Anonym

Äldre 27 Mar 19:33

1644 svar

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag har länge känt att jag är annorlunda. Snubblade nyligen över lite info om borderline och känner igen mig i mycket. Nu är jag nyfiken på om det kan förklara mina relationsproblem också. Jag vet att borderline ofta innebär att man har svårt att avsluta relationer, men kanske känner någon igen sig i detta också.

Så fort jag får en relation så blir jag otroligt instabil. Mitt självförakt växer, jag målar upp en massa scenarion i mitt huvud om olika skäl till varför killen ska lämna mig till slut för jag inte är bra nog (dvs perfekt). Jag får ångest och flippar ut. Ju närmare killen kommre, desto mer ångest får jag. Antagligen för att det kommer göra mer ont den dagen han sticker ju närmare han stått mig. Det slutar ofta med att min ångest blir så outhärdlig när de kommer för nära att jag avslutar relationen. Efteråt känns det alltid befriande för att ångesten är borta. Det är så skönt att jag knappt tänker på att jag förlorat relationen.

Om det däremot handlar om en relation där vi inte kommer varandra nära av något skäl, då kämpar jag vidare och vägrar släppa taget även om jag märker att det inte fungerar och killen försöker dra sig ur. Jag blir helt desperat och gör allt för att hålla kvar honom, manipulerar, gråter, förhandlar. U name it.

Känner någon med borderline igen sig i detta?

Anonym (TS)

Äldre 2 Mar 19:55

#1381

Anonym ("borderline") skrev 2015-03-02 13:40:34 följande:

tack för sista två inläggen, jobbigt!

Jag har fortfarande min rlation nu efter 7 månader. DET KÄNNS UNDERBART att vara emotionellt stabil. Allt detta har jag fått genom att göra stegen i ett tolvstegsprogram (Slaa som jag skrev om innan.) Tar inga mediciner o har alltid vägrat det.

Jag har inte agerat ut under den här tiden men det har han :) Något stolt över mig själv. :D Han har friat till mig o vi pratar om att flytta ihop så småningom. KRAM

Gud vad roligt! Grattis! Beundrar verkligen att du klarar dig utan medicinerna. Jag hade nog inte levt utan dom. I helgen fick jag tyvärr ett bakslag och var dels ganska hysterisk i kontakten med exet (bekräftade säkert för honom att det var rätt att lämna mig) men slutade sen också att jag skar mig själv. Inte så farligt, mest rispor, men det känns som ett enormt bakslag. Jag blev för deprimerad för att tänka framåt, och tänka på vad stolt jag var över mig själv. Just nu har jag totalt resignerat, bara andas och går på autoläge. Tråkigt men det är mitt sätt att överleva just nu. Jaja, bara att ta nya tag.

Anonym (Psychodrama)

Äldre 3 Mar 00:03

#1382

Men nej! Sluta inte kämpa TS! Du kan ta dig igenom det här!

Jag går igenom en utredning just nu och jag har troligtvis emotionell personlighetsstörning och en släng av posttraumatisk stress. Jag har alltid gått från kille till kille , från dysfunktionell relation till relation och där jag har suttit i efterhand och bara velat dö för att jag har känt mig så hopplös. Det har hänt så tragiska saker runt mig genom åren som jag själv varit med och orsakat. Men nu är jag faktiskt stolt över mig själv. Jag har sökt hjälp, jag har levt ensam i några månader utan att ens ha försökt att träffa någon ny, jag gör saker för mig själv och mitt välmående varje dag, jag har knappt kontaktat mitt ex och jag tycker inte att det är så farligt längre att komma hem till en tom lägenhet. Jag tror att jag för första gången i mitt liv faktiskt börjar respektera mig själv och jag känner på riktigt den här gången att jag ska ta mig fan lyckas och få ett lyckligare liv! Jag tänker fan inte ge mig och jag tänker aldrig mer leva ut genom en annan människa! Det här är mitt liv och det är bara jag som har makten att styra det rätt! Kram till dig TS! Ge inte upp!

Anonym (TS)

Äldre 3 Mar 22:02

#1383

Anonym (Psychodrama) skrev 2015-03-03 00:03:49 följande:

Men nej! Sluta inte kämpa TS! Du kan ta dig igenom det här!

