Busfrömamman skrev 2009-10-06 10:18:23 följande:
Har insett att jag är så orolig för att kritisera. Är lärare själv och det finns en kultur bland oss att föräldrar som kritiserar eller har för många åsikter är lite besvärliga, jag är nog rädd att uppfattas vara just besvärlig... Och sen är jag nog orolig att de ska missuppfatta, för jag uppskattar deras stora engagemang som de faktiskt har.
E:s nya övning för veckan var att hon, förutom att imitera och köra bilen, ska säga brum. Ser inte riktigt hennes motivation där?? De hade med sig en mikrofon och hon härmade när de hoade, måste vara ett bättre alternativ då hon gillade det. Måste väl se brummandet som ett förslag? Ibland kan jag tycka det är så färdiga mallar de går efter men jag försöker ändra dem sedan så de passar E. De vill att hon härmar ljud nu och jag antar att det är för att hon sedan ska härma ord. Kanske inte helt fel men hon har pratat när hon var mindre och orden bör finnas där någonstanns. Jag kan känna att fokus måste ligga på samspel, att hon inser vitsen med kommunikation och att "kraven" där ökar succesivt. Till exempel har jag uppmuntrat ögonkontakt när hon ber mig om något, försöker visa att ögonkontakt är och leder till något positivt och nu gör hon det mycket av sig själv Jag tänker mig att nästa steg är att uppmuntra ljud och gester och när hon använder bilder och sedan sätta krav på ljud när hon kan det för att få det hon vill ha. Men att det sker i sitt sammanhang och inte som lösryckt moment att öva på ett ljud. Fast de kanske kan kombineras?? Upplys mig gärna Och så ska hon härma och peka på näsan och räcka ut tungan.... varför just det?? Jag har inte fått henne till det och har ingen lust att prompta henne till det. Förklara gäran det också för mig... Tack!
Jag håller med dig helt! Jag tränar Jonathan med IBT sedan januari i år, och det har gått jättebra. När det är övningar som han kan så har han fått göra det bara ett par gånger och sedan har jag hoppat till något svårare, eller försvårat övningen själv. SEdan är det självklart (!!!) så att jag anpassar övningarna till hans favoritområden. Han tycker inte det är lika kul att jobba med en docka som med ett tåg, och då väljer jag att jobba med tåget.
Däremot så har jag en son som inte har kunnat prata. Nåja, han började prata men tappade sedan språket. Sedan var han helt tyst i princip i uppemot ett år (hemskt jobbigt år kan jag säga). Efter det var det "JOnathanska". Vid 4-4,5 års ålder hade han ungefär 10 ord som man kunde förstå. Idag kan jag inte längre räkna orden. MEN, jag har tränat IBT på kommunicerande samspels-vis. Det händer t.o.m. att Jonathan tränar med mig. Att han säger - Gör så, mamma, och så får jag göra efter hans instruktioner. DET tycker jag är samspel!
Just nu tränar vi på ljud eftersom Jonathan har så sluddrigt tal. Logopeden har gjort en bilbana med kurvor, och för varje kurva som han kör med en bil så ska han göra ett nytt ljud (och så för att göra det roligare så går bilen såsom ljud, t.ex. hackar vid kkkkkk). Han tycker det är såååå roligt. Jag gjorde en tågbana hemma på ett stort papper (eftersom han älskar tåg) och då blev det ännu roligare.
Sedan kan jag hålla med att det blir så fokuserat på just de övningarna och just de sakerna. Både jag och Jonathans resurs på dagis improviserar och försvårar hejvilt, och vårt behandlingsteam hänger med på det mesta. De ser att vi har fattat andemeningen. Däremot är de väldigt strikta med att vi övar "rätt sak", alltså är det imitation vi ska öva så ska det vara imitation och inte lägga in även andra saker... Det kan jag bli litet irriterad över också.
Sedan tycker jag också att det är för litet om socialt samspel och så mycket om bordsträning. När man som min son är litet "duktigare" på att kunna sitta still vid bordet så kunde man ju lägga träning utanför i verkliga livet istället... Jag och hans resurs pratade om detta i går, och kom överens om att Jonathan inte ska missa en massa saker som händer på dagis för att gå iväg till bordsträning, utan att han lägger in en del i vad som händer på dagis. För tanken måste ju vara att han ska bli så "normaliserad" (tolka det rätt...) som möjligt och om de normala aktiviteterna fungerar så ska han ju vara med i det. Det känns mest rätt mot honom...
Bara mina privata funderingar...
Anna