Cerclage?

jag kan nog säga att även om jag har samma man till denna bebis som till Wilton så har han nog inte riktigt kunnat förstå ändå.. det syns ju inte på en att man inte är okej, att det är ngt med kroppen det är fel på. Visst har han varit orolig, men inte alls på långa vägar så orolig som jag varit. Även om han nu säger mkt oftare att jag ska ta det lugnare än jag gör. Tror det har o göra med att de upplever ju inte graviditeten som vi gör, de känner inte bebis i magen, de känner inte av ryggvärken, eller magontet eller hur det spänner i underlivet.. så det klart att det inte är lätt o förstå, de vet ju inte hur det känns i kroppen. Jag vet att jag ibland har sagt till honom när jag har ont någonstans o han vet ju inte vad han ska svara, om det är normalt o känna så eller inte... så han kan ju aldrig lugna mig när jag väl börjat o noja.

Jo men så är han, jag ska ta det lugnt och vila, får knappt hjälpa till att bära en lätt kasse när vi handlar. Undra vad han egentligen tycker om att jag går runt å bär på sonen med sina 11 kg. (dock har jag bestämt mig för att sluta med det så mycket det bara går för säkerhetsskull) Han är ju faktiskt 3 år gammal och ingen bebis.

Jag är glad att han är så "stark" som han är, eller som han visar iallafall, men just när jag säger något om det, gör det ont att han viftar bort det, då det gör så ont i mig, att veta att sonen föddes förtidigt, och att jag går under om denna bebbe gör det. Jag vill att han istället ska säga något som "det är okej att vara rädd, det är jag med" eller något som visar på att han förstår min rädsla.

Men om han verkligen insåg hur farligt det är när barn föds förtidigt, kanske han skulle sitta här som mig, och få panik av tanken, och jag skulle nog inte ens få lyfta lillfingret nå mer. Så kanske är lika bra?

niini: ja, lite konstigt att prata om det när allt det andra hände samtidigt.. då förstår jag att du inte kommer ihåg vad som sas.. o det är ju några år sen nu ju också.. men det är nog bra om du ringer till spec själv också så att det snabbas på om du nu skulle få cerklage eller ngn annan typ av kontroll. hoppas bara att de som svarar där är trevligare än de som svarar på den spec jag tillhör..

förresten så låg jag på Akademiska några dagar för ungefär två månader sen. Blev inlagd för jag hade täta sammandragningar o jag skulle ha blivit flyttad till linköping (mitt hemsjukhus är kalmar) men det var fullt där så vi fick åka med ambulansflyg till Akademiska, där vi låg i fem dagar innan jag blev flyttad till Linköping, där jag låg i nästan fyra veckor innan jag fick komma hem till Kalmar. Kände mig i väldigt trygga händer på Akademiska, de var väldigt kunniga o omtänksamma..

instämmer, de kan aldrig sätta sig in i det på samma sätt som vi.
Ingen kan nog göra det, min mormor,73, -Men har det inte med oro o göra att du ligger, det måste ju vara bra o röra på sig så man får lite motion...suck!! 

Vet att sonens pappa tog det hårt, vet inte hur han kommer vara vid hans nästa barn, eller om han blir lugn av faktumet att det inte är jag som bär på det, skulle nog jag blivit.

Men kanske är likabra att dom inte är som oss, tänk vilken röra det skulle bli hemma, båda skulle ju sitta i varsitt hörn o ha panik, nej det hade inte funkat.

niini: nä, man fattar nog aldrig helt, men det är nog inte meningen att man ska det heller, för man överlever nog inte om man skulle förstå allt till hundra procent. det är ju ett trauma det ni också gick igenom, även om er son överlevde, men ni har fått kämpa ni också. Wiltons ettårsdag var ju i måndags, så det väcker ju en massa känslor, när man ser tillbaka vart man befann sig för ett år sen. jag var totalt okontaktbar då för omvärlden o idag ett år senare, är jag gravid igen o allt är så annorlunda... jättekonstigt

hehe så där var sambons farmor också.. "du är väl ute o går nu när det är så fint väder ute" sa hon när hon var hemma hos oss när våren började göra sitt intåg.."Äh nej, det är jag inte?".. "Men det kan ju inte vara bra, röra på sig måste man ju göra".. två dagar senare blev jag inlagd...

Jadu, sonens 1 års dag kommer jag ihåg, eller dagen innan var det, 5 juni 2009, oj, är det 2 år sen.. tänk vad tiden går.
Aron låg och sov i sin säng i vårt rum, pappan var inte hemma, och jag satt inne i sonens dåvarande rum, i ett hörn, och bara grät, jag kunde inte sluta, hur mycket jag än försökte, det gick inte.
Allting kommer över mig då, och jag bröt ihop totalt, funderade på att väcka sonen, bara för att få kramas med honom, men kunde jag ju inte heller, han behövde sin sömn.

För ett par månader sen började jag äntligen känna mig okej, slutade grubbla och skuldbelägga mig själv. Det tog mig alltså ca 2½ år att "komma över".
Så javisst, vi har vårat eget trauma vi med.

Alla har sin historia, och jag hoppas innerligt att vi alla slipper fler prematurer, för det tar hårt, även om de överlever.
När är du beräknad Lanie?

ja tänk alla dessa fina råd man får.
Min farmor är dock lite tvärtom, berättade för henne häromdagen att jag är gravid igen, och vi riktades in på samtalet att Aron är tidig, även min systerdotter är prematur, och hon frågade istället bara "Hur vågar du?"

nä, det är sant.. det är ändå bra att vi på ngt vis reagerar olika.. jag blev ju helt apatiskt efter att Wilton dött, men min sambo blev tvärtom, han gjorde saker han aldrig brukade o göra frivilligt, städa, laga mat, tvätta.. han höll igång o fixade med allt så hemmet inte förföll.. jag sket i vilket.. han hanterade förlusten genom att gå vidare, se framåt.

o så har det varit den här graviditeten också.. han har försökt o se framåt.. visst har han varit mer försiktig, han har inte velat köpa hem några nya bebissaker för tidigt. det är inte förrän nu de senaste veckorna som vi börjat o köpa saker till bebis...

jag är väl mest rädd att han inte bearbetat förlusten av wilton o att den liksom kommer när den här bebisen kommer.. är så rädd att han ska bli deprimerad eller så, han är ju inte den pratsamma typen direkt.

tråkigt att er relation inte höll, men separationen kanske inte hade ngt o göra med den resan ni varit med om?

är det här din nya mans första barn?