Cerclage?

niini: jag är beräknad 21 juni, så är nu i v 34+!  på måndag ska jag till läkaren o planera in borttagande av cerklaget. med tanke på att jag började o öppna mig i v 25 så är det fantastiskt att jag fortfarande har kvar bebis i magen! min mormor har också varit mer försiktig, hon förlorade sitt första barn på 60-talet. Iofs tror jag att sambons farmor också förlorat ett barn, men jag tror hon har glömt bort sin egen sorg, hon börjar o bli rätt gammal o hon är inte direkt den ömsinta personen.

jag skuldbelade mig själv också, men jag lyckades med stöd från sambon, vänner, sjukhuspersonal o kurator komma över den skulden ganska fort. jag hade aldrig kunnat förutse det som sedan hände. idag känner jag ingen skuld över det som hände, utan bara mer en sorg att han inte är med oss längre. jag tror att hans syskon som ligger i magen hjälpt mig en bit på vägen. vi bestämde ju i det ögonbilcket han somnade in på mitt bröst att vi så snabbt som möjligt skulle försöka o bli gravida igen..

Det brukar nog kunna bli så, speciellt när det är prematurfödsel också, att kvinnan tar hårdare på det, då hon burit barnet/barnen och kännt sparkar o allt liknande, det blir ju en snabbare kärlek för mamman som bär barnet, än för de runt om. Sen är det ju självklart olika för olika människor.

Förhoppningsivs går det bra med nya bebisen, och inga problem tillstöter där, men det gör det nog inte.
Det värsta med vissa män är ju att de inte är så värst pratglada, då är det ju svårt att veta vad som händer inne i deras huvuden tyvärr.

Resan hade nog lite med saken och göra, men det var även en "gravid-på-direkten" histortia till att börja med också, och inte planerat, jag var 18 år när sonen föddes, och han var 20, tanken att göra abort gick inte, jag har väldigt svårt med just aborter, inte när det gäller andra människor, men när det gäller mig själv, så,

vi var väldigt unga, ingen av oss planerade för barn, utan jag slarvade med p-pillren och blev gravid. Och vi beslutade oss för att behålla barnet och försöka vara en familj.
Sen iomed den tidiga förlossningen, och allt hemskt med sjukdomar och liknande gjorde ju inte saken bättre, och vår kommunikation gick i botten, vi mådde båda dåligt på varsitt håll och pratade itne med varandra, han genom att släppa allt, och jag stod för allt hemma, inkl ta hand om sonen.
Även urkass ekonomi läggs till i kakan, då jag gick gymnasiet innan och fick lägsta nivå, och han inte hade så välbetalt jobb.

Det är första barnet för nya mannen, även här oplanerat och ett skydd som inte riktigt ville funka, men denna gång behöver vi aldrig tvivla på varför vi är tillsammans, utan vi är tillsammans för vi älskar varandra och vill leva med varandra. Bara det känns underbart, och på det får vi även vårat lilla kärleksbarn, även om h*n är oplanerad

niini: verkligen jättetråkigt att det blev som det blev. jag var jätterädd att jag o min sambo också skulle gå åt olika håll. att vi skulle sluta prata med varandra, att han skulle tycka det är mitt fel det som hände.. att vi båda skulle sörja så hårt att vi aldrig skulle hitta varandra. vi har aldrig någonsin gått igenom en kris.. typ aldrig ens bråkat så jag var rädd att det skulle bli för mkt.. men vi kom ännu närmare varandra o nu är jag rätt övertygad om att så länge det finns kärlek så klarar vi vad som helst!

men samtidigt som det är tråkigt med ditt ex så är det ju lika roligt att du funnit kärleken på nytt o att ni ser framåt mot nya äventyr!

Det är viktigt att man fortfarande älskar varandra, och fortfarande minns att man älskar varandra, för hur jobbigt det än är, behöver man varandra. Man behöver någon att bearbeta sorgen med.
Och att man aldrig skuldbelägger den andra, för det är absolut inte ditt fel att ni förlorade tvillingarna, man får såna skuldkänslor och känns som att alla ska tycka det, men jag kan nog nästan lova, att din man aldrig tyckt att det var ditt fel.

