Anonym

Äldre 27 Mar 19:33

1644 svar

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag har länge känt att jag är annorlunda. Snubblade nyligen över lite info om borderline och känner igen mig i mycket. Nu är jag nyfiken på om det kan förklara mina relationsproblem också. Jag vet att borderline ofta innebär att man har svårt att avsluta relationer, men kanske känner någon igen sig i detta också.

Så fort jag får en relation så blir jag otroligt instabil. Mitt självförakt växer, jag målar upp en massa scenarion i mitt huvud om olika skäl till varför killen ska lämna mig till slut för jag inte är bra nog (dvs perfekt). Jag får ångest och flippar ut. Ju närmare killen kommre, desto mer ångest får jag. Antagligen för att det kommer göra mer ont den dagen han sticker ju närmare han stått mig. Det slutar ofta med att min ångest blir så outhärdlig när de kommer för nära att jag avslutar relationen. Efteråt känns det alltid befriande för att ångesten är borta. Det är så skönt att jag knappt tänker på att jag förlorat relationen.

Om det däremot handlar om en relation där vi inte kommer varandra nära av något skäl, då kämpar jag vidare och vägrar släppa taget även om jag märker att det inte fungerar och killen försöker dra sig ur. Jag blir helt desperat och gör allt för att hålla kvar honom, manipulerar, gråter, förhandlar. U name it.

Känner någon med borderline igen sig i detta?

Anonym (Stämmer det?)

Äldre 7 Mar 09:12

#1391

Vet ej längre skrev 2015-03-06 21:45:18 följande:

Är man på 40+ har fått diagnosen BPD för lite över ett år sedan och har mediciner för depression sedan cirka ett år sedan.

Är väldigt jobbig att leva med enligt min nu snart ex-fru (Vi ska skilljas efter 15års äktenskap) och det är bråttom att vi flyttar isär tycker hon, iofs jag också men måste hitta något först.

Tycker att när jag fick diagnosen så blen det sämre mellan oss och hon beskyllde mig ofta att det inte var hosn som var psyk störd. Kännde alldrig stöd utan snarare tvärtom. Tror att diagnosen hjälpte till att vi nu går skillda vägar.

Det känns som en lättnad tyvärr, vet inte om det är mina medeciner eller vad som inverkar, svårt att säga.

Du skriver att du är jobbig att leva med "enligt din fru".

Ligger det någonting i det, eller anser du själv att hon överdriver?

Min uppfattning är att personer med sådan störning ofta förminskar de onda saker de gör mot sina respektive. Men jag vet inte om det är medvetet eller ej.

Ett exempel är en som jag känner som slår, spottar på och kallar sin fru för de vidrigaste saker man kan tänka sig. Men han anser inte att det han gör är fruktansvärt vidrigt och grovt. Utan han menar på "att alla blir upprörda och bråkar nån gång".

Anonym (TS)

Äldre 7 Mar 09:22

#1392

Anonym (Stämmer det?) skrev 2015-03-07 09:12:33 följande:

Du skriver att du är jobbig att leva med "enligt din fru".

Ligger det någonting i det, eller anser du själv att hon överdriver?

Min uppfattning är att personer med sådan störning ofta förminskar de onda saker de gör mot sina respektive. Men jag vet inte om det är medvetet eller ej.

Ett exempel är en som jag känner som slår, spottar på och kallar sin fru för de vidrigaste saker man kan tänka sig. Men han anser inte att det han gör är fruktansvärt vidrigt och grovt. Utan han menar på "att alla blir upprörda och bråkar nån gång".

Det där är inte direkt typiskt för bpd. Utöver diagnosen så är man även en individ som alla andra. Det finns elaka människor med bpd på samma sätt som det finns elaka friska människor. Det har inte med diagnosen att göra.

Anonym (TS)

Äldre 7 Mar 09:22

#1392

Anonym (Stämmer det?) skrev 2015-03-07 09:12:33 följande:

Du skriver att du är jobbig att leva med "enligt din fru".

Ligger det någonting i det, eller anser du själv att hon överdriver?

Min uppfattning är att personer med sådan störning ofta förminskar de onda saker de gör mot sina respektive. Men jag vet inte om det är medvetet eller ej.

