Krickeline skrev 2010-03-12 19:24:49 följande:
Nilsfar: tack för ditt kloka svar. Jag ska sätta mig in mer i sonrise-tänket och fundera på om och hur vi kan komma åt det repetitiva talet. Jag har kanske haft för mycket IBT-tänk och lyssnat på hab för mycket. Ett exempel: Vår dotter har en hang-up på sin dagisfröken Josefina som dessutom är hennes nya avlösare 6 timmar i månaden. Hon ritar bara bilder på sig och J, pratar om J hela tiden och har flera veckor i förväg innan J ska komma hit satt upp leksaker på en rad som de ska leka med när hon kommer till oss. Ofta skriker hon Josefina, Josefina, Josefina! Hon gör det hemma, fast Josefina inte är hos oss då. Säger till oss föräldrar femtielva gånger: -Säg Josefina! Säg Josefina! Enligt hab ska man då inte svara mer än en gång, sedan ignorera. Det hjälper inte. Såklart är det här ett sätt att kommunicera, fast i våra öron låter det som tjat. Grejen är att jag VILL uppmuntra kommunikation, men också få henne att förstå att andra människors reaktion kan bli negativ av allt det repetitiva. Alltså att det är "sannare" mot henne att säga "Nu orkar jag inte höra mer om Josefina. Vi kan prata om de andra fröknarna om du vill. Var fröken Emma på dagis idag?" Istället för att låta henne tro att andra tycker det är lika roligt med det repetitiva som hon. Hab pratar om att inte förstärka ett överskottsbeteende. Jag förstår hur de menar; att det är bättre att hon får lära sig det av mamma och pappa på ett milt sätt istället för tex av en skolkompis som kanske istället skulle vara mer brutal, typ "håll käften nån gång då".Men samtidigt förstår jag verkligen din utgångspunkt också; att all kommunikation ska uppmuntras och nya färdigheter lekas och lockas fram. Jag tycker dock det verkar svårt att uppamma den energi och engagemang som terapeuten i sonrise-filmen. Hur skulle du konkret bemöta det där ständiga uppmanandet till oss: Säg Josefina, säg Josefina? Att själv gå igång och börja skrika Josefina, Josefina, Josefina!!! känner jag mig tveksam till...
En grundtanke i son-rise är ju att det viktigaste alltid är att förbättra relationen, viljan till att sampela och kommunicera, hitta glädjen i kommunikationen och samspelet. Williams glädje är inte specifikt beroende på det repatitiva samspelet utan det är ett sätt att bemöta all kommunikation.
Det är så många saker våra barn behöver hjälp med att utveckla så allt som förbättrar samspelet ökar möjligheterna till enklare framtida inlärning.
Repetivt tal tror jag ofta handlar om ett sökande efter trygghet. Man vet att man skall samtala och ofta ställs det mycket frågor till våra barn. Det är naturloigt för dem att då börja ställa frågor och gärna frågor som de vet svaret på. Om omgivningen reagerarar negativt och kanske med lite irritation så ökar snarare behovet av att upprepa frågor än att minska. Jag kan förstå habs resonemang men det räcker inte att lära ut vad man inte skall göra genom att reagera så lite som möjligt -vi måste lära ut alternativa beteenden.
I detta fall riskerar vi att lära ut andra intressanta saker. T.ex. "att om någon frågar saker mer än gång så skall man ignorera det" eller "omgivningen bryr sig inte om dina frågor" Det kanske inte är det vi vill att våra barn skall lära sig
Just bristen på flexibilitet är ju ett av de stora problemen vid autism. Jag tror att det är mycket svårt att rent förnuftsmässigt hantera det för våra barn, i så fall skulle det vara ganska lätt att komma åt genom att förklara att vi blir trötta på att lyssna på samma sak. Autismen innebär ju också svårigheter att förstå vad det innebär att vi blir trötta på något eller inte orkar något.
För att utveckla flexibiliteten fungerar det därför oftast bättre på att träna på att vara flexibel istället för att träna på att inte vara oflexibel. I det här fallet finns det en kommunikation som är idealisk att bygga på.
Till att börja med kan ni föra in variation på Josefina temat, det är lättare att hantera variation inom det man är intresserad av. istället för att bara säga Josefina - för in samtalet på alla tänkbara aspekter av Josefina - hur hon ser ut, vad hon brukar göra, vad hon kan tänkas göra nu osv. När det börjar funka bra kan ni testa med att föra in samtalet på andra lärare eller andra personer som gör samma sak eller gillar samma saker som Josefina för att på sikt kunna få ett samtal som kan handla om precis vad som helst utan att det behöver upprepas. Tänk också på att själva inte ställa för mycket frågor utan snarare berätta hur ni tänker och tycker. Det brukar också bidra till att minska frågandet. Även våra barn med autism lär sig en hel del av hur vi gör istället för vad vi säger att de skall göra
Jag tror att det går lättast om man kan jobba med sig själv så att man kan hitta en dominerande grundkänsla av "jag älskar när du pratar med mig" hellre än " nu pratar jag med dig för att du skall lära dig vara mer flexibel". Om man har den andra känslan finns det risk att man blir alldeles för styrande och kontrollerande - då kan behovet av trygghet för våra barn öka vilket i sin tur leder till att det blir svårare att släppa repetitionerna.
Glädjen och energin är en träningssak - men när vi hittar den blir det mycket roligare för oss själva.
