Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Olga07: Du måste våga fråga!! Har du fått genomgå SCID någon gång? Från det testet kan man se om man har borderline eller inte. Många missar borderline om man inte är extrem som knullar runt, bränner pengar, super och skär sig.

Men åååhh..... sådär har jag gjort tusen gånger. Fattar inte varför man är så otroligt korkad?

Och det enda man vill är att de ska kämpa för en... Men hur ska de förstå det?

Precis, man hoppas ju på att dem ska säga " nej, men jag vill ju ha dig...... snälla"  typ. Men man förstår ju att dem tror på de ord man säger....... hur ska dem veta vad man egentligen vill och tänker?

I dagsläget har min sambo lämnat mig (läs kastat ut mig från vårat hus), han orkade inte med mig.

Till min bästa kompis har han sagt "jag älskar henne verkligen, man kanske kan lära sig att leva med det där svartvita tänkandet..... men varför går alltid hennes dåliga perioder ut över mig"...... sen fortsatte han lite skämtsamt med "kan inte du ta en del av hennes utbrott".

Så nu är jag ensam.......... suck......... igen.........

allt från någon dag- en månad om inte längre.

det känns som jag ska aldrig mer ha en pojkvän, det tar ändå bara alltid slut, ingen vill leva med en störd människa som mig, det är bara jobb, jag är less på att hela tiden förklara mig och försvara mig, jag är den jag är och så länge ingen kan leva med det, ska jag vara själv!

Känner på samma sätt. Varje gång jag vågar försöka så går det åt helvete. Och det som gör mig arg är att andra inte fattar. Jag har sagt att jag inte vågar mer, för jag klarar inte av att ännu en relation går i kras. Att jag kommer bli psykiskt sjuk på riktigt då. Men de börjar babbla på om att man måste våga vara öppen för kärlek så löser allt sig, och det går om man vill och bla bla bla. Det fungerar kanske så för dom, men inte för mig. Hatar när folk bagatelliserar mina problem.

ALLA mina vänner har pojkvänner. De umgås såklart med dom på helgerna, de  åker på resor med dom osv. Jag har ingen. På helgerna sitter jag hemma ensam. Någon resa blir det aldrig för jag har aldrig någon att resa med. Någon pojkvän blir det heller aldrig för jag kan inte ens hålla mig normal en enda dag. Jag skäms över att säga att många av killarna jag träffat har sagt i efterhand att jag är galen när de har pratat om mig. Hur ska man våga fortsätta försöka när man alltid misslyckas och blir sårad? Hur många gånger kan ett krossat hjärta läka?

Ja tack det kan jag skriva under på. Hade min första kontakt med BUP när jag var 14, fick min diagnos när jag var 31. Först då fick jag en utredning eftersom min dåvarande läkare såg att jag aldrig hade fått genomgå någon. De satte helt enkelt en diagnos beroende på hur jag mådde när jag var där. Har nog haft i stort sett alla diagnoser som finns. Och jag mådde ju bara dåligt, men skadade inte mig själv på något sätt alls, varken med medicin, alkohol, sex eller liknande. Därför var det aldrig någon som ens tänkte tanken på att jag kunde ha Borderline.

Men ändå fick du den diagnosen eller ?

Ja, det var ingen tvekan om det. Det är inte bara självskadebeteende som avgör om man har Borderline, det ingår ju i samma kriterie som suicidalt beteende och det hade jag en historik av däremot. Dock hade jag ett psykiskt självskadebeteende istället för fysiskt som jag har arbetat väldigt intensivt med att få bort,

Jag fick genomgå en grundlig utredning med mängder av besök som varade i ungefär en timma varje gång och svara på massor med frågor. Och jag uppfyllde åtta av nio Borderlinekriterier enligt DSM-IV. Sen har vi tillbringat ungefär ett år med att hitta rätt mediciner och rätt dosering. Och nu ska jag börja bråka om behandling också. Förstår inte hur de tror att man ska bli stabil och må bra utan behandling.

 Den där repliken med att bara vara vänner för att han inte vill såra dig, känner jag igen. Men det va killar som passerat mitt liv och såhär i efterhand inser jag att dem inte tyckte om mig tillräckligt egentligen. Vadå inte såra, ...man blir väl minst lika sårad om någon man tycker om inte vill satsa ch bara vara vän. 

Och jag gjorde precis som du, sådär på impuls bara skrev att jag inte ville ha kontakt osv. Du har inte sett till så att det blir noll, som du skrev. Han har det. Skyll inte allt på dig själv, du är som du är....och det där med att andra killar tycker du kanske är för intensiv...klart jag oxå fått höra det om mig. Oh ja, jag var väldigt intensiv när jag va yngre....so what? Dem kunde bara inte hantera mig. Men det betyder inte att det inte finns killar som kan. Och tro mig dem behöver inte se ut som nån bad guy kille, eller muskelknutte, kan vara den mest nördiga killen som faktiskt visar mer förståelse....tålamod.

Tycker att killar ofta snackar om tjejer så för övrigt...dem vill gärna va med en sånn tjej men väljer en lugnare till sist...dem är ju fega och bekväma av sig. Det skapar bara mer huvudvärk för dig att försöka "vara lugn och fin tjej", aldrig få utbrott, inte visa att du är beroende av honom, försöka vara som alla andra "normala".
Med åren har jag insett att alla mina "lugna" och "icke bordelinevänner haha" faktiskt nojjar för samma saker som mig...men dem hanterar sina känslor bättre....dem visar inte det som vi gör...dem håller in det mer....dem är bra på att kontrollera sina impulser....Men dem tänker som vi och har samma rädslor. Har oxå märkt att dem oftast råkar ut för tyvärr för att killen är otrogen, dem litar alldeles för mycket på dem...dem tonar ned sin svartsjuka till den graden att dem inte ens ser de uppenbara tecken... en del har flera gr sagt att dem önskade dem kunde vara mer som mig...säga rakt ut, visa mina känslor, våga ifrågasätta..kräva mer etc...

Oj, långt brev. Jag bagatelliserar inte dina känslor, man kan må riktigt piss och kärek kan fucka huvudet på en. Men det finns killar som inte tycker de tråkiga och lugnare tjejerna är dem bästa....finns dem som vill ha lite utmaningar som dig och mig...lovar . kram