Ett exempel är en som jag känner som slår, spottar på och kallar sin fru för de vidrigaste saker man kan tänka sig. Men han anser inte att det han gör är fruktansvärt vidrigt och grovt. Utan han menar på "att alla blir upprörda och bråkar nån gång".

Det där är inte direkt typiskt för bpd. Utöver diagnosen så är man även en individ som alla andra. Det finns elaka människor med bpd på samma sätt som det finns elaka friska människor. Det har inte med diagnosen att göra.

Anonym (trött)

Äldre 7 Mar 09:25

#1393

Hej!

Haft diagnos sedan kanske 9 år tillbaka.

Det är väldigt svårt för mig att säga hur jag är i relationer. Till för ett tag sedan trodde jag att jag var helt omöjlig och att alla problem som uppstått i relationenr berott på mig.

Jag har gått rätt länge i terapi nu och mår bättre. Inte helt bra men mycket bättre än tidigare.

Hade en relation för ett tag sen. Var öppen med min diagnos från början. Tyvärr kan jag nu i efterhand tänka att det inte var till min fördel, liksom ni också beskriver så är det lätt att skylla på den..

Mitt ex var faktiskt rätt manipulativ på så vis, gjorde saker som få kvinnor skulle känna sig trygga med och skyllde sedan på min diagnos när jag var otrygg och ville ha mer säkerhet. Så fult. Kanske omedvetet men fortfarande inte ok.

Jag har nog haft en idealiserad bild av andra, "friska". Att de flesta kan ha fungersnde relationer och att jag är hopplös. Nu tror faktiskt att jag har vad som krävs för en relation, jag kommunicerar, är lyhörd, får inte utbrott, är trogen osv. Känner mig bränd nu dock, jag orkar inte gå igenom mer svek.

Anonym (TS)

Äldre 7 Mar 09:31

#1394

Anonym (trött) skrev 2015-03-07 09:25:08 följande:

Hej!

Haft diagnos sedan kanske 9 år tillbaka.

Det är väldigt svårt för mig att säga hur jag är i relationer. Till för ett tag sedan trodde jag att jag var helt omöjlig och att alla problem som uppstått i relationenr berott på mig.

Jag har gått rätt länge i terapi nu och mår bättre. Inte helt bra men mycket bättre än tidigare.

Hade en relation för ett tag sen. Var öppen med min diagnos från början. Tyvärr kan jag nu i efterhand tänka att det inte var till min fördel, liksom ni också beskriver så är det lätt att skylla på den..

Mitt ex var faktiskt rätt manipulativ på så vis, gjorde saker som få kvinnor skulle känna sig trygga med och skyllde sedan på min diagnos när jag var otrygg och ville ha mer säkerhet. Så fult. Kanske omedvetet men fortfarande inte ok.

Jag har nog haft en idealiserad bild av andra, "friska". Att de flesta kan ha fungersnde relationer och att jag är hopplös. Nu tror faktiskt att jag har vad som krävs för en relation, jag kommunicerar, är lyhörd, får inte utbrott, är trogen osv. Känner mig bränd nu dock, jag orkar inte gå igenom mer svek.

Känner igen allt det där. Jag har också trott att allt varit mitt fel när det inte fungerat, och har varit väldigt hård mot mig själv. Varför va jag så svår? Varför bråkade jag så mycket? Men i diagnosen ingår att man har en väldigt låg självkänsla och kanske t.o.m. självförakt. Detta gör att det är svårt att hitta en bra partner, man hamnar lätt med någon som faktiskt inte behandlar en bra. För man förstår inte att man förtjänar bättre, man vet inte vad man ska leta efter. Helt plötsligt är man där med en partner som försöker trycka ner en, psyka en och sedan skyller på diagnosen och kallar en hysterisk när man blir arg över hur man behandlas. Allt detta förvärrar ju bara ens problematik och får en att må sämre och sämre.

Jag kan inte se mig själv gå genom detta fler gånger. Jag vet inte hur jag någonsin ska våga ge mig in i ännu en relation.

