Han dricker för mycket

Glömde fråga ju.. Hur e ert sexliv? Har ni sex ofta? Här e det 1-5 ggr i månaden, o sexet e snabbt o kort!

Japp samma här, nu heter jag tyvärr bara Anonym. Försöker komma på ett namn så ni vet vem jag är...  Men om du läser tillbaka till mitt första inlägg så skriver jag om alla hans ursäkter för att få dricka bl.a fotbollsölen, grillölen, strandölen och semesterölen. Och förresten, vet ni vad han har mage att säga igår?! Jag hade varit och storhandlat, ska snart ploppa bebis och har värk i ryggen, så jag unnade mig lite plockgodis. -Men det är ju inte lördag idag! Då blev jag faktiskt ledsen

Min man skulle aldrig (peppar peppar) ta tag i mig hårt eller göra mig illa. Han är supersnäll! Men mitt ex var sådan när han drack, då kunde man få sig både ett å annat blåmärke och knuffar in i saker, även när jag var höggravid.

Önska jag kunde trolla, alkohol e ngt gott man dricker till fest, o festar gör man inte var Fredag/Lördag. Inte enligt mig iaf. Min man tycker de e normalt o han e 34 år, 35 blir han i år. Vi bor i en by där han har vänner som oxå dricker var helg, vissa e i min ålder 24, me dom festar för dom lever livet. Jag önska han kunde va "normal" Säga Åhh hjärtat nu e det helg, ska vi göra ngt kul, elelr bra mysa till det hemma, UTAN alkoholen. Det kommer aldrig hända.

Jag ska ge min man ett ultimatum nu i helgen!! Han ska få välja spriten eller sin fru!!
Jag ska säga att det betyder inte att han aldrig mer får dricka, men betydligt mindre. Dricka kanske en gång i månaden, festa en Fredag i månaden!!!!!!!!!!!!

Kan han inte göra det så får han flytta!

Håller med dig till punkt och pricka! Hur kan män som är mellan 30 och 40, med fru och barn, hålla på så här. De (iaf min) har supit sedan de var 14 år! Hur orkar man? VILL man ha en tjatig fru? Vill man må dåligt varenda helgmorgon? Ibland t.o.m var lite däven 2 dagar efter för att "man visst börjar bli gammal".

Ibland undrar jag hur jag tänkte när jag gifte mig med honom och skaffade barn...

Vi bor oxå i en liten by, ett jävla mansgrissamhälle där fruarna är hemma och föder barn och männen har jobb, fritidsintressen och super när det passar. Usch!

Ja de e det som är det jobbiga, man får vara den jobbiga som skriker, jag skriker alltid när han super på sitt rum, kan inte gå in o föra ett normalt samtal m han, men de e för jag hatar han när han e full. Hatar han skulle kunna öda han, så känns det.
Grannarna undrar nu om vi inte e riktigt kloka.

Jag ska ge han ultimatumet på Söndag, för skulle jag göra det ikväll, skulle de ge han en anledning till o supa! O vi ska till sonen imorgon så hell no!!

Kommer han dricka på Lördag så kommer jag ta det precis innan han dricker!

Men nu e det fan nog 7 år har det vattsåhär, o det kommer inte bli bättre.

Har startat en tråd för oss medberoende där vi kan skriva av oss va som händer dag för dag i våra familjer etc.

www.familjeliv.se/Forum-4-120/m44763080.html

Välkommen in!

hallå, hur går det för er? hur var midsommar...?

Hej!
Det var länge sedan jag skrev här och det har hänt mycket.

Kort "resumé":

- Jag bad honom om en vit juni. Det höll 5 dagar, sedan frågade han mig om han fick dricka. Jag blev sur, han drack inte, men blev supersur.