Jag går igenom en utredning just nu och jag har troligtvis emotionell personlighetsstörning och en släng av posttraumatisk stress. Jag har alltid gått från kille till kille , från dysfunktionell relation till relation och där jag har suttit i efterhand och bara velat dö för att jag har känt mig så hopplös. Det har hänt så tragiska saker runt mig genom åren som jag själv varit med och orsakat. Men nu är jag faktiskt stolt över mig själv. Jag har sökt hjälp, jag har levt ensam i några månader utan att ens ha försökt att träffa någon ny, jag gör saker för mig själv och mitt välmående varje dag, jag har knappt kontaktat mitt ex och jag tycker inte att det är så farligt längre att komma hem till en tom lägenhet. Jag tror att jag för första gången i mitt liv faktiskt börjar respektera mig själv och jag känner på riktigt den här gången att jag ska ta mig fan lyckas och få ett lyckligare liv! Jag tänker fan inte ge mig och jag tänker aldrig mer leva ut genom en annan människa! Det här är mitt liv och det är bara jag som har makten att styra det rätt! Kram till dig TS! Ge inte upp!

Så duktig du är ! Jag litar inte på mig själv. Jag hanterar det mesta, men så fort jag ger min in i en relation så blir mitt liv förstört. Jag är så trasig redan, rädd för att bli sårad och allt det där, och varje gång jag försökt så har jag blivit sårad. Så jag blir mer och mer rädd för varje gång. Jag börjar ställa in mig på att jag kanske får leva ensam för att slippa leva i en berg-och dalbana som bara är tortyr.

Anonym (Psychodrama)

Äldre 4 Mar 22:23

#1384

Anonym (TS) skrev 2015-03-03 22:02:44 följande:

Så duktig du är ! Jag litar inte på mig själv. Jag hanterar det mesta, men så fort jag ger min in i en relation så blir mitt liv förstört. Jag är så trasig redan, rädd för att bli sårad och allt det där, och varje gång jag försökt så har jag blivit sårad. Så jag blir mer och mer rädd för varje gång. Jag börjar ställa in mig på att jag kanske får leva ensam för att slippa leva i en berg-och dalbana som bara är tortyr.

Jag är likadan! Precis som du skriver, en berg och dalbana! Jag lever i en berg och dalbana även när jag lever ensam dock blir det inte lika påtagligt eftersom att jag kan undvika människor när jag mår dåligt. Man vill liksom bara träffa någon som bara håller i en och aldrig släpper taget, men man fuckar ju upp det varje gång för att man ändå inte kan tro på att någon skulle älska en. Dessutom träffar jag oftast bara skit iallafall.

Men nu ska jag ge det tid och bara försöka kämpa på. Har du någon slags samtalskontakt eller dylikt TS? Vad gör du när du inte jobbar?
Jag tänker bara att det kan vara bra att ha mycket att syssla med när man går ur en relation. Jag känner att det har hjälpt mig mycket att sätta upp mål och att ha något att sträva efter. Sen tröstar jag mig själv mycket med att tänka att om jag ger tid för mig själv nu, reder ut all skit i min skalle, jobbar på min självkänsla och finner trygghet i mig själv så kommer resten att lösa sig.

Anonym (TS)

Äldre 5 Mar 18:28

#1385

Anonym (Psychodrama) skrev 2015-03-04 22:23:47 följande:

Jag är likadan! Precis som du skriver, en berg och dalbana! Jag lever i en berg och dalbana även när jag lever ensam dock blir det inte lika påtagligt eftersom att jag kan undvika människor när jag mår dåligt. Man vill liksom bara träffa någon som bara håller i en och aldrig släpper taget, men man fuckar ju upp det varje gång för att man ändå inte kan tro på att någon skulle älska en. Dessutom träffar jag oftast bara skit iallafall.

Men nu ska jag ge det tid och bara försöka kämpa på. Har du någon slags samtalskontakt eller dylikt TS? Vad gör du när du inte jobbar?
Jag tänker bara att det kan vara bra att ha mycket att syssla med när man går ur en relation. Jag känner att det har hjälpt mig mycket att sätta upp mål och att ha något att sträva efter. Sen tröstar jag mig själv mycket med att tänka att om jag ger tid för mig själv nu, reder ut all skit i min skalle, jobbar på min självkänsla och finner trygghet i mig själv så kommer resten att lösa sig.

Jag ska snart komma igång med min psykologkontakt igen. Annars har jag inte så mycket. Jobbet distraherar men sen vill jag bara hem och va ifred från alla. Jag önskar att jag kunde hantera sånt här lite mer värdigt, men jag har återigen blivit en riktig psykobrud som betett mig helt hysteriskt mot killen och vägrat släppa taget trots att han inte vill ha kontakt. Det är sånt man ångrar bittert efteråt och det gör läkeprocessen svårare.

Anonym (Psychodrama)

Äldre 5 Mar 20:16

#1386

Anonym (TS) skrev 2015-03-05 18:28:24 följande:

Jag ska snart komma igång med min psykologkontakt igen. Annars har jag inte så mycket. Jobbet distraherar men sen vill jag bara hem och va ifred från alla. Jag önskar att jag kunde hantera sånt här lite mer värdigt, men jag har återigen blivit en riktig psykobrud som betett mig helt hysteriskt mot killen och vägrat släppa taget trots att han inte vill ha kontakt. Det är sånt man ångrar bittert efteråt och det gör läkeprocessen svårare.

