Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

hej allihop! Ser att det är livlig aktivitet och många nya ansikten för mig :)

Relationsproblem och barn. Ja -det är ett problemområde för mig också.

Nu har DBT:n börjat igen - och det skall bli skönt. Sommaren har varit kass med sprit, återfall i bulimi och massor av godis, dricka och dataspel.... Hoppas att jag kommer på rätt köl igen nu. Det märks att DBT:n med sin färdighetsträning bara ger resultat "när man gör det". Hjälper inte att förstå, ha insikter och vilja.... man måste göra träna och åter träna.

Positivt var i allafall att dottern tyckte att vi gjort mer saker även om jag mådde dåligt- och det såg jag inte själv. Tack lilla gumman <3.

Nu skall vi börja med modulen "Reglera känslor" - att impulsivt agera på sina känslor leder som jag vet av erfarenhet till beteenden som är oönskade... Ja, bara att  komma igång igen- jag vet ju att livet blir mer förståeligt och funktionen höjs!        

DBT verkar väldigt intressant. Synd att det är så svårt att få en plats hos DBT-terapeutherna. Jag hade behövt det...

Hej tjejor..
har varit här ifrån ett tag, har varit total kaos i mitt liv.
Jag tror jag skrev här innan jag drog ifrån min fästman? Han var otrogen, och nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. Det är en månad snart som jag upptäckte sms på hans telefon och drog på en gång och lämnade ringen i huset.
Jag är gravid, i v37 nu, bebis kommer närsom..

Jag vet inte vad jag ska göra, alls. Jag älskar honom fortfarande. Han säger att han aldrig gjort något sexuellt med den här tjejen, och att de "bara är vänner". Tjejen säger att hon är kär i min fästman, MEN att hon vet att han inte gillar henne och att hon vet att det aldrig kommer bli dom. Jag fattar inte alls grejen.
De har känt varandra mycket längre än vad jag känt honom.
Från början var jag bara arg och skrek och grät. Jag sa att han kunde glömma att se varken mig eller barnet, att han inte skulle få vara med. Han säger att han ångrar sig djupt och att han älskar mig. Jag har så svårt att tro på honom.
Det tog ungefär tre veckor för mig att inse att jag kanske varit delaktig i det här. Det gick upp ett ljus för mig när jag besökte en vän som är bipolär och som jag alltid anser behandlar killar som skit. & när vi pratade så insåg jag att jag är värre än henne. Jag skriker, jag hotar, jag gråter, jag kräver, - och jag ger inget tillbaks. Jag kräver dyrkan men vägrar att dyrka. Den här killen har gjort allt för mig, - varit den mest romantiska underara jag någonsin kunnat tänka mig. Jag har insett att jag nästan bara gett honom skit.
Förra helgen bad jag om ursäkt, för mitt beteende och försökte förklara varför jag beteer mig som jag gör, - att jag egentligen är ledsen och rädd när jag är arg. Han blev väldigt chockad och förvånad och hade väldigt svårt att tro på att jag kunde känna mig svag, - "du är den starkaste på hela jorden".
Jag tror jag har skapat ett förhållande till honom där han tror på att det inte finns någonting jag behöver honom till, alls. Han tror att jag ska lämna honom fastän vi var förlovade och väntar barn (well, nu har jag ju gjort det, men jag hade aldrig gjort det om han inte gjort det han gjorde). Jag trodde inte att han kände såhär, men när jag bad om ursäkt så sa han "Det känns som att vi lever i en värld, men sen har du en egen bubbla där ingen kommer in. Där är bara du". & då fattade jag att det som jag insett faktiskt är sant. Han tycker verkligen att det är så. Det är en väldigt hemsk tanke för mig, att jag har sårat honom så. Eftersom jag ofta blivit arg och sur när han försökt prata om saker i vårt förhållande så har han slutat att prata med mig. han hade svårt att prata ifrån början, - men jag har väl gjort allt tiogånger värre. han vågar inte säga något längre.
Sen förra veckan då jag bad om ursäkt har han börjat ringa mig några gånger om dagen, - men vi pratar inte om oss utan om uppdelning av saker, flytten, hans hälsa då han blivit mycket sjuk (han fick njursvikt och magsår efter att vi pratat  och jag sagt förlåt. inte för att jag vet om det hör ihop men  :S) 

Hjälp mig nu, snälla!
Hur får jag honom att förstå hur jag fungerar? Även om vi nu gjort slut så måste vi ha en relation till varanadra eftersom vi snart har bebis.
Hur förlåter jag honom? Går det ens? Hur går man vidare? Han skrev saker som att han drömde om henne, var kär i henne osv osv. Han säger dock att det inte är sant, men varför skrev han det då?
Har jag skapat den här otroheten? 
Jag är så rädd att om jag förlåter honom så kommer det hända igen. Jag är så osäker på om han verkligen älskar mig eller om jag bara är dumihuvudet. Han säger att hans högsta önskan är att vi ska vara en familj igen, men jag har så jävla svårt att tro på det. Då hade han väl inte gjort såhär? 

Ni kan inte prova gå i f-terapi? Se vad det leder till?

(har jag?): Usch vilken soppa!! Men om han faktiskt inte har gjort ngt sexuellt med den där tjejen så kanske allt går att rädda? Som Dryas säger, familjeterapi kanske kan vara bra. Om inte annat så för barnets skull. Kan du ta med din kille till din terapeut/samtalskontakt (för visst hade du en sådan?) och låta denna förklara hur borderline fungerar. Skicka länkar med info till honom om borderline, det gjorde jag med mitt ex.

