Missed abort

Jag gjorde en skrapning igår, fick reda på Ul i onsdags (v.13) att mitt barn var dött. Jag tror att jag har accepterat, och ska försöka gå vidare och inse att det här är sådant om händer. Jag vill gärna vara med och följas åt. Jag ska invänta en mens, sedan ska vi försöka igen.

Personligen tycker jag att det var skönt att göra en skrapning, vakna upp och veta att jag slipper vänta ut fostret, se alla klumpar... Det jobbiga är att tänka om, och tänka vidare. Man är ju så inne på att bli mamma i sommar. Dessutom har jag en syster som ska ha barn i juli.

men blöder du oxå mycket fortfarande ?

Nej. Som en lätt mens ungefär. Lite värk i livmodern, men inte så att jag behöver ta tabletter. Det jobbiga just nu är att alla verkar tro att det är över, vilket det naturligtvis inte är.

förstår....

Nä, det är min 5:e graviditet och mitt fjärde missfall. får domen i slutet på mars .

Muppmamma, blöder du fortfarande efter en månad? Verkar urjobbigt! Ny tråd, starta under vilken rubrik? (nä, jag är inte bäst på detta).

Jag är så ledsen för din skull!!
Hände samma sak för mig för 6 år sen, i exakt samma vecka. Var i v 15 med fostret hade dött i v 9. Jag vägrade acceptera det, var där på fredagen men gjorde inte skrapningen fören måndagen trots att de ville göra det med en gång. Jag vägrade helt enkelt tro på att hjärtat inte slå, de fick visa mig det igen på måndagen. Idag blir jag inte längre ledsen när jag tänker på det, utan har accepterat att det helt enkelt inte var meningen då. Jag har två underbara barn nu på 2 år och en på 1 mån. Jag fick gå på extra ultraljud i v 13 för att lugna mig.
Jag vet att det känns riktigt jobbigt nu men jag lovar dig den värsta smärtan går över! Du kommer aldrig glömma men det kommer inte kännas lika jobbigt.
Vet att det låter hemskt men många säger att man ska försöka bli gravid snart igen går det för långt tid kanske man inte vågar sen.
Önskar er all lycka i framtiden..
Kram

Jag förstår precis vad du menar!!! Min syster och jag var beräknade i samma vecka, det skiljde 3 dagar mellan våra BF... Det känns lite tungt, men jag tror att jag kommer vidare... Det svåraste skulle väl vara om man inte hinner bli gravid innan dess tror jag....

Jag tror att jag kan starta en ny tråd... tror jag...
Antar att flera av er kanske fortfande vill vara anonyma eller?

Ja det tycker jag med! Det var så många som visste att vi väntade barn och nu vet vi ju att de kommer att leta efter minsta tecken på en ny graviditet. Inte lite press... En "positiv" sak är att jag har en god vän som gick igenom precis samma sak några veckor innan mig. Hon förstår mig och jag henne.
I går var en jobbig dag. All bedövning från operationen hade släppt och verkligheten slog mig. Som tur är förstår min sambo mig.

Jag håller helt med dig, nästa graviditet lär ju vara omöjlig att hålla hemlig längre än tills man testat typ.... Vi hade berättat för alla. Jag inser för var dag som går att den och den personen har vi inte hunnit uppdatera på situationen ännu, och det blir bara jobbigare och jobbigare att ta tag i det... på  nått sätt.

Jag har flera vänner som gått igenom samma nyligen, och det känns faktiskt skönt att ha någon att ventilera med, även om jag inte önskar min värsta fiende detta....

Min sambo är och har varit fantastisk, jag försöker se det positivt. Vi blir starkare tillsammans av detta.

Imorgon har jag återbesök på gyn. Jag är lite nervös över att allt inte ska ha kommit ut... men jag håller tummar och tår så gott jag kan att det är fritt fram nu eller vad man ska säga...