Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Anonym

Äldre 27 Mar 19:33
1644 svar

Visa endast Anmäl

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag har länge känt att jag är annorlunda. Snubblade nyligen över lite info om borderline och känner igen mig i mycket. Nu är jag nyfiken på om det kan förklara mina relationsproblem också. Jag vet att borderline ofta innebär att man har svårt att avsluta relationer, men kanske känner någon igen sig i detta också.

Så fort jag får en relation så blir jag otroligt instabil. Mitt självförakt växer, jag målar upp en massa scenarion i mitt huvud om olika skäl till varför killen ska lämna mig till slut för jag inte är bra nog (dvs perfekt). Jag får ångest och flippar ut. Ju närmare killen kommre, desto mer ångest får jag. Antagligen för att det kommer göra mer ont den dagen han sticker ju närmare han stått mig. Det slutar ofta med att min ångest blir så outhärdlig när de kommer för nära att jag avslutar relationen. Efteråt känns det alltid befriande för att ångesten är borta. Det är så skönt att jag knappt tänker på att jag förlorat relationen.

Om det däremot handlar om en relation där vi inte kommer varandra nära av något skäl, då kämpar jag vidare och vägrar släppa taget även om jag märker att det inte fungerar och killen försöker dra sig ur. Jag blir helt desperat och gör allt för att hålla kvar honom, manipulerar, gråter, förhandlar. U name it.

Känner någon med borderline igen sig i detta?
- «
- ‹
- Sida 105 av 164
- 99
- 100
- 101
- 102
- 103
- 104
- 105
- 106
- 107
- 108
- 109
- 110
- 111
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?
Nyctophilia

Äldre 30 Jul 22:42
#1041

Visa endast Anmäl

Hur får man bukt med den här tomheten? :(
Disan

Äldre 31 Jul 01:06
#1042

Visa endast Anmäl

Dryas: Det är ju svårt... :(
Anonym (blä!)

Äldre 1 Aug 01:01
#1043

Visa endast Anmäl

Tomheten, livslustan, ja, vad är det?
Jag är ensam, hur ska jag hitta någon som står ut med mig? Varför ska jag ha otur och få den här livslotten?
Tjejer, om ni börjar tänka så, så mår ni bara sämre, tro mig, snälla, ta hand om er och försök vända tankarna!
Disan

Äldre 1 Aug 08:00
#1044

Visa endast Anmäl

Ja jag är glad över aty jag har min kille, för han stöttar mig alltid tills tankarna vänder. Härom dagen var jag grinig, kände mig svullen och klagade på min kropp, då kröp han upp till mig, kramade mig och sade: Har du en dålig period igen? Tyckte inte att det var sött då, men i efterhand ser jag styrkan i det hela. Tack gode gud att jag har ngn... Aldrig lätt att vara ensam...
Anonym

Äldre 1 Aug 09:03
#1045

Visa endast Anmäl

Urk, samma lika här!

Jag mår som dig ts, har ingen diagnos eller nåt men slits dagligen med att ta tag i detta till att härda ut och tänka att det går över. Har en kille nu sedan 7 månader tillbaka och (kors i taket) så är vi fortfarande tillsammans. Men jag börjar mer och mer försöka skapa bråka, få fram ngt så att jag kan skälla på honom så att jag i sin tur kan få honom att tycka jag är konstig som i sin tur leder till att det är synd om stackars mig och jag är hemsk. Helt sjukt hur man tänker egentligen. Men jag älskar verkligen honom och han är den första jag verkligen vill kämpa för efter en separation som jag gått igenom för några år sedan.

Funderar på att ta kontakt med vården nu för jag har bara två veckor kvar på min semester och sen är det tillbaks till den fina, lyckliga vardagen igen (iaf utåt).
Disan

Äldre 1 Aug 09:53
#1046

Visa endast Anmäl

Anonym skrev 2011-08-01 09:03:55 följande:
Urk, samma lika här!

Jag mår som dig ts, har ingen diagnos eller nåt men slits dagligen med att ta tag i detta till att härda ut och tänka att det går över. Har en kille nu sedan 7 månader tillbaka och (kors i taket) så är vi fortfarande tillsammans. Men jag börjar mer och mer försöka skapa bråka, få fram ngt så att jag kan skälla på honom så att jag i sin tur kan få honom att tycka jag är konstig som i sin tur leder till att det är synd om stackars mig och jag är hemsk. Helt sjukt hur man tänker egentligen. Men jag älskar verkligen honom och han är den första jag verkligen vill kämpa för efter en separation som jag gått igenom för några år sedan.