Underbart att du har insett att du inte är perfekt och att du faktiskt har behandlat honom dåligt många gånger, det är ett stort steg på vägen! *kram*

Själv ligger jag på botten. Har en släng av depression, det är en sak som är säker. Hög ångest och vill ta livet av mig, men det kommer jag som vanligt inte att göra. Är dock rädd för mig själv ibland. Jag vill så gärna ringa till min psyk och prata med henne, men vill inte störa och håller därför tillbaka.

Allt är dåligt just nu, vill gräva ned mig. Dumpa killen, men det går inte eftersom vi precis har flyttat ihop på prov och min lgh är uthyrd. Dessutom skall vi på semester om två veckor. Han är värd ngn som är bättre än mig och det smärtar så mkt att jag inte ens kan ta honom till mig just nu, även om han har försökt.

Känner mig fet och ful och totalt värdelös.

(har jag?): Vill också tillägga att när jag och mitt ex gjorde slut (alltså pappan till barnen, som jag levde med i många år) sade han till mig att jag var 'så jävla egoistisk' och typ den mest egoistiska människan han träffat. När jag sedan fick min diagnos och han hade pluggat på tog han tillbaka det och ändrade sig, nu tycker han ju "bara" att jag är sjuk och stöttar mig därför. Jag tror generellt sett att det är lättare att förstå och acceptera om man verkligen vet vad det är man handskas med....

Jag försökte verkligen förklara för min sambo vad det innebär att ha borderline. Jag har berättat varför jag fungerar som jag gör. Jag har skickat massa länkar till honom där jag noga har "hilightat" just det som verkligen stämmer in på just mig.

Men nu är jag utkastad och han bor kvar hemma med barnen. Själv är jag helt ensam och sitter bara i min lilla lägenhet dagarna i ända. Orkar inte gå ut, inte äta, sover knappt och har sån enorm ångest....
Så smärtsamt så jag önskar jag hade dött när jag höll på drukna i somras....

Ett par veckor efter han kastat ut mig fick jag ett mail där han skrev "har läst på lite om borderline, nu förstår jag den smärta du känner och att du inte vill må så - men att du inte kan hjälpa det. Önskar att jag hade lyssnat på dig och läst på¨tidigare. Då kanske jag inte hade varit lika frustrerad".

Men du, får du ngn hjälp då? Man kan aldrig bli bra från borderline om man inte får hjälp, så är det ju. Lider med dig, det låter inte som att du har det speciellt bra just nu. Har du kanske också hamnat i en depression? Det är ju lättare att bli bra från det än från borderline... (Generellt sett.)

Hjälp och hjälp..... jag går på otaliga möten hos soc. Det är 2 olika familjebehandlare, det är min soctant, det är psyk, missbruksvården (har självmedicinerat i perioder med alkohol) och allt möjligt.

Men det händer liksom inte mer än så. Dem säger att jag ska få börja MBT - men jag vet inte när.

Ser hur min förra sambo skriver glada inlägg på facebook om allt kul dem gör hela tiden. Hela familjen, dvs hans barn, mitt barn och han själv. (men inte jag längre   )

Han lägger alltid upp bilder på min son (han är inte pappan) och det smärtar så sjukt mycket i mig.
Känns som att dem klarar sig/mår bättre utan mig i sitt liv.
Känns som att min son har det bättre utan mig och jag kan inte förstå det - vi som alltid har varit så otroligt tajta. Jag har varit ensamstående i nästan hela hans liv.

Känner att jag nog kommer ge upp snart - man orkar inte hur länge som helst. Dessutom känns det som att det är MITT fel att detta har hänt. Men jag har sökt hjälp i åratal - jag har gjort allt jag kunnat, men tyvärr inte lyckats.

Nu har jag inte fått träffa mitt barn på snart 2 månader........ soc sa för ca 1 månad sen att det är akut att umgänge kommer igång mellan mig och min son. Men som sagt - det händer inget mer.... bara massa j-vla möten. (sorry för ordvalet, men jag är så maktlös och frustrerad)

Jag vet inte hur jag ska ta handskas med hela grejen att han likväl skrev de där sakerna till henne. Bara några veckor tidigare så försökte jag prata med honom om det avstånd som växt imellan oss, att jag behövde mer kärlek och närhet. Men istället gav ha de orden till henne... Fastän de bara "är vänner". Jag förstår verkligen inte.

Jag har ingen samtalskontakt. Jag har haft olika psykologer/kuratorer mellan jag var 15-20. (Jag är 22 nu, snart 23) Jag flyttade långt när jag var 20 för att bli vuxen och plugga och bli något i livet. Jag trodde jag var färdig med samtal och kände mig stark. Jag har insett att jag förmodligen behöver gå tillbaks till någon sorts hjälp nu. 

Jag är rädd för två saker mest nu
Kommer han göra det igen om jag förlåter honom?
& jag är livrädd att jag behandlat honom så kasst att han inte ens vill ha mig längre. Han säger att han vill, men han visar det inte. Alla runt omkring tror att det är för att han inte vågar för att jag har så lätt för att bli arg så han tror att vad han än gör så kommer jag bli arg, - därför gör han inget alls.  

Jag vet inte alls vad jag ska göra, - jag känner mig så svag om jag förlåter honom och så rädd för att han kommer utnyttja mig och göra det igen. Dessutom så förstår jag att han behöver förlåta mig också för vad jag har gjort. Hur kommer man vidare i det här, egentligen? Vem har rätt att vara arg egentligen? det känns som att jag har "mer rätt" att vara arg, men när jag tänker efter så borde han nästan vara lika arg..