jag har haft problem med inloggningen sista tiden - har det fortfarande, så jag har inte skrivit på länge. Men liten rapport från det vi gör - och inte gör:
Ridtrapin. Vilken lycka! Väääldigt stor skillnad mot att bara gå och rida. Vilket ställe, vilka hästar www.ridterapi-novalis.se/ Hon märkte direkt när killen spacade ur och fick honom tillbaka, hade en tydlig plan på hur man kan jobba med alla möjliga plan: självförtroende, balans, muskler, kommunikation, kontakt osv. Och han är såååå glad när han rider. Jipiie!
Men det är väl det som är ljuspunkten... Träningen har gått segt. Sjukdom på dagis, maken jobbar mycket kvällar och man blir trött av att försöka göra allt samtidigt (dieter, bolltäcken, ta reda på mer om allt, ridning, träning osv). Det går egentligen inte. Egentligen måste ju IBT ha högsta prio, men eftersom vi inte är beredda att ge upp dieten än så tar den också mycket kraft just nu. Jag tyckte inte det var så farligt i början, och dieten som sådan är egentligen inte jobbig, men nu har så många faktorer och nya kunskaper kommit in att det blivit besvärligt. Jag har beställt counseling av den här autism-diet specialisten www.nourishinghope.com/ (kan varmt rekommendera hennes bok). Har rådgivning med henne på torsdag, ska bli väldigt spännande. Jag känner att jag vill vara säker på att vi gör allting rätt, att vi specialanpassar efter hans prover och symptom osv. Först när vi gjort det fullt ut kan vi utvärdera om det är värt att fortsätta.
A-vitamin kuren gav ingen effekt.
Vi har fått hem bolltäcke, men det har ingen effekt. Gud så svettigt det är! En bra grej med det var att jag var på hjälpmedelcenstralen och insåg att där var det nog många föräldrar som var avundsjuka på mig. Jag har en son som biter på inredningen, gör konstiga ljud och mycket annat, men han kan faktiskt kramas, gå, hoppa, gå på toaletten, skratta mm.
Imorgon ska jag eller maken på ett föredrag om Tomatis. Om vi orkar...
Vi ska snart påbörja behandling mot streptokoker som sonen har, som DAN-läkaren tror ska ha effekt. Jag har mycket låga förväntningar på att vi ska märka någon skillnad.
Det känns väldigt tungt att han fyllt 5 och har så pass begränsat språk. Han pratar i princip inte även om jag inser att det går framåt. Så länge det går framåt borde det egentligen få ta den tid det tar...
En annan liten ljuspunkt! Jag mailade en bön om jämförelse på tungmetaller i våra barn och vanliga barn (det framställs ju alltid som fakta i biomedicinska världen, att barn med autism har höga värden av tungmetaller, enligt testerna har även sonen det) till en för de flesta av oss bekant läkare som sa att hon väldigt gärna skulle göra en sån studie och skulle ta upp det redan igår på ett möte.
nu ska jag försöka hinna jobba lite, tjohej!