Funderar på att ta kontakt med vården nu för jag har bara två veckor kvar på min semester och sen är det tillbaks till den fina, lyckliga vardagen igen (iaf utåt).

Välkommen hit! Du gör nu en bra sak om du kontaktar vården inom kort och det är toppen att du inser dina brister och att det faktiskt är något som är fel! Med borderline får man ju ibland kämpa ihjäl sig för att överleva vardagen med allt vad det innebär, men kärlek kan vara rätt nice trots allt och bara man landar lite och känner sig trygg (efter att ha testat partnern noga ett par gånger) så slappnar man av mer och mer. Helt klart värt att kämpa för om det är en bra kille!
Nyfiken? www.bloggen-buuu.blogspot.com
Anonym (jag igen)

Äldre 1 Aug 10:07
#1047

Visa endast Anmäl

Disan skrev 2011-08-01 09:53:39 följande:
Välkommen hit! Du gör nu en bra sak om du kontaktar vården inom kort och det är toppen att du inser dina brister och att det faktiskt är något som är fel! Med borderline får man ju ibland kämpa ihjäl sig för att överleva vardagen med allt vad det innebär, men kärlek kan vara rätt nice trots allt och bara man landar lite och känner sig trygg (efter att ha testat partnern noga ett par gånger) så slappnar man av mer och mer. Helt klart värt att kämpa för om det är en bra kille!
Tack! Ja, ska verkligen försöka kämpa för denna kille. Han vet om mitt humör och mina knäppa tankar också så det är skönt.

Det värsta för mig nu är jobbet. Bor i Bromma (Sthlm) och här ska allt vara så perfekt och fint utåt och det är det jobbigaste. Får ångest bara när jag inser att jag kanske måste "sjukanmäla" mig för att ringa vården och gå dit. Kan man gå på helger? Får känslan av att alla kan se på mig att man tänker konstigt. Ibland får jag sådan ångest och ser ingen annan utväg än att jag måste säga upp mig för att SEN ta itu med mig själv. Sen inser jag att det är dumt då jag har ett bra jobb och en bra inkomst och ett barn att försörja. Men innan mitt barn sa jag upp mig hejvilt och bytte jobb hit och dit haha.. rätt komiskt när man tänker tillbaka på vad man gjort för att undvika vissa situationer.
Anonym (tips)

Äldre 5 Aug 01:47
#1048

Visa endast Anmäl

Anonym (blä!) skrev 2011-07-13 00:49:03 följande:
jag hoppas det inte blir för dig som för mig, jag fick megaångest att barnet var utanför magen, att jag visste att barnet blir äldre= mer stress och utmaningar, ingen kontroll någonstans! kunde sitta med barnet i famn i timmar och bara gråta, flög i mig att jag skulle sluta leva för att jag orkade inte med alla känslor, tittade jag på barnet så grät jag osv.
Tex min kamera pajjade just före barnet föddes så hade inte med den till bb och närmaste tiden som planerat, än idag har jag grym ångest att jag inte fick fotat på ett tag.
Nu har det blivit bättre men ibland kommer paniken krypandes.

Sen slutade jag amma redan vid 4 månader, mjölken kom inte, jag är ju sån som straffar mig med svält så jag slutar äta i perioder och då tog mjölken slut.
Alla andra tyckte det var fantastiskt strongt gjort av mig att jag blivit smal och som vanligt direkt efter förlossningen, men de vet ju inte om min problematik.

är det någon annan som har problem att prata med eran samtalskontakt? när jag kommer dit pratar jag om allt annat än mitt mående, jag har aldrig sagt ett ord om mina mörka tankar, jag klarar inte av det, har ändå gått hos denne i 3 år och det är mest prat om väder och ytliga saker.
Min partner har bett mig byta men jag är för feg, jag tänker på hur jag sårar min samtalskontakt osv, det är för skrämmande.
Samma om jag är sjuk, till det yttersta håller jag mig från att söka hjälp, söka hjälp= tappa kontrollen.