Jag vet precis vad du menar. Man får ångest bara av att tänka på hur lågt man sjunkit bara för att försöka behålla den "trygghet" man haft. Man känner sig helt värdelös, som en fimp på backen. Finns det inget kreativt du kan tänkas pyssla med i hemmet där du slipper vara runt andra?

Tränar du? Träning ska ju vara en viktig del i att hålla upp stämningsläget och det har funkat bra för mig iallafall då jag lyckats få dopamin rus när jag har tränat riktigt hårt, dessutom boostar det självförtroendet när man ser hur kroppen förändras.

Anonym (TS)

Äldre 5 Mar 20:38

#1387

Anonym (Psychodrama) skrev 2015-03-05 20:16:35 följande:

Jag vet precis vad du menar. Man får ångest bara av att tänka på hur lågt man sjunkit bara för att försöka behålla den "trygghet" man haft. Man känner sig helt värdelös, som en fimp på backen. Finns det inget kreativt du kan tänkas pyssla med i hemmet där du slipper vara runt andra?

Tränar du? Träning ska ju vara en viktig del i att hålla upp stämningsläget och det har funkat bra för mig iallafall då jag lyckats få dopamin rus när jag har tränat riktigt hårt, dessutom boostar det självförtroendet när man ser hur kroppen förändras.

Jag brukar träna när jag mår bra men släpper allt sånt i svackorna. Jag vill ju verkligen inte vara så här, så ännu en gång kommer jag att kämpa mig upp och ta tag i mig själv. Som jag alltid gör. Konstigt nog så har jag fortfarande hopp om att saker ska bli bättre en dag.

Anonym (Psychodrama)

Äldre 5 Mar 22:19

#1388

Anonym (TS) skrev 2015-03-05 20:38:56 följande:

Jag brukar träna när jag mår bra men släpper allt sånt i svackorna. Jag vill ju verkligen inte vara så här, så ännu en gång kommer jag att kämpa mig upp och ta tag i mig själv. Som jag alltid gör. Konstigt nog så har jag fortfarande hopp om att saker ska bli bättre en dag.

Det är bra. Kämpa på och skriv här om du behöver pepp!

Vet ej längre

Äldre 6 Mar 21:45

#1389

Är man på 40+ har fått diagnosen BPD för lite över ett år sedan och har mediciner för depression sedan cirka ett år sedan.

Är väldigt jobbig att leva med enligt min nu snart ex-fru (Vi ska skilljas efter 15års äktenskap) och det är bråttom att vi flyttar isär tycker hon, iofs jag också men måste hitta något först.

Tycker att när jag fick diagnosen så blen det sämre mellan oss och hon beskyllde mig ofta att det inte var hosn som var psyk störd. Kännde alldrig stöd utan snarare tvärtom. Tror att diagnosen hjälpte till att vi nu går skillda vägar.

Det känns som en lättnad tyvärr, vet inte om det är mina medeciner eller vad som inverkar, svårt att säga.

Anonym (TS)

Äldre 7 Mar 08:09

#1390

Vet ej längre skrev 2015-03-06 21:45:18 följande:

Är man på 40+ har fått diagnosen BPD för lite över ett år sedan och har mediciner för depression sedan cirka ett år sedan.

Är väldigt jobbig att leva med enligt min nu snart ex-fru (Vi ska skilljas efter 15års äktenskap) och det är bråttom att vi flyttar isär tycker hon, iofs jag också men måste hitta något först.

Tycker att när jag fick diagnosen så blen det sämre mellan oss och hon beskyllde mig ofta att det inte var hosn som var psyk störd. Kännde alldrig stöd utan snarare tvärtom. Tror att diagnosen hjälpte till att vi nu går skillda vägar.

Det känns som en lättnad tyvärr, vet inte om det är mina medeciner eller vad som inverkar, svårt att säga.

Medicinerna kan verkligen underlätta mycket. Jag mår väldigt dåligt just nu, men utan medicinerna hade jag nog inte levt alls. Smärtan blir mer hanterbar, även om man helst vill slippa den helt.

Vad tråkigt att ni ska skiljas. Det är en stor sak att få en diagnos, och det är nog även svårt för de anhöriga i de lägena.

Jag kan vara ärlig och säga att en hel del av problemen i mina relationer beror på mig och mitt agerande som jag inte har kontroll över. Men de killar jag har träffat har tyckt att det varit bekvämt att gömma sig bakom det, att alltid lägga skulden på mig vad det än handlat om. Man blir ett tacksamt offer trots att det inte alltid är en som gjort fel.

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

INNEHÅLL