Cerclage?

Tycker du ska ringa och be att få berätta din historia och tryck då på att du inte kände att du öppnade dig. 

Tyvärr så orkade inte tvilling 2 mer än 3 veckor. Hur gick det med din bebis?

precis så där var det ju för mig också, kände inte av ngt förrän jag redan hade öppnat mig.. tycker det är konstigt att läkarna inte sagt ngt om cerklage till dig.. fast iofs så vet jag att på vissa ställen har man varit tvungen att gå igenom flera tidiga förlossningar innan de föreslagit cerklage. jag hade "tur" att bara behöva gå igenom det en gång...

Nej det svåra är ju att hindra något man inte vet vad det är, t ex havandeskapsförgiftning och liknande brukar ju vara lättare att förhindra, eller räkna ut om det kommer hända igen.

Infektioner vet jag inte, men det visade det sig ju att inte vara.

Hatar ovissheten. Jag vill hellre veta vad jag kämpar imot.

Han föddes i v 25+1 och var frisk vid födseln, klarade sig utan respirator efter första dygnet i livet. Vid 1 vecka gammal fick han en envis infektion som slog ut honom totalt, han orkade inte röra sig, ens lillfingret och andas själv var inte ens tal om. Han åkte tillbaka i respirator och tog ca 1½ vecka innan han kom därifrån igen. Fick en svampinfektion som försämrade honom under den första infektionen.

När han klarade av dessa två infektioner gick det mesta bra, fick dock en ögonsjukdom pågrund av den tidiga födseln och opererade båda ögonen när han var korrigerat 1 dag gammal, (från beräknat datum)

Vid 4 månader KOrrigerat började det misstänkas att något kunde vara fel motoriskt och har gått hos sjukgymnast sen dess. Misstänktes skador på lillhjärnan, men en magnetröntgen i Dec förra året motbevisade läkarna, alla blev lika chockade.

Den 6 juni iår fyller han 3 år gammal, och även om man kan se att han är liite senare i utvecklingen, och har lite problem med balans och koordination, och pratet, så är han som vilken 3 åring som helst.

Jag hoppas på stenkoll denna graviditet, då min förra mer eller mindre gick felfritt, fram till två dagar innan sonen föddes. Jag hade visserligen sammandragningar mer eller mindre varje dag men aldrig som gjorde ont eller så.
Så chocken att ena dagen ha en bebis som skulle födas i mitten av september, till en bebis som skulle födas inom två veckor (visade sig bli inom 2 dagar) var riktigt hemskt.

Precis som hela resan på neo, Sonen låg på Intensivvård i 8 veckor pågrund av infektioner och apnéer. Vill aldrig behöva se ett barn ligga på gränsen mellan liv och död igen.

Vi var med i "Sjukhuset" som gick på 3an, och jag har fått hem filmer därifrån, men jag har inte sett dom sen dom gick hösten -08, strax efter sonen föddes, och kan inte förmå mig att se dom heller. Jag vill inte se sonen så sjuk som han var då. Jag klarar inte av det.

fast jag har inte pratat med någon läkare alls, utan bara varit hos BM.
Jag vill absolut inte behöva gå igenom fler prematurer, för att sonen är prematur har tagit riktigt hårt på mig.
Bara den här graviditeten är skitjobbig då jag är livrädd att det ska hända igen, och om det händer igen, ger jag upp drömmen om fler barn, för då kommer jag inte våga. 

Även om det var skitjobbigt att få en prematur med sonen, så hade jag iallafall inget barn hemma att tänka på, sonen kommer gå under om jag måste bo på sjukhus i flera veckor, och jag går under om jag inte får träffa honom. Vi har varannan vecka, och bara den tiden är jobbig för oss båda.Jag tror nog jag ska kolla upp numret till spec.mvc ikväll och ringa och fråga ang cerklage imorgon, får hoppas jag får prata med någon vettig.

Usch vad hemskt att förlora båda två!
Dubbel sorg.

Skrev angående sonen ovan, så du kan läsa där. Härligt
Pappa till barnet här hoppas på en 11/11-11.
Själv hoppas jag på allt efter v 36!

Niini: har vi samma karl verkar det som, min tkr jag ska knipa tills dess med, jo tjena säger jag!!! tror snarare på11-10-11 lr 11-10-10...men som sagt, allt efter v36 låter bra!!!

