

Trodde först att det var en gammal tråd som jag själv skrivit. Känner igen mig så mycket. Vi har också två småbarn och jag vill inte att mina barn ska växa upp så här heller. Just nu ligger min sambo avdeckad här på soffan och drar timmerstockar. Magen har blåst upp som en stor ballong nu i sommar av allt öldrickande. Jag kan bli tokig på hur han sörplar i sig. Sommaren blir förstörd av allt det här, usch.

Anonym (samma här) skrev 2009-07-16 02:36:32 följande:

Känner väl igen mig i din berättelse

Anonym (samma här) skrev 2009-07-16 02:36:32 följande:

Känner också igen mig, fast byt ut det till vin och fru så stämmer det till 99%. Det hela löste sig för ett år sedan.
Sommaren slutade med att hon åkte fast för grov rattfylla vilket ironiskt nog blev den väckarklocka som behövdes. Hon är idag nykter, går på AA, Jag går på Al-Anon.

Vi har separerat då vi äntligen har kunnat tala med varandra och kom fram till att vi faktiskt inte ville bo i hop längre. Jag vågar ha delad vårdnad om barnen. Har inte mått så här bra på tio år!

Min erfarenhet är att medberoende har så fruktansvärt svårt att be om hjälp, man skäms både för sig själv och för sin missbrukare.
Man känner sig också fruktansvärt ensam och "sinnessjuk" (vilket man också skäms för). Älska, äcklas och avsky samma person samtidigt... ja, den situationen är inte lätt att hantera...

Har förstått att detta är fullt "normalt" som anhörig till en aktiv missbrukare men man måste ha hjälp att bryta sitt destruktiva betéende och tankemönster och det är där Al-Anon hjälper mig

Kan tillägga att den största förändringen är att man slipper lida av den konstanta rädslan och ilskan.
Jag styrdes så oerhört länge av rädsla:
Hur går det för barnen om vi separerar/inte separerar?
Kan jag behålla huset när ekonomin försämras?
Hur reagerar hennes familj (som jag tycker mycket om)?
Har hon druckit när jag kommer hem?
osv...
När jag släppte taget så började jag också se möjligheter!

Låter enkelt men är en smärtsam och sorgfylld process som måste få ta sin tid och jag hanterar inte detta på egen hand. I gengäld så slipper jag lidandet och ilskan som kommer av rädsla.

En viktig sak som jag har lärt mig när det gäller missbruk är att man måste behandla anledningen till ATT man börjar missbruka.
De allra flesta har en händelse att bearbeta eller andra psykiska problem, eventuella diagnoser eller liknande som måste "tas om hand".
I annat fall är nog risken stor att ett missbruk bara byts ut mot ett annat, då en nykter person fortfarande INTE mår bra, trots AA och liknande.

Själv hade jag en personlighetsstörning i grunden och behandlas för den istället för AA m.m.

Det är sorgligt vad alkohol och droger förstör många familjer och relationer. Har själv både haft alkohol och drogberoende i familjen. Jag hoppas att ni hittar era vägar till att må bättre, ni är värda att få vara nöjda och glada i era liv.

Det finns inte så mycket hjälp till anhöriga men har skiver jag ned allt som jag stött på när jag själv hade det som värst:

Alanon - möten för anhöriga
ACoA - för personer som är uppväxta eller lever i dysfunktionella familjer.
Al-teen - möten för ungdomar som är barn till personer med alkoholproblem.
beroendelinjen.forum24.se/ Diskussionsforum för anhöriga
Maria Beroendemottagning i Stockholm har anhörig-kurser
Behandlingshemmet Korpberget har anhörighelger och veckor.
www.codependencyinfo.com Symtom om medberoende
Ersta Vändpunkt (Stockholm) har anhörigkurser

Hoppas ni hittar kraft!

Anonym (Anhörig) skrev 2009-07-16 11:03:11 följande:

Tänk om jag kunde vara så stark, känns så hopplöst just nu i vårt förhållande, har inga positiva känslor kvar gentemot min man, bara ilska och besvikelse. Han väljer alkoholen framför mig och sina barn, och jag är så arg på honom för det.

Anonym (ojoj) skrev 2009-07-16 19:29:03 följande:

Inse att för en beroende så är drogen den allra största kärleken, större än livet själv. De kan inte hjälpa det och de är fyllda av skuldkänslor för detta.
Men! Det är inte hopplöst, du behöver hämta styrka för att kunna hantera situationen. I mitt fall hämtar jag styrka och energi från min Al-Anongrupp. Du behöver en andlig paus och styrka för att kunna gå vidare. Ta det lugnt! Sök styrkan, be t.ex. om hjälp hos någon al-anongrupp. Koncentrera dig och gör saker som får dig (inte er, inte dig och barnen, dig!) att må bra. Var en superegoist! När du sedan kommer mer i balans så kan du ta nästa steg (och du kommer upptäcka att detta steg är enklare än vad du föreställde dig).

Förhållandet behöver inte ta slut, jag vet mycket väl vad det innebär att älska en person men hata vad alkoholen förvandlar denna person till. Är det så färskt som det verkar i tråden så kan denna upplevelse svetsa samman er och göra er ännu starkare!
Kram

Anonym (Anhörig) skrev 2009-07-17 01:04:32 följande:

Nejdå, det är INTE färskt vi har varit tillsammans och gifta i många år.
Han har alltid haft problem att sluta dricka, han har hållt upp i perioder, men alltid fallit tillbaka.
Du skriver att jag ska vara egoistisk, det är jag redan, jag drar mig in i min egen värld, sitter väldigt mycket vid datorn och skriver med folk, så jag får annat att tänka på, det hjälper en del. Men jag måste ta ett beslut om jag ska fortsätta leva tillsammans med honom. Det är det som är så svårt, jag önskar att jag hade den kraften att ta mig ur detta och må bättre, men det är som du säger en process och det måste få ta den tiden som det behöver

Japp, inget lätt beslut och när jag befann mig där du är nu kunde vi inte tala med varandra utan att börja gräla bittert...
Jag tycker inte att du är egoistisk då du sitter och skriver till andra, du koncentrerar dig på att överleva och förhoppningsvis skall du hitta tillräckligt mycket styrka för att även börja leva.

Jag går regelbundet på Al-Anon i en grupp med människor som jag känner varmt för. Alla dessa har gått genom samma h-e som jag och de förstår mig till 100%, precis som jag förstår dem.

Har jag en bra dag, så hjälper detta de som har en sämre dag och vice versa. Kort sagt, jag hade inte klarat detta själv utan min grupp.
För mig är det en enorm förmån och en källa till styrka att ha denna grupp och jag mår fantastikt bra nu jämfört med förr. Men som sagt processen tar tid, jag klarar det inte själv och det är smärtfyllt men har som sagt hittat livsglädje och framtidstro.