Andra som upplever extrem kontrollbehov???
Hej!
Inte kollat tråden på ett tag så fick bläddra lite. Jag har ju fött mitt barn nu :) En underbar flicka. Och klarade av dem vanliga mamma-bluesen som varade kanske en vecka...var så inställd på att dem kanske kunde rubba det jag hunnit bygga upp under graviditeten. Men nu har det gått 3 veckor sedan förlossningen och trots lite jobbiga kvällar och mycket fokus på min bebis, så är hon värd allt! Så fort jag tittar på henne så försvinner allt. Som någon tidigare skrev, hon är mitt botemedel...jag kände under första veckan det du beskriver...att jag började gråta så fort jag tittde på henne..mest för att jag aldrig vill förlora henne...vad ska jag göra om det händer henne något..nä usshh...bara grät. Bestämde mig för att inte gå in och älta dem tankarna och det gick över...

Känner hur hon trygg hon känner sig hos mig...om hon gråter i sin pappas famn så går det över så fort jag får henne i min famn. Hon tittar mig rakt i ögonen och jag bara vet att mitt liv har fått en annan mening för gott. För henne ska jag göra mitt bästa, jobba hårt under de svåraste stunderna för att hon sak få en tryggare uppväxt än den jag själv haft...

den onda cirkeln ska inte fortsätta...jag bryter den.
Anonym Trådstartaren

Äldre 5 Aug 08:13
#1049

Visa endast Anmäl

Anonym (tips) skrev 2011-08-05 01:47:16 följande:
Hej!
Inte kollat tråden på ett tag så fick bläddra lite. Jag har ju fött mitt barn nu :) En underbar flicka. Och klarade av dem vanliga mamma-bluesen som varade kanske en vecka...var så inställd på att dem kanske kunde rubba det jag hunnit bygga upp under graviditeten. Men nu har det gått 3 veckor sedan förlossningen och trots lite jobbiga kvällar och mycket fokus på min bebis, så är hon värd allt! Så fort jag tittar på henne så försvinner allt. Som någon tidigare skrev, hon är mitt botemedel...jag kände under första veckan det du beskriver...att jag började gråta så fort jag tittde på henne..mest för att jag aldrig vill förlora henne...vad ska jag göra om det händer henne något..nä usshh...bara grät. Bestämde mig för att inte gå in och älta dem tankarna och det gick över...

Känner hur hon trygg hon känner sig hos mig...om hon gråter i sin pappas famn så går det över så fort jag får henne i min famn. Hon tittar mig rakt i ögonen och jag bara vet att mitt liv har fått en annan mening för gott. För henne ska jag göra mitt bästa, jobba hårt under de svåraste stunderna för att hon sak få en tryggare uppväxt än den jag själv haft...

den onda cirkeln ska inte fortsätta...jag bryter den.
Grattis till din flicka! Vad roligt!
Anonym (blä!)

Äldre 5 Aug 10:21
#1050

Visa endast Anmäl

Anonym (tips) skrev 2011-08-05 01:47:16 följande:
Hej!
Inte kollat tråden på ett tag så fick bläddra lite. Jag har ju fött mitt barn nu :) En underbar flicka. Och klarade av dem vanliga mamma-bluesen som varade kanske en vecka...var så inställd på att dem kanske kunde rubba det jag hunnit bygga upp under graviditeten. Men nu har det gått 3 veckor sedan förlossningen och trots lite jobbiga kvällar och mycket fokus på min bebis, så är hon värd allt! Så fort jag tittar på henne så försvinner allt. Som någon tidigare skrev, hon är mitt botemedel...jag kände under första veckan det du beskriver...att jag började gråta så fort jag tittde på henne..mest för att jag aldrig vill förlora henne...vad ska jag göra om det händer henne något..nä usshh...bara grät. Bestämde mig för att inte gå in och älta dem tankarna och det gick över...

Känner hur hon trygg hon känner sig hos mig...om hon gråter i sin pappas famn så går det över så fort jag får henne i min famn. Hon tittar mig rakt i ögonen och jag bara vet att mitt liv har fått en annan mening för gott. För henne ska jag göra mitt bästa, jobba hårt under de svåraste stunderna för att hon sak få en tryggare uppväxt än den jag själv haft...

den onda cirkeln ska inte fortsätta...jag bryter den.
Grattis! Jag förstår precis vad du menar, har själv varit och är i den sitsen.
Som nu bråkar vi om allting, jag försöker vara stark och inte följa mina impulser.
Barnen ger en kraft som ingen kan förstå, man orkar alltid lite extra!

«
‹
Sida 105 av 164
99
100
101
102
103
104
105
106
107
108
109
110
111
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

INNEHÅLL