• Anonym

    Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

    Jag har länge känt att jag är annorlunda. Snubblade nyligen över lite info om borderline och känner igen mig i mycket. Nu är jag nyfiken på om det kan förklara mina relationsproblem också. Jag vet att borderline ofta innebär att man har svårt att avsluta relationer, men kanske känner någon igen sig i detta också.

    Så fort jag får en relation så blir jag otroligt instabil. Mitt självförakt växer, jag målar upp en massa scenarion i mitt huvud om olika skäl till varför killen ska lämna mig till slut för jag inte är bra nog (dvs perfekt). Jag får ångest och flippar ut. Ju närmare killen kommre, desto mer ångest får jag. Antagligen för att det kommer göra mer ont den dagen han sticker ju närmare han stått mig. Det slutar ofta med att min ångest blir så outhärdlig när de kommer för nära att jag avslutar relationen. Efteråt känns det alltid befriande för att ångesten är borta. Det är så skönt att jag knappt tänker på att jag förlorat relationen.

    Om det däremot handlar om en relation där vi inte kommer varandra nära av något skäl, då kämpar jag vidare och vägrar släppa taget även om jag märker att det inte fungerar och killen försöker dra sig ur. Jag blir helt desperat och gör allt för att hålla kvar honom, manipulerar, gråter, förhandlar. U name it.

    Känner någon med borderline igen sig i detta?

  • Svar på tråden Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?
  • Anonym (Har jag?)

    Ja, man får försöka hålla igen. Annars skulle man väl bara vråla "Jag hatar dig, - älska mig!" ;) Väldigt ofta tycker jag det känns som att sambon inte visar att han bryr sig om mig/älskar mig, men sen om man logiskt granska oss så är absolut han den som gör mest för mig och inte tvärtom. Känns orättvist emot honom, men samtidigt så skriker hela mitt väsen efter mer. Jag vill vara behövd/älskad/dyrkad, samtidigt som jag inte vill vara svag (dvs visa samma känslor tillbaks, egentligen). Är ni också så?

  • Lilith Dark
    Disan skrev 2011-07-22 12:58:13 följande:
    Någon mer än jag som tycker att det känns som att hjärnan fastnat i typ 15-16 års åldern? Med alla dessa tankar, som faktiskt är extremt tonårstypiska. Sedan är det såklart att man har mognat och blivit vuxen också, men... Förstår ni hur jag menar? Normala vuxna människor tänker ju inte så här.
    Jopp, jag vet precis hur det är, det är därför jag kallar mig själv för den eviga fjortisen Flört
    LILITH - Sveriges mest menlösa blogg www.lilith.se
  • Disan

    (Har jag?): Japp, är likadan!

    Lilith Dark: Haha, fjortis ^.^ Jag stannade iaf på 16!

  • Lilith Dark
    Disan skrev 2011-07-22 18:56:57 följande:
    (Har jag?): Japp, är likadan!

    Lilith Dark: Haha, fjortis ^.^ Jag stannade iaf på 16!
    Jag tror att jag stannade av vid 18, när jag fick min första son. Jag kan ärligt bli uppriktigt förvånad när jag inser att han snart är 14, medan jag fortfarande fungerar på ( i stort sett) samma sätt. Dock lär man sig ju med tiden att hantera sina problem lite mer konstruktivt, och mognar på det sättet. 
    LILITH - Sveriges mest menlösa blogg www.lilith.se
  • butterflower
    Lilith Dark skrev 2011-07-22 19:55:49 följande:
    Jag tror att jag stannade av vid 18, när jag fick min första son. Jag kan ärligt bli uppriktigt förvånad när jag inser att han snart är 14, medan jag fortfarande fungerar på ( i stort sett) samma sätt. Dock lär man sig ju med tiden att hantera sina problem lite mer konstruktivt, och mognar på det sättet. 
    Är det lämpligt verkligen lämpligt för er / dig att skaffa barn tycker du?
  • ModestyB
    butterflower skrev 2011-07-22 21:59:35 följande:
    Är det lämpligt verkligen lämpligt för er / dig att skaffa barn tycker du?
    På vilket sett har du nära anknytning med någon som lever med borderline? Har du själv borderline? Kan du läsa rubriken på trådstarten?

    För att ge andra perspektiv: I min värld ska människor med väldigt trångt mellan ögonen passa sig noga för att skaffa barn, det räcker med inskränkta hillbillies i den här världen. Är det verkligen lämpligt för dig att skaffa barn?

    Jag uppmanar dig att lämna tråden. Du tillför inget och du har inget alls att komma med som på minsta sätt berör ämnet.
  • Anonym
    butterflower skrev 2011-07-22 22:04:02 följande:
    Är det verkligen lämpligt för er / dig att skaffa barn tycker du, ska det stå.
    Vad gör du ens i tråden? Har du läst frågeställningen i min TS? Dina inlägg har inget med denna tråd att göra så snälla starta din egen tråd om du vill diskutera föräldrarlämplighet. I denna tråden stöttar vi varandra och ger råd om hur vi ska hantera situationer bättre. Det är vad man behöver för att må bättre. Att kritiseras och bli kallad olämplig förälder förstör bara alla de framsteg som man jobbar med att uppnå när det gäller självkänsla och självförtroende. Så snälla lämna. Jag kommer anmäla dina inlägg framöver då de är OT. Om du vill stötta eller diskutera borderline utifrån att du själv är drabbad eller har en anhörig som är drabbad, då är du välkommen. I annat fall, sök dig vidare.
  • Nyctophilia

    Mmm håller med ovanstående. Det är väl för 17 ett stort framsteg för alla oss som lever med detta och kommit till insikten om det och vill förbättra, för oss själva och anhöriga.
    Värre är det väl för dem vilken psykisk sjukdom man nu må ha att inte ha insikt!

  • Lilith Dark
    butterflower skrev 2011-07-22 22:04:02 följande:
    Är det verkligen lämpligt för er / dig att skaffa barn tycker du, ska det stå.
    Ja jag tycker inte att det är konstigare att jag skaffar barn än att någon med diabetes gör det. Vissa sorter av diabetes är också ärftligt och påverkar rätt mycket i livet.

     Och jag är en alldeles utomordentlig mamma också, fast så får man ju inte säga om sig själv. Hade jag inte varit det hade jag inte fått godkänd egen vårdnad av mina två minsta som bor hos mig på heltid av soc efter utredning.
    LILITH - Sveriges mest menlösa blogg www.lilith.se
  • Disan
    Lilith Dark skrev 2011-07-23 11:14:10 följande:
    Ja jag tycker inte att det är konstigare att jag skaffar barn än att någon med diabetes gör det. Vissa sorter av diabetes är också ärftligt och påverkar rätt mycket i livet.

     Och jag är en alldeles utomordentlig mamma också, fast så får man ju inte säga om sig själv. Hade jag inte varit det hade jag inte fått godkänd egen vårdnad av mina två minsta som bor hos mig på heltid av soc efter utredning.
Svar på tråden Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?