Han dricker för mycket

Jag kan inte sova. Är så trött på att han dricker för mycket, för ofta. Alkolhol, alltså.
Vi har varit tillsammans länge, har två små barn. Han har alltid varit alldeles för förtjust i att dricka.
Redan förra sommaren gav jag honom ett ultimatum - familjen eller alkoholen. Han sa att han valde familjen och det blev bättre.
Men nu är det sommar igen och då är det ju så mysigt att sitta på verandan och dricka rosé... Helst redan från 5-6 på eftermiddagen, fast jag sagt att han absolut inte får dricka så länge barnen är vakna.
Eller så är allt "bara skit" å då löser vi det med en flaska sprit...

Är så trött på att sura, böna, gnata å tjata. Varför fattar han inte? Han tycker det är ok att gå på systemet 1-2 ggr i veckan. Det tycker inte jag. Jag vill inte att våra barn ska växa upp med en pappa som är berusad flera ggr i veckan.
Han klarar inte att bara ta ett glas vin till maten, om han börjar dricka vill han ha mer å mer.

Jag älskar honom, men HATAR vad alkoholen gör med oss och honom.

Fick en sådan obehaglig impuls nu i kväll när han sov djup bredvid mig. Ville lägga en kudde över hans ansikte, då skulle liksom allt vara över. Men jag gjorde det inte och kommer självklart inte göra det.

Förlåt om det blev virrigt. Jag är trött, grinar å vet inte vad jag ska ta mig till.

Hur ska jag få honom att förstå att hans förhållande till alkohol inte är normalt?

Anonym (pappa)

Äldre 5 Jun 20:31

#31

Kära TS!
Jag kan inte svara utifrån ett partnerperspektiv, däremot ur ett barn-föräldraperspektiv. Min pappa började dricka när jag var några år gammal. Han smög med det och förnekade det totalt, "bästa" gömstället var i portföljen eller bland kalsongerna i garderoben.
Det finns många spår och minnen kvar inom mig, idag som vuxen och själv förälder: jag är livrädd för att ens dricka ett glas vin, får hjärtklappning då jag möter en alkoholist, känner mig vilsen på systemet och har ett enormt kontrollbehov efter att ha fått ta så mycket ansvar för pappa och aldrig veta vad som väntade efter skolan...
När jag var ungefär 15 år började jag fråga mamma om hon och jag inte kunde flytta ifrån pappa. Jag vågade ju inte ens ta hem en kompis med rädsla för att möta min påverkade, tjatiga och vingliga pappa. Mamma tänkte mer på andra än sig själv, hade kontakt med annan man vid sidan om sista året tillsammans med pappa, ville inte att min farmor skulle behöva uppleva en skilsmässa så hon stod ut i äktenskapet i minst två år till, tills farmor gick bort.
Pappa fortsatte att dricka efter skilsmässan, höll sällan löften till mig, ljög mycket, hade ofta slut på sina pengar och levde som en mycket ensam man (jag har alltid haft kontakt med honom).
I juli 2007 orkade inte pappa mer. Mamma som hjälpte honom mycket (10 år efter separationen) hittade pappa död i sin lägenhet med ölburkar i hela sovrummet...
Gör något nu både för din och för barnens skull!!
Kram från mig

Anonym

Äldre 5 Jun 20:33

#32

Han tycker inte att han dricker för mycket eftersom han är "alkolist"..
JOBBIGT!
OM han vill sluta dricka så mycket (han måste ju tyvärr vilja själv) så vore det bäst att gå på möten.
Vet att det där är jobbigt, och det hjälper inte att man säger åt dem.
är han agressiv mot dig/barnen?

Anonym (orkar inte mer) Trådstartaren

Äldre 5 Jun 21:31

#33

Han är inte aggressiv. Han surar mot mig, men är precis lika snäll som vanligt mot barnen. (nu menar jag när han är nykter men vill och inte "får" dricka).

När han dricker blir han tjatig, ibland sentimental, inbland rastlös. Aldrig aggressiv, jag är inte rädd för honom.

