Sonens flickvän :(

Det är ingen plikt alls. Klart man får ha en dålig dag. Mna ska förstå och respektera varandra. Klart det ska gå åt båda hållen.
Det ena utesluter inte det andra.

Däremot så vill du väl att din son ska vara lycklig. Tycker du att det är viktigare att du är lycklig med valet av flickvän så är du illa ute.

Och vad gäller vad som är oki eller inte.
Eftersom du är äldst så borde väl du ha ett bättre omdöme och veta bättre och därför kunna hantera det bättre än svärdotter?

Du får tycka vad du vill om henne, men du ska respektera hans val och respektera henne.
Har hon verkligen inga positiva sidor alls?

Finns inte en kvinna på jorden som är god nog åt en mors son .

Jag undrar ibland om det går någon slags latmask epidemi hos sonhustrur?
Alla svärmödrar verkar ha egenskapen LAT högst upp på sin lista över vad de inte gillar hos sina svärdöttrar . Kan alla verkligen vara sååå lata ?

Har svärmor inte själv haft en svärmor? Kanske var det då hon som var lat?

Anonym (Gillar inte...) skrev 2009-07-22 13:08:43 följande:

Japp, bara att acceptera läget! Jag själv är svärdottern som svärisarna inte gillar...
Båda tycker att "jag" uppfostrar barnen fel (alltså vi, jag och min man), allt jag gör är fel..... Svärmor tyckte att hon hade rätt att skälla ut mig på min födelsedag.... (för ett bråk som hon och hennes son startat, inte jag..) Den ena tycker att jag väger för mycket, den andra tycker att jag väger för lite.... Är det lätt att vara till lags??? Nepp... Var glad att din son är lycklig!!!!!!!!!!!!! Antingen så håller det mellan dem och då är det bara att gilla läget eller så tar det slut så småningom och då kan du vara glad, eller så kanske du får en svärdotter som du gillar ännu mindre! För min egen del, äldsta barnet är 20 år, så är mina barns lycka det viktigaste! Jag må tycka det jag vill om deras val ( vilket jag håller tyst om), men det är deras val som betyder något, inte vad jag tycker! Det är bara att gilla läget och vara glad att de är lyckliga! Säger bara fy f*n för svärföräldrar som ska leka gud och tycka till om vad/vem barnen ska gilla/inte gilla! Vem barnen väljer har "vi" inte med att göra!!!!!!!!!!!! Var bara glad för deras skull!

Ska kanske tillägga att jag inte har läst tråden.

Jag vill bara skriva att du lika gärna kunde varit min svärmor, vi skär oss ibland, och ibland går det bra. Det är en väldigt spänd relation mellan oss, vilket leder till att det blir spänd stämning när vi äter middagar tillsammans.
Jag vill inte henne något ont, men hon är väldigt speciell, och hon säger säkert samma sak om mig.

- jag kanske verkar vresig och snäsig mot henne men det kan jag förklara med att jag försöker dra gränser för henne. Jag och min sambo har varit i lag i ca 5 år, och det första året gick bra, men sen kom smällarna.

Hon kommenterar alltid att hon tycker att jag och min karl har dålig smak, att möbler, gardiner osv är fula, hon kommenterar att våran son är en smutsig och äcklig unge för att han är kladdig om munnen ibland när han har ätit, hon tycker att jag är ohyfsad för att jag låter folk hälla upp sitt kaffe själva, sen tycker hon att jag är ohyfsad för att jag inte lyssnar på hennes råd om hur jag ska inreda mitt hem, sen tycker hon att jag är lat för att jag och min karl har regeln att vi hjälps åt att städa i största möjliga mån, och att sambon får diska för att jag lagar maten. Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst men jag tror att du förstår vad jag menar.
Jag lät henne trycka ner mig i början, men nu sätter jag istället gränser och visar vad jag tolerar och att jag har en egen vilja. Och det leder till att hon inte längre tycker om mig.

Jag är uppväxt i en "stor familj" och vi har en hemskt fin sammahållning allihopa men vi säger inte varsågod utan man får börja äta när alla har satt sig, vi har skoj tillsammans och skrattar och fånar oss, vi äter aldrig förrätt och är inte så noga med matchande servetter. Svärmor är raka motsatsen, äter 7 rätters middag, har väldigt ordnade måltider även på vardagarna, med regler som att inte dricka förän man skålat osv, och jag accepterar att det är så hemma hos henne, men hos mig är det på mitt sätt. Och det kan tyvärr inte hon acceptera.

Så det finns nog flera sidor av allt, så du skulle nog prata med din svärdotter så att ni kan komma överens om hur ni ska göra för att inte gå varandra på nerverna, speciellt för din sons skull.
Det är vad jag och min svärmor ska göra, lära oss att samsas och prata med varandra istället för att gå omkring och störa oss på varandra för min karls skull. Vi älskar honom båda två lika mycket, och därför anstränger vi oss för att försöka få en relation som fungerar.

Sant. mrs Elliot!

Jo, det är en epedemi som går. Googla och kolla hur många träffar du får.

Jag har med svårt att tänka mig att så stor del av befolkningen ska vara så lata.
Förr var det en riktigt dålig egenskap, men idag..så tjänar man bra så behövre man inte lyfta på rumpan..eller fingrarna för att få saker gjorda. Det är bara lyfta luren.

