Sonens flickvän :(

Anonym (Svärdotter) skrev 2009-07-23 23:03:23 följande:

Ibland tror jag att min svärmor aldrig kommer att tycka om mig just för att min man/hennes son älskar mig mer. Berömmer han mig iför henne, så blir hon sur.
Så tyvärr kommer inte förståndet med åldern. En del människor blir aldrig kloka och vidsynta.

Jag har en svärfar som jag inte tål, och han tål inte mig. Alla andra släktingar funkar det bra med men just här tar det bara emot.
Vi är två helt olika personligheter och har har allt det jag undvikit i mina vänner hela mitt liv.

Vi umgås när vi måste, inget mer. Min sambo vet om det och han accepterar det. Vi har ett fantastiskt familjeliv och detta påverkar inte våran relation det minsta.

Skulle inte vara förvånad om det är likadant med ts svärdotter, hon hyser samma känslor för svärmor.

Vaddå lider MED honom? Han tycker ju om henne, det skriver du ju själv!
Och vad andra tycker, det ska han bara strunta i. Det borde du uppmuntra! Usch! Lita du på din son som är VUXEN, gillar han henne har hon med all säkerhet älskliga egenskaper. Ja, du ska respektera henne och din son och bara gilla läget,

Jag har inte läst hela tråden, men TS - det är för dig att gilla läget och välkomna sonens flickvän i familjen. Att vara 20 och komma in i en ny familj är inte lätt heller, alla människor är inte soliga och utåtriktade heller. Hon kanske är på ett helt annat sätt när hon är ensam med sonen? Ingen bra idé att ta upp dina åsikter med sonen kan jag tycka.

Jag har haft "svärmödrar" som jag kommit jättebra överrens med, men jag och min nuvarande (sedan 15 år) har aldrig kommit varandra nära. Vi är absolut inte ovänner eller på något sätt irriterade på varandra, men jag skulle exempelvis aldrig få för mig att åka dit för en fika med dottern om inte sambon var med. Det är helt enkelt stelt och konstlat, av någon anledning som jag egentligen inte förstår. Vi träffas ofta och respekterar varandra, så jag anser inte att vi har en problemrelation. De ställer alltid upp och är omtänksamma också.

Och, en sak till, är de i 20-årsåldern är det ju mycket möjligt att det snart kommer en ny flickvän på tapeten. Då kan man ju hoppas att hon faller dig bättre i smaken.

Den dagen min son kommer skaffa en käresta så kommer jag att fjäska som fan för henne
Oftast är det nämligen flickvännen som bestämmer. I de flesta hem är kvinnan projektledaren medan mannen svansar med. Fundera på saken. Visst är det så. Var de ska fira jul? midsommar? mm.. Det är oftast kvinnan som dominerar på dessa sociala ansvarsområden. Flickvännen vill då kanske vara nära sin egen mamma och inte någon tant som sprider negativa vibbar. Någon som faktiskt inte gillar henne. Ni fattar vad jag menar? Det finns Ingenting att vinna på att inte ha en fin relation till din sons flickvännen. Dessutom tror jag det blir mycket mysigare om man kan en "tycka om" istället för att störa sig.

Jag är helt säker på att din sons flickvän känner av dina negativa tankar och känslor. Och då blir er relation trasslig. Hoppas du skärper till dig. Eller att du har något bättre att störa dig på.

Kan bara instämma med föregående inlägg. Vi hade varit mer med svärisarna om jag velat. Men å andra sidan har jag egna föräldrar, syskon och kompisar som är och förbli viktigare. Men det är ju naturligt.