Anonym (trött)

Äldre 7 Mar 10:14

#1395

Anonym (TS) skrev 2015-03-07 09:31:09 följande:

Känner igen allt det där. Jag har också trott att allt varit mitt fel när det inte fungerat, och har varit väldigt hård mot mig själv. Varför va jag så svår? Varför bråkade jag så mycket? Men i diagnosen ingår att man har en väldigt låg självkänsla och kanske t.o.m. självförakt. Detta gör att det är svårt att hitta en bra partner, man hamnar lätt med någon som faktiskt inte behandlar en bra. För man förstår inte att man förtjänar bättre, man vet inte vad man ska leta efter. Helt plötsligt är man där med en partner som försöker trycka ner en, psyka en och sedan skyller på diagnosen och kallar en hysterisk när man blir arg över hur man behandlas. Allt detta förvärrar ju bara ens problematik och får en att må sämre och sämre.

Jag kan inte se mig själv gå genom detta fler gånger. Jag vet inte hur jag någonsin ska våga ge mig in i ännu en relation.

Usch, ja precis så..

Det märkliga var att jag senast träffade någon som verkade helt annorlunda mot mina tidigare. Han kom från en lång relation, var väldigt nyfiken och intresserad av mig som person från början. Inkännande och öm. Jag blev livrädd för jag har aldrig varit med om det tidigare, det kändes för bra för att vara sant. Började må rätt dåligt, fast ändå bra. Blev så sjukt nojig, ville inte förstöra något nu när det äntligen kändes rätt...

Då började allt paja.. han hade nåt fuffens för sig med sin fd (ingen direkt otrohet men flirt kanske jag kan kalla det). Jag fick veta det men trängde snart bort det. Jag överreagerar säkert, tänkte jag. Men det låg såklart och grodde i mig omedvetet..

Jag blev mer och mer ängslig och det var ju så jobbigt. Hans ex körde nån baktalningskampanj mot mig och han stod inte upp för mig utan höll väl med och gjorde slut. Sen har han hållt på fram och tillbaka sedan dess. Och jag med. Men jag tror att jag äntligen börjat få nog med det här lekandet. Man gör inte såhär mot någon man älskar. Vet att jag är värd bättre och han gör en sån jäkla förlust...

Jag håller fortfarande på och försöker smälta allt. Det blir så svårt för mig att förstå, hur kan någon som verkade så bra vara så här? Är alla män ormar? Jag litar på min terapeut. Jag tror att mitt anknytningsmönster är tryggare än det någonsin varit. Men. Hur vågar man igen? Jag vill verkligen inte må som jag mått det senaste halvåret någonsin igen. Jag försöker förlika mig med att jag kanske kommer att leva ensam det här livet.. men det känns verkligen inte bra heller.

Har du mycket vänner och familj runt dig, TS?

Anonym (TS)

Äldre 7 Mar 10:58

#1396

Anonym (trött) skrev 2015-03-07 10:14:00 följande:

Usch, ja precis så..

Det märkliga var att jag senast träffade någon som verkade helt annorlunda mot mina tidigare. Han kom från en lång relation, var väldigt nyfiken och intresserad av mig som person från början. Inkännande och öm. Jag blev livrädd för jag har aldrig varit med om det tidigare, det kändes för bra för att vara sant. Började må rätt dåligt, fast ändå bra. Blev så sjukt nojig, ville inte förstöra något nu när det äntligen kändes rätt...

Då började allt paja.. han hade nåt fuffens för sig med sin fd (ingen direkt otrohet men flirt kanske jag kan kalla det). Jag fick veta det men trängde snart bort det. Jag överreagerar säkert, tänkte jag. Men det låg såklart och grodde i mig omedvetet..

Jag blev mer och mer ängslig och det var ju så jobbigt. Hans ex körde nån baktalningskampanj mot mig och han stod inte upp för mig utan höll väl med och gjorde slut. Sen har han hållt på fram och tillbaka sedan dess. Och jag med. Men jag tror att jag äntligen börjat få nog med det här lekandet. Man gör inte såhär mot någon man älskar. Vet att jag är värd bättre och han gör en sån jäkla förlust...

