Dysmelister 4

Så, hemma igen efter en toppenvecka!!!
Det har varit fantastiskt allting  (bara maten som hade en del att önska i vårt tycke) och jag är nästan glad att Cassandra har dysmeli. För tänk hur mycket trevliga människor vi hade missat annars, både härinne och på läger!
I år var det så speciellt att tjejerna hade en äldre lekkompis och de hängde ihop mest hela tiden. Så jag och maken kunde gå på föreläsningar tillsammans och missade inte någonting.
Hotellet var jättebra och alla var samlade i samma hus så det blev mycket tid för prat och umgänge och alla barn kunde vara lite fria för hotellet låg lite "skyddat" kan man säga. Vi var 412 stycken och hade hela hotellet för oss själva.
Det var kill- och tjejkväll, festkväll med underhållning, Talang 2010 (där tjejerna faktiskt vågade stå på scen inför en fullspäckad sal och sjunga!), diskussionsgrupper, ungdomspanel där vuxna får ställa frågor, mycket aktiviteter för barn såsom tröjtryck, ansiktsmålning, pysselstuga, hoppborg, filmvisning och barndisco.
Väldigt intressanta föreläsningar med Lennart Björklund som pratade dels om att ha syskon med handikapp, dels om syskonplatsen i en barnaskara och vilken roll man ofta har. Jättekul att lyssna på! Dessutom pratade han lite tvillingar så det var bara bonus!
Så nu ser vi redan fram emot vinterlägret som kommer med största sannolikhet vara i Eskilstuna v.11 nästa år och såklart sommarlägret på Djurönäset v.31.

Hoppas ni alla har det bra. Läste om Sofias tänder och E's protes och håller tummarna för att det är/blir bättre.
Och kul med nya bloggar! La genast till i mina favoriter. Jag bloggar här på FL och vill någon läsa så är det bara att säga till så lägger jag till er i min adressbok (har den stängd för alla andra).

Jaaa, Jelena, vill hemskt gärna läsa din blogg! Jag ska även titta in hos er andra, tiden har varit lite knapp denna veckan men jag ska komma ikapp!

Det låter alldeles underbart med läger, och kul att ni haft det så bra! Det låter organisationsmässigt som en jättegrej att få att fungera, med så många deltagare, med barn i alla åldrar och vuxna!

Sofías verkar inte ha fullt så ont i munnen längre, och vi är alla redan på bättre humör. Här har vi annars haft en hård dag idag, med vinskörd och kalas.

Skulle behöva lite goda råd... På tisdag börjar E i sexårsverksamheten i en skola med klasser från Förskola-klass 6 (alltså åldern 6-12 år). Det är ändå en liten skola med bara 40 elever. (jag är själv lärare där också=)). Nu till dilemmat ska jag/vi göra någon grej av E:s dysmeli? Vi upplever ju det så att alla känner honom eftersom vi bor på ett litet ställe. Han är inte heller någon som vill stå i strålkastarskenet med sin dysmeli. Tänkte lite att om det skulle bli problem och funderingar så kan jag gå in i den klassen och diskutera det då. Usch vad det här är svårt och nervöst (för mig mest;))

Tack mammact skönt att få dryfta problem med andra i liknande situation!

tossin - om du går in på Dysmeliföreningens hemsida så finns det ett brev som man kan använda som det är eller ändra på lite och ge till elever eller föräldrar. Kan vara ett enkelt sätt att informera på utan att sätta E för mycket i strålkastarljuset kanske? Men om det är som så att de flesta vet om dysmelin ändå, så hade jag nog inte gjort något alls utan tagit situationen om den uppstår. Svårt det där att veta vad som är rätt...

Sarah - de vill flytta på vinterlägret för att det är färre deltagare för varje år. Sist var det bara 3 ungdomar och risken är att det inte kommer någon nästa år om det blir Klackberg igen. Dessutom finns det inget att göra där om det är snöfritt tydligen.

mammact - jag lägger till dig i min adressbok. Jag har mycket att skriva nu, känner jag. Hoppas det blir lugnt på jobbet imorgon!

Cassandra sa en morgon att hon inte vill ha ett lillefinger längre. Jag blev först helt ställd (för hon har verkat så stolt över sin lilla arm hittills), men frågade varför. För att alla vill känna hela tiden på dagis, svarade hon.
Ja, det är ju för att du är så speciell, sa jag. Är jag, frågade hon förvånat. Javisst är du det, sa jag och då nöjde hon sig med det.
Så nu är det nog bara att förhärda sig och förbereda sig på kommande frågor...

Jelena: Visst blir man ledsen när man hör något sådant. Du verkar ha löst det på ett bra sätt.

Emma säger ofta att många av de stora barnen ( de som går i trean och fyran) Kommer fram till henne och vill titta på hennes hand. då säger jag till henne att hon inte behöver visa den eller kan hon fråga om hon får titta på deras händer. Jättetråkigt när det är så här tycker jag. Får se hur det blir i höst. Har tagit upp det med lärarna som ska ha lite koll hoppas jag. De mindre barnen har ju fått bra information och vant sig vid det.

Jag retar mig dock på barnens egen kusin som är 8år och väldigt frispråkig och pratar alltid om hur konstigt han tycker att det ser ut... Både på Emma och Emil. De har ju ärr också efter op som syns. JAg försöker varje gång att prata med honom så att han ska förstå, men verkar gå rakt igenom huvudet. Visst är han liten, men ändå..... Föräldrarna bara sitter och säger ingenting.... blir något frustrerad..

Man måste inte visa upp sig bara för att man är annorlunda. Och man måste definitivt inte låta folk ta på än bara för man har en annorlunda kroppsdel. Och man måste våga sätta gränser krings sig själv även om man är helt normal.
Det är lite likadant med min mamma som ska krama min stora fast han säger att hani inte vill.  Jag gillar det inte alls. Man ska aldrig tvinga sig på någon även om man inte menar något illa.

Jag sa till Cassandra igår att det är hon som bestämmer. Så vill hon inte får hon säga nej och hjälper inte det ska hon gå till fröken. Så det pratade vi om på dagis idag och jag ska ta det med de andra fröknarna oxå, för säkerhets skull.