Han dricker för mycket

Idag frågade en arbetskamrat om hur det går nu på sommaren.
Förra sommaren, när jag ställde ultimatum, berättade jag om det, sedan har jag inte sagt något mer.
Det visar sig att min chef (som kämpar för att vara nykter alkoholist), mycket väl förstår hur det är ställt.
Han vet att suget är värre nu på sommaren och säger att han är beredd att hjälpa oss genom att ex ta med min man på ett möte.

Jag berättade kort hur det är just nu, orkade inte gå in på detaljer, för då börjar jag gråta.
På något sätt känns det bra att de vet. Jag behöver samla styrka genom de som finns omkring mig.

Min man har inte gett mig något svar. Han säger att han inte alls har tänkt på detta under de dagar han fått vara ifred. Jag gav honom veckan ut, sedan måste jag veta hur han tänker.

Min vän.
Vad händer om han fortfarande inte "har tänkt" på det när du frågar efter veckans slut...?
Tyvärr är det högst troligt att du inte kommer att få något positivt svar tror jag... Hur tänker du att du ska förhålla dig då...?

Bra att du börjar prata med folk omkring dig. Det är skönt att få bekräftat från folk omkring att de förstår, har sett och att de finns där för dig och er. ett stort steg i rätt riktning! Ge dig själv cread!

Jag följer dig och er andra här. Det är många år sedan jag satt fast i detta problem men jag minns allt som igår. Varje jävla besvikelse. Varje gräl och varje jävla kväll som slutade med en pojkvän som var allt från drängfull till gråtmild och slirig. Fan.

Jag sänder all min styrka till er!!

Pratade med svärmor igår, berättade vilken gris han var senast efter att jag skjutsat hem dem. Hon ville först inte ta till sig det och försökte med "men tror du inte att du överreagerar nu när du är gravid?". Jag frågade henne om det hade varit helt ok för en tjej att bli kallad vid ett annat namn, att få höra att han har en flickvän, bli kallad fet och få stå ut med urin och saliv i hela huset om hon INTE är gravid. Hoppas att nåt gick fram iaf. Jag vet att han lyssnar mer på sin mamma än på min mamma, det var därför jag valde svärmor.
När han sen kom från jobbet så pratade vi om allt runt alkoholen och han lovade mig att inte dricka framför barnen. OCH att lyssna på mig! Jag ser när han har druckit lagom, lite för mycket och väldigt mycket för mycket.

Vi får se hur det blir till helgen och sen på midsommar.

Till alla er tjejer med män som inte kan hantera alkohol, jag lider med er. Fy f-n för att behöva stå ut med detta. Och stackars, stackars barn... Ni inser väl att även om ni försöker dölja pappas beteende förstår och märker barnen så mycket mer än ni tror?
Mitt tips är att FILMA MANNEN när han beter sig som värst, spottar snus över hela golvet, pissar överallt och kallar er för både det ena och det andra. Då kan man inte skylla på att man inte minns, för det finns där i rörliga bilder.
Det är nog förmodligen enda sättet att få mannen i fråga att inse att han har ett problem.

Jag gjorde det sist, tog även bilder på snuset och spottet. Brukar filma honom när han är sån och dagen efter vill han hellst inte se det. Igår visade jag det för hans mamma

Det verkar som att vi är en del som har det här problemet.

Jag har läst upp delar av det ni har skrivit för min man. För många utav grejerna är skrämmande lika. Tex det här med surandet när han inte får dricka. Och som någon annan skrev att hennes man jämförde med hennes godisätande.... precis det använder min man som argument också. och jämför med kompisar, släktingar osv och hävdar att "då borde ju alla ha problem"

Tyvärr har han inte tagit till sig detta alls

EXAKT! Min käre maken säger exakt likadant: "Men då har ju alla alkoholproblem"

Jag försökte att kontra med att stackars "allas" fruar och barn då som måste leva med det här!
Igår satt jag verkligen och tömde ur mig alla mina känslor, berättade om hur jag får ont i magen så fort vi är bortbjudna eller bjudit hit folk. Eller bara jag ser nån granne, för då vet jag att det vankas öl.
Är det värt det?! Är det värt att vi skiljer oss, får sälja huset och ha barnen växelvis för att du ska få supa som en 20 åring? Du har inte vuxit upp med föräldrar som super och inte jag heller så varför ska våra barn behöva växa upp med det??

