• Anonym

    Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

    Jag har länge känt att jag är annorlunda. Snubblade nyligen över lite info om borderline och känner igen mig i mycket. Nu är jag nyfiken på om det kan förklara mina relationsproblem också. Jag vet att borderline ofta innebär att man har svårt att avsluta relationer, men kanske känner någon igen sig i detta också.

    Så fort jag får en relation så blir jag otroligt instabil. Mitt självförakt växer, jag målar upp en massa scenarion i mitt huvud om olika skäl till varför killen ska lämna mig till slut för jag inte är bra nog (dvs perfekt). Jag får ångest och flippar ut. Ju närmare killen kommre, desto mer ångest får jag. Antagligen för att det kommer göra mer ont den dagen han sticker ju närmare han stått mig. Det slutar ofta med att min ångest blir så outhärdlig när de kommer för nära att jag avslutar relationen. Efteråt känns det alltid befriande för att ångesten är borta. Det är så skönt att jag knappt tänker på att jag förlorat relationen.

    Om det däremot handlar om en relation där vi inte kommer varandra nära av något skäl, då kämpar jag vidare och vägrar släppa taget även om jag märker att det inte fungerar och killen försöker dra sig ur. Jag blir helt desperat och gör allt för att hålla kvar honom, manipulerar, gråter, förhandlar. U name it.

    Känner någon med borderline igen sig i detta?

  • Svar på tråden Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?
  • Disan

    (tips): Grattis och gud vad skönt att du har hittat ngt som kan få dig att må bra!!

  • Nyctophilia

    Underbart att höra! :)

    Jag har haft upp och ned dalar med måendet de senaste dagarna, jag fattar inte hur det kan svänga från bra till nedåtdipp på bara några timmar!? Kan må hur bra som helst, se fram emot kvällen då jag tänkte koppla av och ta nåt glad rose med maken. Sen efter en stunds powernap är humöret i bott och jag känner mig mest irriterad på maken. Känner mest tjock och pluffsig dessutom och ja det är jag ju med typ 17 kg i övervikt. Mår illa av mig själv. :/

  • Anonym (blä!)

    Nu märks det mer än någonsin att jag lider av det här och jag hatar det!

    * När det blir mörkt, tror jag att det är någon här, att jag ser någon bakom mig som vill mig illa, när det är ljust, tror jag att någon följer efter mig.
    * Jag tror alla stirrar på mig.
    * Jag äter 1 gång om dagen eller inte alls.
    * Jag känner mig tom.
    * Jag har handlat kläder till överdrift och vill fortfarande slösa pengar.
    * Jag hatar mig själv, jag är ful, äcklig, överviktig, skäms och vill inte gå ut eller se någon i ögonen, jag struntar i att duscha för att jag är ändå äcklig.

    Men så måste jag orka, jag har ett barn att ta hand om, så jag har tryckt på min autopilot.

    Sen måste jag säga att jag har varit otroligt duktig också, för första gången kände jag kärleken till mitt barn så kraftigt att jag kunde säga att jag älskar dig och verkligen mena det! Solig

  • Anonym (blä!)
    Anonym (blä!) skrev 2011-08-05 23:59:12 följande:
    Nu märks det mer än någonsin att jag lider av det här och jag hatar det!

    * När det blir mörkt, tror jag att det är någon här, att jag ser någon bakom mig som vill mig illa, när det är ljust, tror jag att någon följer efter mig.
    * Jag tror alla stirrar på mig.
    * Jag äter 1 gång om dagen eller inte alls.
    * Jag känner mig tom.
    * Jag har handlat kläder till överdrift och vill fortfarande slösa pengar.
    * Jag hatar mig själv, jag är ful, äcklig, överviktig, skäms och vill inte gå ut eller se någon i ögonen, jag struntar i att duscha för att jag är ändå äcklig.

    Men så måste jag orka, jag har ett barn att ta hand om, så jag har tryckt på min autopilot.

    Sen måste jag säga att jag har varit otroligt duktig också, för första gången kände jag kärleken till mitt barn så kraftigt att jag kunde säga att jag älskar dig och verkligen mena det! Solig
    Och så har jag fått städ, disk och tvättmani.
    Jag undviker sociala livet till max.
  • SannaB83

    Har depression och ångest enligt läkare. Men varken terapi eller olika mediciner har hjälpt mig. Tror själv jag har borderline men ingen på psykmottgningen har sagt nåt om det. Vågar inte säga nåt om mina tankar för att jag har kanske fel eller blir idiotförklarad. Vet inte hur mitt liv kommer bli. Står ute på ingemansland när ingen ser eller hör mig.

  • Anonym
    SannaB83 skrev 2011-08-06 00:07:46 följande:
    Har depression och ångest enligt läkare. Men varken terapi eller olika mediciner har hjälpt mig. Tror själv jag har borderline men ingen på psykmottgningen har sagt nåt om det. Vågar inte säga nåt om mina tankar för att jag har kanske fel eller blir idiotförklarad. Vet inte hur mitt liv kommer bli. Står ute på ingemansland när ingen ser eller hör mig.
    Vad har du provat för mediciner? Lamictal är en medicin som hjälper vissa med borderline och bipolär typ2. Typ 2 är inte som den klassiska bipoläriteten med kraftiga manier, utan märks mest på ständiga depressioner som inte går att behandla med vanliga anti-depressiva. Ge inte upp.
  • Anonym
    Anonym (blä!) skrev 2011-08-05 23:59:12 följande:
    Nu märks det mer än någonsin att jag lider av det här och jag hatar det!

    * När det blir mörkt, tror jag att det är någon här, att jag ser någon bakom mig som vill mig illa, när det är ljust, tror jag att någon följer efter mig.
    * Jag tror alla stirrar på mig.
    * Jag äter 1 gång om dagen eller inte alls.
    * Jag känner mig tom.
    * Jag har handlat kläder till överdrift och vill fortfarande slösa pengar.
    * Jag hatar mig själv, jag är ful, äcklig, överviktig, skäms och vill inte gå ut eller se någon i ögonen, jag struntar i att duscha för att jag är ändå äcklig.

    Men så måste jag orka, jag har ett barn att ta hand om, så jag har tryckt på min autopilot.

    Sen måste jag säga att jag har varit otroligt duktig också, för första gången kände jag kärleken till mitt barn så kraftigt att jag kunde säga att jag älskar dig och verkligen mena det! Solig
    Du verka vara inne i en dålig period. Jag med. Har totalt isolerat mig och tänker bara på döden. Hur skönt det hade varit att slippa allt. Jag vill inte bry mig. Men samtidigt så är jag arg för att jag inte har någon att älska. Ett barn eller en pojkvän. Och det i sig ser jag som att jag ändå har lite kämparglöd kvar. Om man gett upp helt borde man inte ens sakna sånt tänker jag.

    Brukar det sitta i länge nör du blir så här?
  • Anonym

    Och så har jag gjort det igen... Killen som jag VILL försöka med sa att han bara ville vara vänner för han inte ville riskera att såra mig. Jag reagerar inte då. Men sen flera timmar senare så skickar det dumma smset där jag bryter kontakten med honom helt. Jag vill ha honom till 100%, och istället ser jag själv till att det blir 0 istället. Blir så arg på mig själv.

  • Disan

    Blä: Känner igen mig! Själv har jag en bra period nu, trots allt tråkigt i livet. Lider med dig och skickar en virtuell kram!

Svar på tråden Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?