Jag hatar att vara mamma till en bebis
Har en son på tre månader som är tjurig i princip jämt. Han kan vara glad och nöjd korta stunder när man busar med honom, men för det mesta gnäller och skriker han så fort han inte får 100% uppmärksamhet (och även när han får det, ska tilläggas). Han har alltså inte ont i magen, utan är bara jävligt krävande. En liten chef som svingar sin piska. Jag spyr på det känner jag. Jag orkar inte höra hans gnäll dagarna i ända. Och värre och värre blir det. Tills nyligen började det med knorr och lite mer subtilt missnöje för att så småningom eskalera, men nu är det fullt ös direkt. Han vaknar med ett argt skrik - jämt. Det ska bäras och sjungas och hoppas och pruttas och hej och hå. JÄMT! Och ändå ruttnar han ihop efter två minuter av kul. Tro fan att jag inte orkar! Mina dagar är piss. Han är ett oerhört efterlängtat barn, men kunde jag spola förbi den här tjuriga spädbarnstiden skulle jag inte tveka. Jag tvivlar starkt på att jag någonsin kommer orka börja om med ett barn till efter den här upplevelsen.
Var på mammagrupp häromdan. Alla barnen satt som små tända ljus i knät på sina mammor. Min unge skrek, knorrade och gnällde NONSTOP. Så jag fick tacka för tårtan och gå hem. Han saboterar mitt sociala liv fullkomligt på grund av sitt dåliga humör!
Är jag grotesk som känner så här? Måste man älska att vara mamma och tycka att ens bebis är det underbaraste som finns? Jag gör verkligen inte det. Allt jag tänker på, som ett mantra, är "bli större, bli större, bli större". Så man kan prata och leka och ägna sig åt någon form av tvåvägskommunikation, istället för det här never ending skrikandet. Fan alltså.
För att undvika påhopp vill jag förtydliga att jag ÄLSKAR min son, och att han stundtals fyller mitt hjärta med den största lycka och glädje och en kärlek som är helt osann! Men det här gnället alltså... Jämt... Gud hjälpe mig.