Min man är så trög!

Anonym (Dr SJL) skrev 2009-09-16 22:31:57 följande:

Eller så kanske det har gått x antal år och x antal graviditeter. Det är t.ex. inget konstigt att en kvinna som väger 53 kg 1990 väger 63 kg 2000 efter tre barn + ett par "extra kg/trivsel kg" - behöver inte alls vara alarmerande Det är vanligt att båda parter i ett förhållande går upp 2-3 kg när relationen stabiliserats. man blir lat/bekväm mycket god mat och mysigt förhållande utan press....Och 70 behöver absolut inte innebära övervikt - kan mkt väl vara normal bmi....

skaffa barn så inser du TS det är bra med en blåbyxa som bryr sig om vardagliga saker..Fjanta runt och diskutera artiklar och göra karriär blir sekundärt då man får familj---det verkliga livet är en liten småtting som säger "jag älskar dig mamma".

Jag umgås till vardags med proffessorer och karriärsfolk och jag får markera jag inte är lika intresserade av dem sitta kvar halva kvällen och diskuter för jag ahr ETT LIV också...

Att sitta och lyssna på karriärssnack är långtråkigt...Jag är också högutbildad men NO way jag kommer offra mig för ett arbete eller en karriär när det viktigaste i livet är mitt barn och mina vänner.

Det där är en mognadssak- är man ung och ivrig så tror man livet går ut på att klättra i karriärsstege. Du ska se du ändrar inställning då du blir äldre.

Jag lägger ingen särskild betydelse i vilken utbildning eller vilket arbete en människa har det behöver inte säga speciellt mycket om en människa, och absolut inget om hans intelligens. Med några få undantag så har alla människor en högt utvecklad förmåga att kunna lära sig såväl teoretisk som praktisk kunskap, ett bättre eller sämre läshuvud kan man ha och det kan ta lite olika tid men är man intresserad och vill lära sig något har dom flesta förmåga till det. Finns "tröga" människor på i princip alla arbetsplatser, dom kanske är duktiga inom sitt kunskapsområde (vilket dom flesta är och säkert din man också, han kan förmodligen mycket om sport) men har svårt för annat och kan upplevas som "tröga" av andra.

Det du verkar sakna hos din man är förmodligen inte intelligens av den "typ" man behöver för att utbilda sig utan den man övar upp av abstrakt tänkande, att kunna leva sig in i och leka med olika tankekonstruktioner, filosofiska och mer djupgående tankar kring tillvaron och ens eget liv i den.

Jag har själv vart intresserad av filosofi ända sen jag var barn och jag lever nog mer i min egna abstrakta tankevärld än jag gör i den vardagsvärld som din man lever i och det är få som är intresserade av att samtala om sådant jag tycker är intressant och meningsfullt men jag kan inte anklaga dom för det eller bli arga på dom för att dom inte delar mina intressen. Min ilska tjänar inte mig och inte dom, och jag värdesätter mig själv för mycket för att offra min sinnesro på att reta mig på att andra människor inte är som jag skulle önska att dom vore.

Är du intresserad av filosofi kan du säkert själv se det absurda i att ha en mental föreställning om hur världen och människorna ska vara och borde fungera och när dom inte uppfyller förväntningarna så är det verkligheten det är fel på, också där man försöker bryta och bända så det ska passa med ens inre uppfattning om hur allt ska vara. När man istället kan gå dit man faktiskt har makt och kontroll att skapa förändringar, nämligen i sitt eget huvud och sluta tycka att allt borde vara på något annat sätt än det är...

Men det finns ingen poäng att vara tillsammans med någon bara för att vara det, livet är viktigare och mer meningsfullt än att du ska spendera ditt med att gå där och känna dig mentalt otillfredsställd och vill du ha ett intellektuellt och filosofiskt utbyte av den du är tillsammans med så är det ingen idé att tvinga någon att dela ens intressen, bättre då att hitta någon som av eget initiativ är intresserad av samma sak.

Kram

Jag har ett så kallat "vanligt" jobb och ingen høgskole utbildning men inte ær jag trøg før det. Scorar orentligt høgt på iq tester. Men jag har ingen lust att utbilda mig, trivs med det jag gør.... gør det mig puckad??
Tycker inte att ditt resonomang håller.
Men visst ær du trøtt på honom det ser man ju nær man læser det du skrivit och ær man trøtt på någon æt det lætt att ta till andra anledningar æn den egentliga anledningen. Ta ett snack med honom, det verkar som ni behøvewr det.

Herregud vad irriterande det är när arbetarflickorna har kämpat sig igenom några år på universitetet och ska nu börja kalla sig akademiker i varenda mening och ska "analysera" allting på "ett djupare plan".

Herregud man är inte smart bara för att man har tagit en magister i något humanistiskt flum. Och även om man är smart så behöver man absolut inte vara intresserad av att diskutera filosofi.
Jag har en halvfärdig examen i den bransch jag arbetar i och har gjort i ca 8 år nu och ser mig själv som jävligt smart men inte skulle jag vilja diskutera filosofi och "analysera" saker, som de i 99% aldrig förstår heller utan har lärt sig utantill, för det.