Han dricker generellt inte så att barnen ser det. Det är en regel som han håller rätt bra på. Men han fuskar gärna fina sommarkvällar, eftersom barnen är vakna längre då.
Ibland har han dock hunnit bli full medan barnen är vakna och det är otroligt jobbigt. Då blir väldigt sentimental och "övergullig" mot dem. Han börjar sluddra snabbt när han dricker, redan efter ett par glas vin.

Han dricker ca en gång på vardag och en gång varje helg. Sedan kan han avstå hela julhelgen för han tycker synd om barn vars föräldrar dricker när det är helger (!)...

Vi provade att han fick dricka enbart helg, men det tyckte jag var för ofta, eftersom han blev full varje fredag eller lördag. Då sa vi enbart löningshelg, men det kunde han inte hålla.

Han hittar hela tiden orsaker till att dricka: det är fint väder, han har ont någonstans, bara lite sugen, fira något, osv.
Han klarar inte av att begränsa sig till bara ett eller två glas,det bli alltid hela flaskan och ofta tjatar han sedan på mig att jag ska åka å köpa öl på macken.

Anonym skrev 2009-06-05 20:33:31 följande:

Han tycker inte att han dricker för mycket eftersom han är "alkolist".. JOBBIGT! OM han vill sluta dricka så mycket (han måste ju tyvärr vilja själv) så vore det bäst att gå på möten. Vet att det där är jobbigt, och det hjälper inte att man säger åt dem. är han agressiv mot dig/barnen?

Anonym (orkar inte mer) Trådstartaren

Äldre 5 Jun 21:34

#34

Jag vet att du har rätt. Ska hitta en möjlighet att ta mig iväg. Rent praktiskt är det knepigt att hålla det "hemligt", eftersom vi jobbar heltid båda och inte brukar vara iväg på kvällarna om vi inte tränar. Och då är vi ju bara borta någon dryg timme, jag förmodar att ett sånt där möte tar längre tid.

Anonym (stop) skrev 2009-06-05 19:40:15 följande:

Hej igen Gud jag minns precis hur det var. Hur man undrade om man överdrev. Han ballar ur efter en vecka och vad var dealen? En månad utan alkohol? Problemet är fortfarande att någon som har det där (missbrukar-)suget efter alkohol FIXAR inte att hålla sig borta. Det drar och lockar och allt som står i vägen blir jobbigt. Du, barnen, familjefriden. Ta dig iväg nu till ett möte. Du kan sitta tyst och lyssna om du vill, man behöver inte säga någonting om man inte vill. Du hittar säkert någon som kan prata med dig enskilt. Folk där brukar vilja hjälpa de som kommer "nya". Det är inte så att du måste separera för det faktum att han har alkoholproblem. Däremot tycker jag att det är extremt viktigt att du faktiskt tar reda på vad det här problemet innebär. Dina barn växer upp med detta och det kommer att påverka dem. Lika mycket som det påverkar dig. De lever i samma familj och upplever exakt samma problematik som du gör. Det går inte att komma ifrån. Massor av människor med alkoholproblematik kommer till rätta med det. att bara hoppas att det går över eller att du kan kontrollera bort det är en total livslögn som kostar både dig och dina barn tid. Du kommer inte att kunna kontrollera bort hans drickande. Det kommer inte bli bättre. Endast genom insikt, kunskap och mod kommer ni att gå vidare. Börja du, så följer han kanske efter. Genom att förändra sig själv ändrar man mönster. Här måste många mönster förändras. Jag skickar dig kraft. Jag vet exakt hur du har det. Gå iväg bara. Skit i att berätta det för honom om du tror det blir jobbigt. Det finns inget regelverk. Gör det som du känner är bäst. För dig! Men läs böcker, hemsidor och gå iväg på ett möte. Ta med någon väninna som vet om din situation. Kan vara bra att tala vidare med sedan. Stor kram!

Anonym (orkar inte mer) Trådstartaren

Äldre 5 Jun 21:44

#35

Ja, det är precis så det är små, små steg i fel riktning.
Moment 22 är precis rätt ord. Hur jag än gör blir det fel. Hanblir arg när han inte får dricka jag blir arg när han dricker.
Om jag går min väg känns det som att det är JAG som splittrar familjen, fast det är hans beteende som tvingar fram det.
Är inte heller helt säker på vad som är bäst för barnen. Om vi separarer vet jag att han kommer supa än värre, det är så han hanterar kriser. Och hur kommer barnen må då?