Men däremot är det faktiskt trist med griniga och sura människor, men min erfarenhet är att ingen vill vara sur eller grinig. Kollar man upp sånt så är de oftast mest ledsna av en eller annan orsak.

Som jag sa tidigare så gillade mina svärföräldrar mig fantastiskt bra i två år. Sen var det julafton ni vet--vart den ska firas..och det tog hus i h-vete-sen hatade de mig mer än vad ni kan föreställa er (Jag är 35 och de ville bestämma VAR vi skulle fira julen).

DE SA SAKER SOM:

Jag var egoistisk som ville fira julen med min man, jag var manupulativ och intelligent och hade lurat honom fullständigt.

Jga försökte hindra honom att umgås med hans föräldrar. (Vi var dit en middag eller fler i månaden) Jag försökte hindra honom från att träffa hans vänner (jag brukar fortfarande bjuda in de på middag-OFTA (jag gillar dom och de gillar mig) -jag är utåtriktad och social-gillar att folk omkring mig/oss).

Min man sa upp kontakten med dom. Men efter att vår dotter dog så sattes allt i ett annat perspektiv.Han ville knappt ha den senare tillbaka heller.
Idag träffar jag hans mamma och hon är rar och snäll igen. Vare sig hon gillar mig eller inte så har hon insett att om hon vill ha en relation med sin son...ja, då får hon respektera att jag finns. Så enkelt är det. Min man säger att han inte vill vara med i deras familj mer. Men de får vara med i våran-om de uppför sig respektfullt och snällt. då är de mer än välkommna.
 
Det finns viktigare i livet än att gnälla på lata svärdöttrar. Ge dom en chans. Så som ni skulle velat ha en chans -när ni var svärdöttrar?

Finns det inte
Jag tycker jättemycke om min sons nuvarande flickvän, hon har kommit in i familjen på ett helt underbart sätt. kanske beror det på att hon varit glad, trevlig o öppen
Kort sagt, jag är jätteglad för hans skull

Den fd flickvännen var lat o en rätt otrevlig person, till en början sökte jag förklaringar som att hon var osäker, blyg - kort sagt att det inte är helt lätt att komma in i en familj men efter ett år insåg jag att hon av någon anledning inte ville bjuda till.
Men det är klart, det var nog mitt fel att hon behandlade lillasyster i familjen som luft och inte kunde sänka sig till att hälsa på en 2åring som glatt hälsade när hon kom, att hon pikade om lillassysters leksaker som låg stödda i huset, hade åsikter om hur vår hund sköttes trots att hon aldrig haft något hundintresse och rätt uppenbart hade noll koll

Jag har själv svärmor, ja jag är inne på min andra svärmor och har dessförinnan haft ett par mammor till grabbar jag varit tillsammans med och även med dessa har jag funkat alldeles ypperligt, mitt ex´s mamma o jag var väldigt olika men vi accepterade varandra och möttes halva vägen och det är väl därför som det fungerade så bra att vi är vänner även efter vår skilsmässa
Men det är klart då krävs det att båda parter bjuder till och att man  varesig man är svärmor eller svärdotter inser att man har ett ansvar för att en relation fungerar och att allt inte serveras på ett guldfat hur man än beter sig

Min svärmor hatar mig väl inte direkt, men vi kommer nog inte heller så jättebra överens. Han ville nog att min man skulle ha varit tillsammans med hans barns mamma, men hon gjorde slut med honom, så där finns inget att tjafsa om. Hon vill helt enkelt inte ha honom och tur är det för mig.

När min svärmor tjafsar har jag alltid lust att skrika tillbaka: "Herregud! Din son får urinera, skita och spy på mig om han är kåt på det och här tjafsar du om att jag inte torkat ur ugnen ordentligt!" MEN det gör jag inte. Sådana detaljer passar sig inte riktigt att förklara för hans mamma.

Vad jag menar är bara att svärmor inte alltid har klart för sig varför sonen inte passade så bra ihop med förra flickvännen och varför det funkar med nuvarande. Om han är nöjd med den nya så finns det en orsak till det, som t ex i vårt fall att jag och sonen är perversa och hans ex inte ville vara ihop med honom just därför.

Men det kanske lättar, TS. Ett år är inte så jättelång tid.

Anonym (hmm) skrev 2009-07-23 23:41:36 följande:

Jag har väl aldrig läst på maken,bara du inte gör något mot din vilja bara.

I sak håller jag med dig,svärmödrar vet nog alltför sällan vad det är sonen ser...

Tycker verkligen du ska låta dom vara! Jag och min man har haft världens motgångar emot våran förhållande från första början. Hans släkt och familj har haft svårt att acceptera mig för att jag bodde i en annan stad och vi var tvungna att pendla, innan han nu flyttade hit. Eller ja, han fick rymma från sin egen familj och idag är vi fortfarande trakasserade av dessa människor som ska föreställa hans släkt.

Så tänk dig verkligen för, jag vet hur det är att vara "den flickvännen" du syftar på.
Det är inte värt att förlora din egen son om du börjar säga vad du tycker om hans flickvän. Om han verkligen älskar henne och tror på deras förhållande kommer han skjuta undan dig istället och leva med tjejen.