Herregud kliv ner från de där höga hästarna nu som inte ens är hästar utan snarare en liten minigris.

ha ha ha klockrent

Märklig bild du har av vad filosofi är, något man ska förstå eller lära sig utantill. Filosofera är att tänka, leka med tankar. Ifrågasätta saker, fundera över det mest varierade saker. Barn är ofta filosofiska för dom undrar fortfarande mycket kring världen och har inte bara accepterat den som man gör när man blir äldre. Dom kan t.ex fråga "Hur vet man..."

Hur vet man att det är verkligheten man ser?

Kollar du upp på den blåa himlen så vet du att den inte är blå, det är ljuset som bryts och våglängden av blått är vad som når ditt öga. Men det är inte ögat som ser utan hjärnan som ritar upp en bild av dom elektriska impulser som skickas från synnerven, lite som ett grafikkort skapar en bild av bearbetad data, men hur kan du då veta att din "bild" stämmer med hur verkligheten är? Skulle ditt öga kunna se UV-ljus skulle många färger förändras, hur vet du då att den gula blomman är gul och inte bara en illusion skapad i ditt huvud?

När du då övertygat och självklart svarar att blomman är gul när någon frågar kan man ställa sig frågan...

Vad är sanning?

Dels då du upplever värden genom färgade glasögon och alltid även om du själv tycker att du är ärlig så ger du din version av något, inte sanningen. Ber du 10 människor beskriva en man så kommer du få olika beskrivningar därför att människorna har olika relation till mannen, mamman beskriver sin son, flickvännen sin pojkvän, polaren sin vän och kollegan som avskyr honom ger ytterligare en annan osv. Så vilken beskrivning är sann? Talar någon sanning och dom andra ljuger? Talar alla sanning fast dom beskriver så totalt olika personer.

En annan aspekt blir att man aldrig kan förmedla verkligheten med ord, du kan aldrig ge någon annan den upplevelsen du haft så den upplever den så som du kände den, i översättningen från verklig upplevelse till ord försvinner hela verkligheten. Berättar jag om en gammal flammas leende och hur vackert det var kommer du inte att se hennes leende utan förmodligen se leendet av en annan tjej som du vart tillsammans med. När jag frågar dig om du förstår vad jag menar med ett sådant speciellt leende man aldrig glömmer så svarar du ja, fast du inte har en aning om vilket leende jag menar. Du gissar och tror att du förstår vad jag menar.

Så om man aldrig kan förmedla verkligheten med ord, dels för att man inte vet något om verkligheten utan bara har sin egen version av den, sin egen upplevelse, och dels för att orden aldrig kan bli sanningen
så vad blir då sanning?

Om en lögn är att berätta en förvanskad version av verkligheten blir inte allt vi berättar lögner? Ser man lögnen som en medveten förvanskning av verkligheten blir sanningen då en omedveten förvanskning av verkligheten?

Så om sanning är det som är sant, verkligt, äkta, det som stämmer osv och vi aldrig kan ha en upplevelse av det som är sant, verkligt, äkta, det som stämmer utan bara vår egen version av det, är det då ens meningsfullt att be någon berätta sanningen om vad som verkligen hände?

Vad är rätt och fel?

Hur ofta hamnar du i diskussioner kring hurvida något är rätt eller fel?
Vad är det ni diskuterar egentligen, vad är något som är rätt? Hur skiljer sig det från det som är fel? Varför är inte då rätt samma sak för alla människor? Om det finns rätt och fel hur kommer det sig att människor kan tycka att fel är rätt, och att en del saker som är fel blir rätt i vissa lägen...

Blir det meningsfullt att ens använda begreppen rätt och fel annat än när man rättar prov? Om ens då...

Filosofi sätter färg på livet....

Tacka vet jag vanliga knegare i blåbyxor. Finns inget bättre och sexigare. Min man är en vanlig knegare utan hög utbildning men han är riktigt smart OCH har en riktigt bra lön. Det är nog snarare så att alla människor som har förutfattade meningar om folk är mindre intellektuella.

Nej tack till icke akademiker! Min utbildning kallas för övrigt skillsmässoprogrammet. Det är ganska många äldre (gifta/sambos) från en arbetarklassbakgrund som går den och de tenderar att växa ifrån sin partner..

till att börja med så kräks jag lite på människor som ser sig själva som intelligenta såsom du gör ts! bara för att man är välutbildad eller intresserad av politik, filosofi eller psykologi betyder det inte att man är smartare än andra!

det hela handlar ju om att ni inte delar intresse eller att du helt enkelt inte längre hyser samma känslor för din man!

låt det inte bli en iq-fråga, det finns många fler sätt att vara intelligent på och din man måste ju ha NÅGOT eftersom du en gång blev förälskad i honom?

skilj dig och träffa någon du ser som "värdig" dig, för inte bara du vantrivs väl om du kör översittarattityden?