Jag minns när hans pappa dog. Vår yngsta var 2 månader, äldsta 2 år. Han söp å söp. En gång bad jag om hjälp när båda barnen behövde sova middag. Jag kunde inte få dem båda att somna inomhus, den yngsta måste ut i vagnen. Han tog barnvagnen och höll på att välta med den på plan mark, så full var han på blanka eftermiddagen. Det slutade med att jag tog hand om barnvagnen, han fick natta äldsta barnet inomhus.
Det var ångest att låta en stupfull pappa natta, men vad skulle jag göra.

Numera nattar jag barnen om han har druckit, jag vill ha honom så långt som möjligt från barnen när han är full.

Känns så sjukt att vi hamnat här. Nu när vi äntligen har jobb båda två och har kommit på fötter igen ekonomisk.

Anonym (Been there) skrev 2009-06-05 20:12:53 följande:

Nä, det går inte att vilja åt någon annan. Jag har varit i din sits, gift med en man som inte tyckte han hade problem och inte fattade hur hans drickande förstörde för hela familjen ( 4 barn) Man flyttar sina gränser i pyttesteg och helt plötsligt upptäcker man att man har mycket mer tillåtande än man egentligen vill. När han väl är nykter går man ju bara och väntar på att han ska börja igen och har ont i magen av det och när han dricker är man förbannad, ledsen och har ont i magen... moment 22 Jag bestämde mig efter alldeles för många år i detta elände utan slut och gjorde upp en plan för att kunna lämna. Och det gjorde jag för 7 år sedan, det var det bästa som jag någonsin gjort! Jag har träffat en ny man och är hur lycklig som helst! Exet träffade ganska snart en tjej som jobbade på systemet (!) men det funkade ju inte när hon upptäckte hur det låg till. Nu har han har flyttat och han träffade en ny tjej i fjol och vad jag vet så fortsätter han i samma alkoholstil fortfarande... stackars tjej. Nä, vill han inte göra något åt era problem så tycker jag att du ska tänka på dig och barnen. Det är en jobbig process att lämna, men det är SÅÅÅ värt det när man kommer ut på andra sidan!

Anonym (orkar inte mer) Trådstartaren

Äldre 5 Jun 21:46

#36

Jag menar att han dricker en gång mitt i vecka, varje vecka, och en gång på helgen. Totalt ca 2 ggr i veckan. Ibland blir det tre ggr i veckan.
Bara för att förtydliga.

Anonym (orkar inte mer) skrev 2009-06-05 21:31:08 följande:

Han dricker ca en gång på vardag och en gång varje helg.

Anonym (Been there)

Äldre 5 Jun 22:42

#37

Tror att barnen har det bättre utan en full pappa. Han känns inte så pass engagerad att han skulle vilja/orka ha vv. Så ett par dagar när han säkert är nykter skulle funka... eller...kanske ni skulle klara av det om ni är särbo? Umgås när han är nykter... ?

Kom ihåg att du inte har ansvar för hans liv! Du ska först och främst tänka på dig och barnen!

Som jag skrev tidigare: Man kan inte vilja åt någon annan!

Nä, jag tror du vet i ditt hjärta vad du behöver göra, samla kraft till detta!

Anonym (orkar inte mer) skrev 2009-06-05 21:44:32 följande:

Ja, det är precis så det är små, små steg i fel riktning.Moment 22 är precis rätt ord. Hur jag än gör blir det fel. Hanblir arg när han inte får dricka jag blir arg när han dricker.Om jag går min väg känns det som att det är JAG som splittrar familjen, fast det är hans beteende som tvingar fram det.Är inte heller helt säker på vad som är bäst för barnen. Om vi separarer vet jag att han kommer supa än värre, det är så han hanterar kriser. Och hur kommer barnen må då?Jag minns när hans pappa dog. Vår yngsta var 2 månader, äldsta 2 år. Han söp å söp. En gång bad jag om hjälp när båda barnen behövde sova middag. Jag kunde inte få dem båda att somna inomhus, den yngsta måste ut i vagnen. Han tog barnvagnen och höll på att välta med den på plan mark, så full var han på blanka eftermiddagen. Det slutade med att jag tog hand om barnvagnen, han fick natta äldsta barnet inomhus. Det var ångest att låta en stupfull pappa natta, men vad skulle jag göra. Numera nattar jag barnen om han har druckit, jag vill ha honom så långt som möjligt från barnen när han är full.Känns så sjukt att vi hamnat här. Nu när vi äntligen har jobb båda två och har kommit på fötter igen ekonomisk.Anonym (Been there) skrev 2009-06-05 20:12:53 följande:

