Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?
Jag har länge känt att jag är annorlunda. Snubblade nyligen över lite info om borderline och känner igen mig i mycket. Nu är jag nyfiken på om det kan förklara mina relationsproblem också. Jag vet att borderline ofta innebär att man har svårt att avsluta relationer, men kanske känner någon igen sig i detta också.
Så fort jag får en relation så blir jag otroligt instabil. Mitt självförakt växer, jag målar upp en massa scenarion i mitt huvud om olika skäl till varför killen ska lämna mig till slut för jag inte är bra nog (dvs perfekt). Jag får ångest och flippar ut. Ju närmare killen kommre, desto mer ångest får jag. Antagligen för att det kommer göra mer ont den dagen han sticker ju närmare han stått mig. Det slutar ofta med att min ångest blir så outhärdlig när de kommer för nära att jag avslutar relationen. Efteråt känns det alltid befriande för att ångesten är borta. Det är så skönt att jag knappt tänker på att jag förlorat relationen.
Om det däremot handlar om en relation där vi inte kommer varandra nära av något skäl, då kämpar jag vidare och vägrar släppa taget även om jag märker att det inte fungerar och killen försöker dra sig ur. Jag blir helt desperat och gör allt för att hålla kvar honom, manipulerar, gråter, förhandlar. U name it.
Känner någon med borderline igen sig i detta?
Men du, hade han inte först sagt att han var kär? Hur känner du inför detta? Vill du försöka? Typ för barnets skull... Är han en bra kille eg? Går det att förlåta? Hans bra sidor kanske gör att det är värt att kämpa sig igenom detta. Gå i parterapi (brukar man kunna få gratis via kommunen) samt att han kanske kan gå lite egenterapi.
Önskar jag också kunde göra framsteg hos psykologen. Känner ni andra inte att borderlinen kan försvåra terapin? Att ni backar när psykologen kommer för nära? Vilket ju krävs för att man ska komma någon vart.