Jag håller fortfarande på och försöker smälta allt. Det blir så svårt för mig att förstå, hur kan någon som verkade så bra vara så här? Är alla män ormar? Jag litar på min terapeut. Jag tror att mitt anknytningsmönster är tryggare än det någonsin varit. Men. Hur vågar man igen? Jag vill verkligen inte må som jag mått det senaste halvåret någonsin igen. Jag försöker förlika mig med att jag kanske kommer att leva ensam det här livet.. men det känns verkligen inte bra heller.

Har du mycket vänner och familj runt dig, TS?

Jag har också trott att varje ny kille jag träffar varit annorlunda. De kan vara bra i början, vilket gett mig ångest, för att sedan bit för bit visa sitt riktiga jag. Det finns något som jag omedvetet snappar upp som gör att jag dras till dom utan att förstå likheterna i det läget. Och det finns något med mig som gör att dessa män söker sig till mig. Jag är också inställd på att leva ensam. Det känns väldigt tråkigt och ångestfyllt men hur ska jag kunna tro på något annat när jag aldrig haft ett normalt förhållande?

Jag har inte så nära kontakt med någon. Och de få jag haft har jag backat ifrån. Jag har haft så många och så långa perioder av dåligt mående att jag inte vill besvära dom med det längre. Hur ser det ut för dig?

Vet ej längre

Äldre 7 Mar 16:11

#1397

Anonym (Stämmer det?) skrev 2015-03-07 09:12:33 följande:

Du skriver att du är jobbig att leva med "enligt din fru".

Ligger det någonting i det, eller anser du själv att hon överdriver?

Min uppfattning är att personer med sådan störning ofta förminskar de onda saker de gör mot sina respektive. Men jag vet inte om det är medvetet eller ej.

Ett exempel är en som jag känner som slår, spottar på och kallar sin fru för de vidrigaste saker man kan tänka sig. Men han anser inte att det han gör är fruktansvärt vidrigt och grovt. Utan han menar på "att alla blir upprörda och bråkar nån gång".

Jo jag har hyffsad självkännedom, saken är att hon skyller gärna allt på mig även då det inte alltid är jag. Säger att det inte är hon som är psyk störd. Trycker gärna på mina trigger punkter som hon känner väl till. Har inte varit elak fysisk och slänger inte ur mig skit hela tiden utan då oftast när vi grälar, upplever även att hon gör det samma.

Jag har inte kännt något stöd snarare tvärtom.

Anonym (TS)

Äldre 7 Mar 17:25

#1398

Vet ej längre skrev 2015-03-07 16:11:04 följande:

Jo jag har hyffsad självkännedom, saken är att hon skyller gärna allt på mig även då det inte alltid är jag. Säger att det inte är hon som är psyk störd. Trycker gärna på mina trigger punkter som hon känner väl till. Har inte varit elak fysisk och slänger inte ur mig skit hela tiden utan då oftast när vi grälar, upplever även att hon gör det samma.

Jag har inte kännt något stöd snarare tvärtom.

Vad känner du själv? Känns det ok att avsluta relationen?

Det blir lätt så i en konfliktfylld relation, man skyller på varandra och kan inte reda ut vem som ansvarar för vad alltid. Du har i alla fall sökt hjälp för din del av problemet, det är ett stort steg.

Vet ej längre

Äldre 7 Mar 19:25

#1399

Anonym (TS) skrev 2015-03-07 17:25:24 följande:

Vad känner du själv? Känns det ok att avsluta relationen?

Det blir lätt så i en konfliktfylld relation, man skyller på varandra och kan inte reda ut vem som ansvarar för vad alltid. Du har i alla fall sökt hjälp för din del av problemet, det är ett stort steg.

Jag går i samtal sedan ett bra tag tillbaka för min depresion och lära mig hantera känslor bättre även att bli bättre på hur andra upplever mig.

Konstigt nog känns detr hela nu som en lättnad, tråkigt bara med barnen men det är bättre för dom att vi är skillda än att leva i ett hem med dålig stämmning och tjafs.

Det jobbiga är att jag är sjukskriven med små medel och lämnar i princip allt utom mina kläder och datorn. Svårt att hitta boende om inte omöjligt pga stor fogdeskuld efter en konkurs.

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

INNEHÅLL