Anonym (stop)

Äldre 6 Jun 01:37

#38

Åter igen: Du är inte ensam. Många har gått igenom det du står i nu. Många har hjälp att ge dig och massor av kunskap. Ta detta till dig och börja dina nya steg till en ny verklighet. Gör det för dig och för dina barn. Separera dig själv, hans drickande, dina barn och din rädsla.
Stå upp. Gå till dina möten. Låt honom undra.
Gå dina steg.

Jag håller din hand. Hårt och med massor av styrka och förståelse för hur svårt det är.

Anonym (orkar inte mer) Trådstartaren

Äldre 7 Jun 09:27

#39

Nu har det hänt lite.

I går förmiddag brast det för mig. Jag hade tänkt prata med honom på kvällen, men jag orkade inte längre med hans tystnad. Så jag berättade hur jag känner. Att jag få rångest när han dricker, att det påverkar hela vår familj, att det påverkar barnen, osv. Det blev nog rätt virrigt, för jag storgrät, men jag fick iaf fram poängen att jag inte orkar fortsätta som det är nu. Att han måste ta hjälp att ta sig ur detta. Att jag inte accepterar fler löften eller uppgörelser.
Det enda som duger nu är att han tar hjälp.
Men jag sa också att jag är beredd att stöda honom hela vägen, bara han tar hjälp.
Jag berättade också att jag tänker gå med i en stödgrupp.

Han hade ingen svar att ge, visste inte vad han skulle säga. Så jag lämnade honom ifred under hela dagen.
Han låg till sängs större delen av dagen, sedan isolerade han sig på verandan, med ipoden inpluggad.
Han är skakad och deprimerad.

I kväll ska jag be honom om svar.

Anonym (orkar inte mer) Trådstartaren

Äldre 7 Jun 09:29

#40

Tack för att du delar med dig.
Han dricker inte så illa än, men det är min fasa att det är där vi ska hamna om det fortsätter.

Anonym (pappa) skrev 2009-06-05 20:31:42 följande:

Kära TS! Jag kan inte svara utifrån ett partnerperspektiv, däremot ur ett barn-föräldraperspektiv. Min pappa började dricka när jag var några år gammal. Han smög med det och förnekade det totalt, "bästa" gömstället var i portföljen eller bland kalsongerna i garderoben. Det finns många spår och minnen kvar inom mig, idag som vuxen och själv förälder: jag är livrädd för att ens dricka ett glas vin, får hjärtklappning då jag möter en alkoholist, känner mig vilsen på systemet och har ett enormt kontrollbehov efter att ha fått ta så mycket ansvar för pappa och aldrig veta vad som väntade efter skolan... När jag var ungefär 15 år började jag fråga mamma om hon och jag inte kunde flytta ifrån pappa. Jag vågade ju inte ens ta hem en kompis med rädsla för att möta min påverkade, tjatiga och vingliga pappa. Mamma tänkte mer på andra än sig själv, hade kontakt med annan man vid sidan om sista året tillsammans med pappa, ville inte att min farmor skulle behöva uppleva en skilsmässa så hon stod ut i äktenskapet i minst två år till, tills farmor gick bort. Pappa fortsatte att dricka efter skilsmässan, höll sällan löften till mig, ljög mycket, hade ofta slut på sina pengar och levde som en mycket ensam man (jag har alltid haft kontakt med honom). I juli 2007 orkade inte pappa mer. Mamma som hjälpte honom mycket (10 år efter separationen) hittade pappa död i sin lägenhet med ölburkar i hela sovrummet... Gör något nu både för din och för barnens skull!! Kram från mig

Han dricker för mycket

INNEHÅLL