Haha kan vara så
Tycker så synd om karln som är så "övertygad" om att allting kommer gå så bra, visserligen är jag glad att han är hoppfull, då jag misslyckas totalt, men känns som han "förnekar" möjlligheten till att bebis kan besluta sig för att kika ut tidigare.

Han är bonuspappa till sonen så har inte varit med om allt detta tidigare, även om han vet om mer eller mindre allt.
Tänk om man kunde få hans naiva huvud istället så man kan slappna av

oj vilken resa ni har varit med om! men jag är ändå glad över att han mår bra idag

känner igen känslan. när vi låg på förlossningen så envisades de hela tiden med o säga hej mamma, hej pappa när de kom in i rummet. ni ska bli föräldrar när som helst! men jag skulle ju inte föda förrän 16 veckor senare! o sen när vi åkte hem ett dygn senare, utan bebis, utan mage.. just det var nog bland det svåraste för mig att greppa.  jag har nog än idag inte riktigt fattat, för det går liksom inte o föreställa sig, även om man varit med om det.

kan ju ändå vara skönt o ha filmerna, även om ni aldrig kollar på dem. vi filmade wiltons begravning, men vi har inte kollat på den, men det är iaf skönt o ha den, ifall man någon gång skulle orka...

okej, men pratade ni inte med läkaren efter att din son fötts? ngn typ av uppföljning? pratat igenom vad som hände o vad man ev ska kunna göra i nästa graviditet? min förlossningsläkare stod ju o pratade om nästa graviditet redan innan Wilton var född... så när jag var på efterkontroll pratade vi om hur vi skulle hantera framtida graviditet så jag visste redan då att jag skulle få cerklage när jag väl blev gravid igen...

lite samma här, ny man o han verkade inte förstå till en början, men nu är han den som säger åt mig o ligga o vila mkt. Men just att männen är lite coolare är nog bara ett plus, tänk om de va lika peppliga som vi, lr visade det som vi rättare sagt. Jag har alltid varit den som är stark o klarat mig själv, grejat hemma o hållt igång med renoveringar o dyl. nu ligger man som en klubbad säl o bara jäser o kan knappt hänga en maskin tvätt,. längtar till hösten!!

Jo ca 7-8 veckor efter sonens födsel, (väldigt dumt egentligen, dom borde väntat längre)
Iomed allt kring sonen hände JUST DÅ, så har jag ingen aning om vad som sas.

Det ända jag minns är att jag pratade med en kvinna, och dom inte hade någon aning om vad som egentligen hände, och att jag hade höga vita blodkroppar, därav att dom trodde på infektion, men visade sig senare bero på kortisonet, (eller nån annan medicin)

Jag minns ingenting alls om framtidiga graviditeter, och med tanke på att det inte är samma pappa, känner jag mig inte så sugen på att fråga honom om han minns något heller.Mig envisades dom påminna mig om min förbnnade student istället, (åkte in den 4/6, skulle tagit studenten den 5/6, och sonen är född 6/6)
Som om jag inte tyckte det var jobbigt nog att missa studenten, och dessutom veta att mitt barn KOMMER att födas inom 2 veckor, ingen tvekan om saken, och veta att risken finns att bebisen inte ens överlever förlossningen.

Då ska alla tycka så synd om mig för jag missar studenten, och påminna mig om att inte tänka på det, när varje undersköterska, barnmorska, sköterska läkare och barnläkare påminner mig stup i kvarten!? Vet att tankarna var på rätt ställe men fy vad jobbigt det var.

Usch jag förstår att det måste varit jobbigt, jag plågades när jag fick ligga på BB som alla andra nyblivna mammor, som stirrar på en och funderar på vad man gör där. Och där fick jag ligga över helgen. Många föräldrar hinner titta på en med en blick som att vi skulle lämnat vårat barn inne i rummet och gått därifrån.

Jo av den anledningen bad jag om att få dom, och jag skulle så gärna vilja titta på dom, men jag klarar inte ens av att titta på "påhittade" historier om barn som föds förtidigt på tv. Sist jag såg det satt jag inne på toaletten och tokgrät. För en vecka sedan.

Det är ett riktigt trauma ni varit med om, jag förstår om du inte greppat det än, egentligen, hur kan man greppa att förlora sitt barn?
Det är aldrig acceptabelt, man måste gå vidare, men man behöver aldrig tycka att det är okej, för ingen borde nånsin behöva gå igenom det.