USA tråden!

Ja, jag är nog i gott sällskap med det symboliska när det gäller eden.   

Ok, då är det 42 år som gäller.  Hoppas din man får möjligheten och att viktminskningen går bra!  Min man har en kusin vars son varit stationerad i Irak/Afghanistan under 8 år.  Han är nu 27 år och ska passa på att plugga lite på universitet istället.  Hans farfar var med i andra världskriget med två av sina brödrar, men min svärfar som var yngst var för ung för det och var med i Koreakriget istället.  En väldig massa krig. 

Hoppas det fixar sig! 

Jag har bott här i 4.5år och vi planerar nu att flytta till Sthlm i vår för att pröva på hur det är. Vill göra det innan barnen börjar skola. Jag tror inte att de flesta har ett självklart val att dom vill bo i ett land lr det andra, att det alltid finns saker som väger både för och emot oavsett var man väljer att bo. Är nog ingen här inne som aldrig nånsin tänkt tanken att 'åh nu vill jag flytta hem', dock så trivs de flesta nog väldigt bra här och deras liv fungerar bättre här än  de kanske skulle gjort i sverige (med jobb, ekonomi, boende.etc). Jag har aldrig ångrat att jag flyttat hit, har trivts bra för det mesta, men visst har man dagar då man känner att man 'gav upp allt för sin man' när man kom hit. Det bästa med att bo i californien (vill inte säga USA, för de e som att säga 'det bästa med att bo i europa') är vädret, människorna (de flesta är väldigt trevliga och artiga), stränderna, att jag kan vara hemma-fru. Det sämsta är att det är svindyrt med boende, man måste ha bil för att ta sig nånstans, 'naturen' (känns lite som öken) och att de flesta mammor är 10år äldre än mig Det jag saknar med sverige är min fam och mina vänner, naturen, MATEN (för mycke för att räkna upp här men bla pizza, lösgodis och blodpudding.. mmm), barnomsorg, föräldraledighet, långa semestrar (min man har typ 2v semester varje år), barnvänlighet (saker att göra för barnfamiljer).etc.

Det e väl bara att fälla ner caben? Så kallt är det ju inte idag

Ja, det är väldigt dåligt med semesterledighet här...    Min man har tre veckor per år, men kan max ta två veckor åt gången (för hur mycket som helst kan man ju inte vara borta på en gång, hur skulle det gå? ).

Jag har själv haft jobb utan någon betald semester alls (ingen lag på att man behöver någon ledighet överhuvudtaget).  På ett jobb hade jag två veckor per år och om man jobbat där i typ 10 år så kunde man få tre veckor.  Yahoooo!!!    De påpekade att det var superlyxigt att man bara tvingades att ta en av dessa två veckor under jul och nyår och kunde ta en vecka NÄR SOM HELST under året!   Inte klokt va, vilken lyx!  (Fast när jag skulle ta ut den där valfria veckan var det en himla massa gnällande och strul.)

oookay, här kommer min story.

Jag har bott här i snart 11 år. (12 år om man räknar med tiden som AuPair)

Min svenska pojkvän pluggade till pilot här i Houston och jag flyttade hit för att vara med honom. Jag kom hit på ett studentvisum och jobbade sedan i ett par år. Under de första 5-6 åren här i USA hann jag och min svenska sambo med att växa ifrån varandra, vilket resulterade i att vi gjorde slut. Då jag endast hade 1 år kvar i skolan beslutade jag mig för att stanna kvar och ta min examen. Under det året så blev jag kompis med en Amerikan som jag "råkade" bli lite smått kär i. Long story short så beslutade jag mig för att stanna och fick ett jobbvisum av ett företag efter det att jag gått ut skolan. Trey och jag gifte oss efter 2 1/2 år tillsammans. Vi firar 6 år tillsammans lite senare i år.

Jag hatade verkligen att jobba här. Arbetspolitiken är TOTALT främmande för en "bortskämd svensk" och jag kände att det var alltför mycket kissing ass för min smak. Detta beror såklart på vad man jobbar med för ngt, men såå mycket skiljer det sig inte.
Företagen har inga regler dom måste följa,och har dom det så finns det alltid tusentals loop holes att slingra sig igenom.

Nu har jag varit hemmafru sedan 2007 och trivs så otroligt bra. Jag har inga som helst planer på att återvända till det amerikanska arbetslivet.

Mealla- Ja nog skiljer det sig beroende på storleken på företaget samt branch man jobbar inom.
Jag blev nog skadad av min första arbetsplats här i USA.

Ganska litet ställe (finns i Houston, San Antonio och Dallas), familjeägt, Southern Baptistsägt. Religion ska ju egentligen inte ha ngt med saker och ting o göra, men shit pommes frittes alltså. Vid Thanksgiving så ställde ägaren sig upp och höll ett 30 minuters tal om Gud, Jesus, och hur mycket han hatade Homosexuella och att hans företag minnsan ALDRIG skulle anställa sådana syndare.

Hmm ok, ja det lär ju vara en viss skillnad att jobba i USA mot Sverige. Det är sånt jag funderar mkt på eftersom man i sverige trots allt har väldigt mycket "trygghet".
Jag tycker det verkar läskigt att jobba inom samma bransch i USA som man gjort hemma eftersom det är stor risk att man jämför...

Har en del att fundera på med andra ord...

Vårt första steg är att åka på en resa till USA för att åka runt lite och se vad vi "tycker om landet" och om vi kan tänka oss att bo där ett tag.