Ur egen erfarenhet så kan jag säga att om man tydligt säger att han inte får umgås med sin flickvän för att du inte gillar henne så kommer det att föra dem närmare varandra. Detta eftersom att de då kommer att ha något att kämpa för och dig att kämpa mot. Men, som förälder kan man inte heller bara sitta och titta på. Jag tror det är bättre att uppmuntra sina barn till att se kritiskt på sitt förhållande och säga att man inte tycker att de ska nöja sig med vad som helst för de förtjänar det bästa och någon som vill deras bästa. Tänk på att din son är ung och måste få lära sig av sina misstag. Sedan är det ju faktiskt så att om det inte är den rätt och han ser kritiskt på förhållandet så kommer han själv förr eller senare att inse att det inte kommer att hålla. Om du strävar emot dem tydligt så de har dig att kämpa mot så kommer det ta mycket längre tid att inse det. Om det däremot är så att det är dem som passar bäst, så då är det ju så. På sätt måste du ju hur som helst måsta förlika dig med tanken på att det faktiskt inte är du som måste leva med henne i det långa loppet. Flyttar de ihop så är det henne han ska tvätta med och städa med och argumentera med, det slipper du. Det kan ju vara något att poängtera. Jag tror att man som förälder ibland måste komma ihåg att våra barn är våra barn, men att de måste få prova sina vingar och lära sig av sina misstag. Det är bättre att inse sina egna misstag och bli besviken och ledsen än att aldrig få inse något själv. I får ge dem det bästa stödet vi kan och det är bättre att de vågar prata med oss än att de slutar prata med oss, vilket säkerligen kommer att hända om man agerar helt emot dem. Det är bättre att din son får komma till dig och prata om sina bekymmer och att du kan ge honom råd när det är tufft, än att han inte kommer till dig alls. Var mån om erat förhållande snarare än din sons förhållande med sin flickvän.

Har inte en sonhustru men däremot en svägerska som inte drar jämnt med vår familj. Det är jättejobbigt då de även har barn tillsammans. Hon vägrar prata med sin mans föräldrar och syskon, är svartsjuk på oss på nåt konstigt vis, hittar på saker som hon får för sig att vi har gjort, som inte är sanna, helsjuka saker. Tyvärr misstänker vi att hon har psykiska besvär, men min bror orkar inte ta tag i det, är glad när hon är glad, knäckt när hon mår dåligt...

Pest och pina är vad det är, men vi tröstar oss med att dom fått fina barn som vi är rädda om varje kontakt vi får ha med.

Men jag vet ju hur mina föräldrar resonerar och jag förstår precis hur hemskt det är att ha ett barn som lever med någon som man inte tycker om.

Så känner nog min "svärmor" idag också. Ojoj.
Men ganska gott för mig då jag har varit det svarta fåret.
Hennes sons flickvän betedde sig väldigt märligt och de fick se hennes riktiga sida idag. Som fick hela hennes killes släkt att hålla på att falla ig olvet.

Du är ingen dum mamma.
Min riktiga smärmor avskyr mig ibland, men inte fan måste hon tycka om mig för det.
Jag tycker ju inte alltid om henne heller  Man går inte ihop med alla människor, och det behöver man inte göra bara för att det är ens sons flickvän heller.
Att uppföra sig och bete sig trevligt eller iaf normalt är däremot något man kan begära =)

Jag undrar lite vad det är ni som talar om "lata" personer/kvinnor lägger in i det. Är det en person som ligger på sofflocket hela dagen och inte gör någonting? Någon som gärna lever på bidrag? Eller någon som inte har samma smak/ambitionsnivå som er vad gäller hemmet?

Själv har jag då och då lite krockar inte med någon svärmor - hon lever inte - men med min man om vad man/en kvinna förväntas göra i ett hem. Han kommer från en annan bakgrund än jag, där ett välputsat hem är kvinnans stolthet, och har lite svårt för min bokröra om man säger så. Funderar på om det är sådant som skälls för lathet.

