Klättermusen skrev 2009-10-15 20:08:15 följande:
Jag förstår vad du menar.Det är väl så att jag blir ledsen över att man inte ser individen många gånger. Man tror kanske att autistiska barn och personer ska vänja sig vid saker. Det handlar väl om okunskap men jag blir ändå ledsen när jag tänker på hur det måste vara ur barnets synvinkel. Vad lär sig ett barn på att bli fastspänd i en stol i en samling? Barnet kanske inte förstår vad samlingen är till för eller hur man ska bete sig eller vad man ska göra eller vad som förväntas att barnet ska göra i en samling. Att spänna fast ett barn i en sådan situation tycker jag är kränkande.
Visst är det kränkande. Tyvärr har många skolor mycket svårt att klara av våra barn. De fyller dagen med aktiviteter och uppgifter som barnen upplever både som svårförståeliga och i många fall meningslösa. Det resulterar i sin tur i en massa andra problem Tänk efter hur vi själva skulle reagera i samma situation
Klättermusen skrev 2009-10-15 20:19:01 följande:
Är det vanligt att assistenter slutar efter kort tid?Vad kan man göra för att resurser/assistenter ska stanna kvar?Har ni assistenter som arbetat med er son en längre tid?Vi fick hembesök att en kvinna från handikappenheten för ett tag sen . Hon sa att det inte var vanligt att man sätter in personlig assistans på ett barn som är 3 år men när vår son blir större kommer vi att ansöka om det.
Ja du, nu ställer du en fråga som jag kommer att skriva mycket för att svar på
Det krävs ganska mycket för att skapa en bra assistans för våra barn. För att det skall fungera så är det attityden som är den allra viktigaste biten. En av de viktigaste bitarna vid en anställning är därför att hitta assistenter som är öppna med vad de känner.
Vi har ju fördelen av att arbeta efter son-rise. Det förhållningssättet innehåller ju också verktyg för att arbeta med attityden. Den inledande upplärningen innehåller två bitar - dels teori som förklarar hur vi gör och varför förankrat i de svårigheter som funktionhindret medför. Den andra biten är att komma igång i åraktiskt arbete där vi har videofeedback. I början tittar vi knappt på filmen utan har fullt upp med att prata om den känslomässiga biten. Efterhand när assistenten är igång så håller vi feedback en gång i månaden.
Varannan vecka har vi ett personalmöte där vi går igenom vad som hänt för att lära oss av varandra och för att stämma av vilka mål vi skall ha framåt. Vi väver också ofta in kreativitetsövningar i dessa möten. Assistentjobbet kan ofta vara tungt och ensamt. Därför är utbytet med arbetskamraterna oerhört viktigt.
Då och då har vi seminarier där vi utbildar inom ett visst tema och de får chansen att träffa andra assistenter som jobbar på samma sätt i andra personalgrupper.
De assistenter som verkar ha en bra potential och stort engagemang skickar vi på utbildningar i son-rise i USA.
Ibland har vi outreach där experter kommer till oss och förevisar arbetssättet tillsammans med våra barn.
Väldigt mycket handlar om att hjälpa till att hitta engagemang och att bygga upp en stolthet över jobbet som våra assistenter gör.
Vi jobbar också med vår egen attityd gentemot assistenterna. Den är en av de viktigaste faktorerna för att assistenterna skall känna trygghet i vad de gör och hitta det lugn som gör att de kan vara närvarande och börja hitta sin kreativitet.
Vi har idag åtta assistenter runt Nils och det sista året är det två som har slutat. Den som jobbat längst har varit hos oss i sex år.
När det gäller ålder så stämmer det att det är ovanligt. Men vid svåra funktionshinder där det handlar enbart om att hantera funktionshindret när man är tillsammans med barnet så kan man få det vid mycket låg ålder. Nils var fem när vi sökte första gången och fick runt 70 timmar i veckan. Vi hade säkert kunnat få assistans tidigare om vi bara vetat om att möjligheten fanns.