Ja och så vidare och så vidare, jag malde på och han lyssnade snällt.

Ja vissa kanske kan dricka ett par gånger i veckan men det är när man börjar visa tecken på att man MÅSTE dricka så fort helgen kommer som det börjar bli ett problem. Att alla polare osv dricker så fort de är lediga säger ju ingenting egentligen. Och min man har också druckit varje helg sen tonåren och därför fattar han inte varför det helt plötsligt skulle vara ett problem för mig.
Jag har försökt förklara att jag ju har märkt hur han blir om han inte dricker och detta är något som kommit på senare tid.
Han skulle ju hålla upp i 3 veckor nu när han har sitt projekt men det gick i 2 veckor. Första helgen blev han jättetjurig och låg och deppade i sängen (men han drack inte) Sen var vi bortbjudna i helgen och då säger han dagen innan att han inte vill följa med ifall de andra ska dricka. Nu bjöds det inte på alkohol eftersom att vi skulle fira ett barn men han ville bara straffa mig för att det var helg och han ville dricka.

Ibland tycker jag att det är lättare att bara låta honom dricka än att stå ut med hans humör när en nykter helg närmar sig. Helgerna brukar ju vara då vi har tid att hitta på saker med barnen men måste han hålla sig nykter då så förstör han hela helgen med sitt surande istället och så får jag hitta på saker själv med barnen eller så blir inget gjort.

Tyvärr orkade jag inte ta bråket denna helgen så han drack sig rätt full i fredags och tog ett par öl när vi kom från kalaset i lördags. Han var mycket nöjd med sig själv på lördagen för att han inte druckit så mycket. Att det hade med att han hetsdruckit dagen innan förstod han så klart inte. han lovade att bara dricka på helgerna, vilket jag ger blanka fan i för det funkar inte ändå.

Tack Anonym (stop) för alla bra tips och allt stöd du ger oss.

Vi har/har haft samma problem hos oss, och sist han blev ordentligt onykter (påskas) så sa jag bara helt enkelt till honom att ta på dig skorna för jag vill inte ha dig här när du är sån. Sätt dig i bilen så får du sova hos dina föräldrar. (de visste om problemet, men hade väl inte riktigt tagit det till sig..)
Och det tog snurr på honom. Han började gråta och sa att han aldrig skulle dricka mer. men vi kom iväg till hans föräldrar och där satt de och pratade i några timmar. Jag satt med sonen och lekte för att han inte skulle bry sig om så mycket vad som var på gång..
Efter helgen bokade jag ett möte med missbruksenheten på kommunen och vi gick dit och pratade, och jag tror det funkade för än så länge har jag inte märkt några tendenser då att han fortfarande håller på.
Han kan vara väldigt envis när han väl har bestämt sig för något..

Nu i efterhand så tycker han att det känns bra att hans föräldrar vet om det, och vi har fått reda på en del bakgrund så som att hans pappa och farfar har haft samma problem, och det hjälpte nog väldigt mycket att veta att han inte är ensam. Att det faktiskt är något som ligger i släkten.
Min värsta farhåga nu är att sonen utvecklar samma begär.. Men det får vi ta då när han blir så pass gammal..
Vi har iaf bestämt att inte dricka, någon av oss, och jag har hans betalkort, så han har på sin höjd 100kr i plånboken, oftast inte ens det. Dvs jag ger honom lite fickpengar så han kan köpa en dricka eller glass under dagen..

samma här: jag aploderar dig. Ni är på väg. Bli inte förtvivlad när det blir bakslag, för det blir det också. Vad får han för stöd? Även om han förstått sitt problem behöver han MASSOR av hjälp att ändra sina mönster. Det är ett stort jobb och åter igen: Han dricker inte för att jävlas med dig utan för att han inte kan låta bli. Har du stöd genom någon organisation?

jag me: när han surar kämpar han med sig själv. Fortsätt förklara och fortsätt läsa på om problematiken. Ju mer du förändrar dina mönster ju svårare blir det för honom att behålla sina. Jag håller dig i handen! Känns mycket bra om jag kan hjälpa någon. Tack.

Anonym: Det är inte ditt ansvar att tala om för honom när det räcker... Han måste själv komma till insikt om att han måste ta problemet på allvar och lära sig hantera det själv... Tyvärr... Det blir ohållbart att du ska ansvara för hans gränser. kämpa på min vän. Jag är med dig.