Vi kom varandra nämre ett tag, i början efter sonen föddes.
Och man får ju för alltid ett band som ingen annan förstår, när man går igenom något trauma tillsammans, mitt ex är den enda som förstår mig när det kommer till sonen, för han är den enda som alltid var där.
Av den anledningen tycker jag det är synd att det gick som det gick, och att sonen har separerade föräldrar förstårs.

Men av anledningen att jag hittat min nuvarande är det bara skönt, vi har känt varandra och varit intresserade av varandra i 8 år, men det har aldrig riktigt varit "vår tid", så nu brukar vi skämta om det, det tog 8 år för oss att bli tillsammans, då kan vi ju inte vänta sålänge med barn Då det blev bebis efter ett halvår

niini: nä han skuldbelade aldrig mig.. han sa ngt väldigt fint.. "om det är ditt fel är det lika mkt mitt fel" jag fattade inte hur han kunde säga så "jag var alldeles för naiv, visste inte att det kunde gå så här, jag tog alldeles för lätt på det" fortsatte han. där någonstans kunde jag lägga skulden bakom mig.

vilken romantisk historia: att ni fick varandra till slut :)

Ja, att vara alldes för naiv var han inte ensam om, jag hade heller aldrig ens en tanke på att något kunde gå fel, tänk vilken hård läxa.

Ja det är lite mysigt, i 8 år kämpade han, men nu är vi äntlligen tillsammans. Och jag kommer aldrig lämna hans sida.

jag var också naiv.. jag trodde bara det kunde hända saker fram till v 12 o sen var veckorna däremellan fram till v 40 en transportsträcka..

Ja precis så kändes det som. Fanns ju inte en chans i världen, fastän jag läste om just prematurfödslar o liknande i skolan, medans jag var gravid, så var ju det saker som inte hände mig.

Hade dock en olustig känsla, att tänk om mitt barn föds förtidigt..
men att det skulle hända, var en sån chock.

Nu är samma känsla där, samma olustiga, farliga känsla.

Imorgon ska jag ringa spec.mvc, och fråga om cerclage, nån som har några tips om hur jag ska fråga? Jag menar, över telefonen, då jag förmodligen inte får komma dit direkt, utan måste ju försöka få dom att förstå min oro och att detta är vad jag tror blir bäst.

Men sen är det nog inte min önskan som väger mest, utan får man en grinig läkare är det nog kört.. hatar att sånt här är beroende på vilken läkare man får..

ta upp att du har en prematurfödsel bakom dig o att du aldrig fått ngt svar på varför han föddes så tidigt. att du är gravid igen o är rädd att samma sak ska hända igen. ta upp att du har läst om cerklage o fråga hur de ser på det. man får nog vara rätt rak. ja läkare är knepiga. men om du skulle få en läkare som du inte känner förtroende för kan man alltid se till o få ngn annan. jag fick det. min första läkare hade ingen koll allt, satt o grät på jobbet för hon sa tvärtom mot vad många här i tråden sagt. uttryckte mitt missnöje för min kurator o sen har jag knappt bhövt träffa henne. o det kom även fram att hon inte hade ngn koll öht. vi med cerklage har många fått kämpa o höja rösten o ifrågasätta.

Min vän, lyssna inte på dem, gör vad du känner bäst, jag fick rådet att gå också men bm på lasarettet sa NEJ. Varför ska du utsätta dig för fara?

jag har en specialist som jag verkligen tycker om och han sa att jag inte ska vara sjukskriven nu, och min huvudläkare är en underbar privat läkare sa att jag får lov att jobba i början men sedan ska jag ta det lugnt. Jag själv hatar att ligga/sitta still och var glad när dem sa att jag fick röra mig, jag betalade stort när cerklaget sprack.

Om dem ber dig röra dig, låsas att du blir yr och behöver vila. Annars om det är bättre hemma, sitt i rullstol och ligg hemma. Jag kommer att vägra att bli inlagd även om jag kommer att kräka och behöver dropp.

Ingen läkare eller medicin kan bestämma hur du mår, du känner din kropp bäst. Jag tänker jätte mycket på dig