Dysmelister 4

tack :):)

alvinminny - stort grattis till prinsessan! Vad rolig avslutning på året!

Cassandra tar upp allt oftare att hon bara har en arm och därmed inte kan göra en massa saker. Som om vi ska tycka synd om henne och låta henne slippa allt hon inte vill göra. Och det vägrar jag!
Hon har dukat av sin tallrik hundra gånger, men idag kunde hon plötsligt inte det. För stackaren har ju bara en arm! Jag sa till henne att hon kan allt hon vill göra, att hon har klarat det massor av gånger tidigare och när hon blir stor och flyttar hemifrån så kan inte vi hjälpa henne längre. Och då dukade hon av...

Det finns hjälp att få från arbetsterapeuter och ortopedtekniker och sjukgymnaster, men den psykiska biten då? Vem kan hjälpa till med hur vi som föräldrar ska svara "rätt" på alla dessa frågor och funderingar?? Hur vi ska stärka henne som person utan att förringa dysmelin?
Någon mer som funderat på det här?

Jag/vi har funderat lite på det. Vemund har ju så lätt dysmeli, så egentligen finns det nog inget han inte kan göra om han väldigt gärna vill. (Förutom en "high five" med vänsterhanden! ) Vi har pratat om att han kanske kommer att tycka synd om sig själv nångång och spela på det för att vi ska göra saker åt honom, men jag tror att det blir väldigt svårt för honom att slippa undan med dysmelin som ursäkt. Än verkar han vara en väldigt glad och godmodig personlighet, så vi hoppas att han själv ska se sina styrkor och fördelar och ta hjälp av det istället för att gräva ner sig i självömkan.

Visst borde både Hab och BVC kunna erbjuda psykologsamtal, både för föräldrar och barn om det blir tungt framöver?

Vår E satt en kväll och skulle ha vatten. Jag sa att han kunde hämta själv, att han har egna ben att gå med. Det blev tyst en liten stund sen åkte benprotesen av. Nå mamma sa han se nu det har jag inte alls

ja, vad ska man säga. De försöker allt de små liven. Vem vet kanske någon går på det någonstans. Men inte vi smarta föräldrar iallafall!!

Grattis till lilltjejen, Alvinminny! Underbart att höra att ni alla mår bra!

Vi har en liten lejonhanne här hemma, en lating som vill att andra ska göra jobbet åt honom... än så länge skyller han inte på dysmelin, men det är nog en tidsfråga... antar att det gäller att vara beredd!! Jag tror det enda beskedet som man kan ge som förälder är "yes you can". Allt annat skulle bli fel och fjompigt. Idag bad Daniel mig om att öppna hans yoghurt. Det blev en hel del "du kan visst!" - "hjälp mig jag kan inte alls själv" - kör i köket, vet inte hur länge vil höll på. Sen kröp det fram att han inte ville försöka, för att han trodde att han skulle söla ner sig! Jag svarade, att om det skvätte lite så skulle jag hjälpa till med att torka upp, men att han visst kunde öppna yoghurten själv. Då vågade han försöka själv - och GIVETVIS fick han upp locket själv, och helt utan söl!

Hallååå? Var är ni, vad gör ni? Här ekar det tomt...