Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Fast då låter det ju som om du fått fel medicin eller styrka på dem. Min medicin har hjälpt mig oerhört att fungera i vardagslivet. Visst har jag mina svängningar, men inte lika ofta och lika starka. Utan min medicin skulle jag gå under.

jag vet inte, men hade ingen lust att börja om i 3 månader må värre än värst.

Min sambo/fästman/pappa till bebis som kommer om sex veckor har varit otrogen.
Inte sexuellt, men de har träffats flera gånger bakom min rygg och de skriver att de är kära i varandra, vill leva med varandra osv osv. låter troligt att de inte skulle gjort något va?
Mardrömmsliv..! 

Just nu älskar jag min pojkvän så otroligt mycket! Helt sjukt vad lycklig jag känner mig gällande den biten. Förra veckan var det nästan tvärt om o jag funderade på om vår semester var bokad i onödan med tanke på om det skulle hålla eller inte...

Tack vare den här tråden inser jag bara mer o mer vad som är äkta o vad som inte är det, så TACK för att ni är öppna o berättar så mkt om er själva så att man får lära sig något om sitt eget tillstånd!

Det kommer att bli lättare fr o m nu, det tror jag. (Även om jag inte blir frisk.) Härligt att förstå att det där plötsliga hatet är "normalt" (för oss) och att det vänder om man står ut lite.

Usch vad hemskt *kramar om* vad ska du göra nu?

Men är det inte värt 3 månader av det, och sen kunna funka och må ok resten av livet, än att låta bli och må skit resten av livet?

(Har jag?): Usch! Fy fan vad hemskt! Har ni hunnit prata om detta mer än så? Lider med dig...

Jag förstår hur du resonerar, jag tänkte på samma sätt innan. Hade provat så många mediciner, och alla fick mig att må sämre. Flera månaders helvete med varje ny medicin. Efter ett långt uppehåll så gav jag lamictal en chans och ångrar mig inte det minsta lilla.

Jag har ingen aning.. Har dragit från vårt gemensamma hus och är nu bosatt på min mamma soffa.. Jag är så otroligt ledsen.. Han har försökt att prata med mig, men jag orkar inte lyssna på hans ord. Vad är de värda nu? Och hur ska jag någonsin kunna tro på honom igen, när han så uppenbart inte har några problem med att ljuga för mig?
Det här är första gången som någon någonsin är otrogen emot mig.. Har någon av er råkat ut för det? Kan man ens komma över det? Jag verkligen avskyr vad han gjort och jag hatar honom för det. Men samtidigt är det en sån jävla sorg. Över vårt liv, vår framtid, min sk "bästa vän", över bebis framtid.. Jag går bara omkring och ömsint hatar honom med varje cell i min kropp, till att bara gråta över hur mycket jag älskar honom och hur han svikit mig. Känns som det är en mardröm, och jag vill bara vakna.

(har jag?): Jag har råkat ut för otrohet. Som vanligt misstänkte jag det (som jag alltid gör i förhållanden) men han nekade. Han spelade bas i ett rockband o hade alltid massa brudar omkring sig. Sextokig var han också. De åkte på turnè då o då o aldrig fick tjejerna hänga med..

Efter att vi hade gjort slut fick jag veta sanningen o det sårade. Okej att jag hade misstänkt, men det var rätt hårt att få det upptryckt så där. Själv var jag trogen.

Är du ensam hos mamma nu eller har du bebisen med dig? (Eller är du gravid? Lite snurrig här känner jag.) Försök att lyssna på vad han har att säga, om inte annat för barnets skull. Men jäkla svin alltså..! Man kan ju inte rå för att man blir kär i ngn, men ändå...