Nilsfar skrev 2010-03-12 17:57:43 följande:
Poängen är ju att William gör precis det du säger. Han tränar barnet i att prata om andra saker. Det är en träningssituation för att hjälpa honom utöka flexibiliteten. Samtidigt vill han uppmuntra kommunikationen som sådan. Den repetitiva kommunikationen är ett steg på vägen - pojken har kommit så långt att han tycker att det är kul att kommunicera, men han vet ännu inte hur det går till.Det är alltid mycket lättare att lära vår barn hur de skall göra istället för hur de inte skall göra. Jag har själv sett hur ungdomar med massor av repetitiv kommunikation snabbt har ökat andelen innehållsrik kommunikation genom att göra på det här sättet. Bejaka kommunikationen som sådan och samtidigt införa variation i den. Till att börja med variation inom samma ämne för att sedan gradvis kunna utöka flexibilitetetn till att fungera med andra ämnesområden.Naturligtvis skall ni göra det som känns bra och har ni hittat ett förhållningssätt som fungerar bra för att komma ifrån det repetitiva talet så är det naturligtvis bara attköra vidare på det
Nilsfar: tack för ditt kloka svar. Jag ska sätta mig in mer i sonrise-tänket och fundera på om och hur vi kan komma åt det repetitiva talet. Jag har kanske haft för mycket IBT-tänk och lyssnat på hab för mycket.
Ett exempel: Vår dotter har en hang-up på sin dagisfröken Josefina som dessutom är hennes nya avlösare 6 timmar i månaden. Hon ritar bara bilder på sig och J, pratar om J hela tiden och har flera veckor i förväg innan J ska komma hit satt upp leksaker på en rad som de ska leka med när hon kommer till oss. Ofta skriker hon Josefina, Josefina, Josefina! Hon gör det hemma, fast Josefina inte är hos oss då. Säger till oss föräldrar femtielva gånger:
-Säg Josefina! Säg Josefina!
Enligt hab ska man då inte svara mer än en gång, sedan ignorera. Det hjälper inte. Såklart är det här ett sätt att kommunicera, fast i våra öron låter det som tjat. Grejen är att jag VILL uppmuntra kommunikation, men också få henne att förstå att andra människors reaktion kan bli negativ av allt det repetitiva.
Alltså att det är "sannare" mot henne att säga "Nu orkar jag inte höra mer om Josefina. Vi kan prata om de andra fröknarna om du vill. Var fröken Emma på dagis idag?" Istället för att låta henne tro att andra tycker det är lika roligt med det repetitiva som hon. Hab pratar om att inte förstärka ett överskottsbeteende. Jag förstår hur de menar; att det är bättre att hon får lära sig det av mamma och pappa på ett milt sätt istället för tex av en skolkompis som kanske istället skulle vara mer brutal, typ "håll käften nån gång då".
Men samtidigt förstår jag verkligen din utgångspunkt också; att all kommunikation ska uppmuntras och nya färdigheter lekas och lockas fram. Jag tycker dock det verkar svårt att uppamma den energi och engagemang som terapeuten i sonrise-filmen. Hur skulle du konkret bemöta det där ständiga uppmanandet till oss: Säg Josefina, säg Josefina? Att själv gå igång och börja skrika Josefina, Josefina, Josefina!!! känner jag mig tveksam till...