Jag har inte läst hela tråden, men jag förstår dig TS och det är verkligen inte lätt. Min bror var tillsammans med en tjej (i ca 5 år) som ingen i familjen eller hans vänner gillade. Hon var så fruktansvärt taskig mot oss andra i familjen. Mig var hon svartsjuk på om jag var själv med min bror och mina föräldrar var hon riktigt elak mot. Vid ett tillfälle sa min mamma till min bror vad hon tyckte om hans flickvän och det blev världens liv. Det höll på att gå så illa att min bror inte ville träffa vår mamma mer (och då har hela familjen alltid haft en väldigt nära och öppen relation tidigare). Som tur var tog det slut mellan dom en tid efter detta. Men allt jag kan säga till dig är att det bästa nog är att gilla läget. Det är så otroligt känsligt om någon (framför allt ens föräldrar) påpekar något om ens partner. Han måste få komma på det själv. Det är bara att hoppas att det tar slut (och nej, du ska inte känna dig dum för att du hoppas på det). Om dom är runt 20 år finns det ju en stor chans att det inte kommer att hålla. Själv är jag 27 och av alla mina kompisar är det EN som är tillsammans med samma kille som hon var när hon var 20, alla andra har haft en eller flera partners efter 20-års ålder.

Ibland är det nog så att den äldre generationen har svårt för att släppa det där med att det är "kvinnans jobb" att se till att det är städat och putsat hemma. Även damer som själva ser sig som "första generationens feminister" har ofta svårt för det i praktiken när det gäller att deras egen SON ska göra lika mycket hemma som svärdottern....Och då är svärdottern LAT och det är SYND om sonen för att han diskar, tvättar osv lika mycket som svärdottern...

Ts, du kommer förlora din son om du inte kan acceptera hans förhållande.. Jag vet själv hur det är med en mamma som aldrig accepterade mina förhållanden & ju mer hon visade att hon inte gillade dom, desto mer anstrände jag mig att få mina förhållanden att fungera, det blev nästan som att jag gjorde detta för att "jävlas" med min mamma (Även fast förhållandet va dåligt & jag faktiskt inte va kär så fortsatte jag ändå med att vara tillsammans med dessa)

Allt resultera till att så fort min mamma sa något så va de bara hat, jag slutade lyssna på henne, kände att hon respekterade inte mig & därför förtjänade hon inte min respekt heller...

Många omkring vår familj såg hur min mamma verkligen hatade mina förhållanden så tillslut va de faktiskt min morbror som sa åt min mamma att hon måste släppa taget, att hon faktiskt kommer förlora mig om hon fortsatte..
Mamma lugnade ner sig & jag dumpa givetvist förhållandet..

Efter de la sig aldrig min mamma i om vilka jag dejtade, idag har jag ett förhållande sedan 8 år tbax, I börja min mamma ganska skeptisk men efter att stått på avstånd & sett hur bra vi har de så har hon(& alla andra) avgudat min partner som helt enkelt är underbar....

TS - usch vad jobbigt det later!! Det later verkligen som att du anstranger dig till max men inte far nagonting tillbaks. Tyvarr far du nog bara gilla laget och antingen hoppas att hon andrar sig (kanske ar hon blyg/har svart for att traffa nya manniskor?) eller att det tar slut i framtiden. Tills dess far du nog latsas lite tyvarr, och kanske se till att traffa din son nar inte filckvannen ar med (saklart inte sa att det ar uppenbart). Det ar tyvarr de enda rad jag kan ge Du far val forsoka tanka att din son iallafall ar lycklig och det ar val det viktigaste...

mitt råd, tyck om henne. försööök.

min kusin blev tillsammans med en tjej, som 95% av släkten inte alls tyckte om. det var extremt jobbigt för min kusin när familjen o släkten inte tyckte om henne. vissa försökte t.o.m förstöra... men iaf. idag 6 år senare, de har köpt hus o skaffat barn. när alla andra gick emot, dessto mer höll han fast vid henne.

Anonym (farligt farligt.) skrev 2009-07-28 15:24:18 följande:

Märker du som tjej om din killes föräldrar har svårt för just dig?