-Jag la alla kort på bordet en lördag. Att jag anser att han har ett jätteproblem med alkohol och hur otroligt dåligt jag mår av hans drickande. Att jag vill att han tar hjälp, jag orkar inte fler uppgörelser mellan oss (ni vet; bara på lönehelg, bara på helgen, absolut inte när barnen är vakna), för han har aldrig klarat att hålla dem.
Hans enda kommentar var att han inte fattade varför han inte får ha roligt...

- Jag reste bort med jobbet över helgen i mitten av juni. Ett av barnen hade skolavslutning precis innan. Han var så arg att han kallade mig "fetto" (jag är INTE överviktig!), i övrigt pratade han knappt med mig.

- Jag fick ett sammanbrott mitt i veckan efter. Kund inte sova på nätterna, fick åka hem från jobbet. Jag bara sov å grät en hel dag. Kunde inte äta. Ringde honom och han kom hem. Jag satt då som ett kolli på golvet i hallen å kunde inte röra mig.
Då förstod han.

- Jag träffade en alkohol- och drogterapeut, för att få feedback på allt jag grubblat på. Han bekräftade min bild, det är inte jag som har problem, det är min man.

- Nu kom en slags smekmåndsfas. Gulligull å kramar. Han gick med på att följa med till terapeuten följande vecka. Allt för att jag skulle må bättre å sluta gråta.

- Midsommar på skilda håll. Jag hos min mamma med barnen. Orkade inte vara hemma. Berättade allt för min mamma. Många långa samtal och tårar.

- Mötet med terapeuten gick bra fram tills han ropade in mig i rummet. Han hade gjort en diagnos på min man och jag fick veta resultatet (Alfta-alkoholism och till viss del gamma-1 alkoholism).
Nu skulle jag vara med i resonemanget. Jag tog upp sånt som jag redan pratat med min man om (vill veta terapeutens syn på saken) och även del som jag inte sagt förut.
Efteråt var min man nära att begära ut skilsmässa direkt. Jag hade kränkt honom så oerhört därinne. Passat på att sätta dit honom när vi var två mot en, osv.
Vips, så var jag på botten av berg-å-dalbanan igen...

- Man man tror alltså att han kan klara av att minska sitt drickande, trots att all forskning och alla erfarenheter som finns säger att det bara finns en väg: noll-vägen. Eller fortsätta neråt i skiten...

- En ny faktor gör entré: brev från doktorn. Min man har magproblem och de har hittat blod i avföringen. Ska på gastroskopi och till VC och ta en massa prover. Cancer eller blödande magsår?...
Det finns en mycket ärftlig cancerform i hans släkt där alkohol och tobak ökar risken för att bli sjuk.
Men han kan ju även ha druckit sig till blödande magsår.

- Han har surat som fan senaste veckan, så bestämde mig för att han ska få gräva sin egen grop:
jag har sagt åt honom att över sommaren kan vi göra så att han får prova det där som han säger sig kunna göra, dvs minska på sitt drickande. Två villkor från mig: han tar helt eget ansvar för när och hur mycket han dricker( jag tänker inte längre ta det ansvaret) och det får inte påverka vardagslivet eller våra barn.
Själklart kommer det gå bra en tid, men högst troligtvis kommer han att tänja på gränserna och förr eller senare brakar han igenom och då har han inga försvar längre. Det är ju så att om han ska vara nykter för min skull så blir det ohållbart, han måste själv vilja.

Vi har ju haft liknande överenskommelser förut, men han hävdar att han aldrig riktigt tagit dem på allvar eller respekterat dem (mig). Nu förstår han hur viktigt det är och tror sig klara det.
Bull-shit, anser jag. Rationaliseringar för att förklara varför han valt att dricka när suget har satt in.
Men visst, nu får han gräva sin grop. Den dag han faller igenom är han så illa tvungen att erkänna att det inte gick. Kanske förstår han då att noll-vägen är nödvändig. Annars lämnar jag honom.

Just nu är han lycklig. Jag är återigen hans "lilla gumma". För han tror att han vunnit, suck.
Men det räddar iaf semestern å barnens sommarlov.