Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Håller med ovanstående.
Jag trodde länge jag hade borderline, och när jag väl kom till psykolog där hon efter några gånger talar om att det finns inga dom helst borderlinedrag hos mig.
Varför? Dels för jag hade insikten och var fullt funktionabel i andra avseenden.
Däremot slog hon huvudet på spiken att det var min relation med min exman som triggat igång vissa destruktiva mönster.
Dels hur jag levt som medberoende till en man med alkoholproblem.
Hur snedvridet allt blir till slut.... Hur man tappar sig själv, blir kontrollerande osv.
Idag är jag sambo med en ny man och det finns inte ett spår kvar av hur jag känt innan. Nu när man lever i en sund relation där tillit och trygghet finns till fullo.
Blev körd i botten av mitt ex där jag på fullaste allvar trodde det var mig det var fel på....

Har nyligen själv träffat en tjej med borderline. Fantastisk tjej, jättesnäll och hur go som helst. Men blev upprörd för små saker, och det var det ena efter det andra hela tiden. Men en sak jag beundrar henne över, är hur himla smart hon är. Vi träffas inte längre, men jag är rätt säker på att hon kan ta sig långt i livet och hon verkligen vill. Hon är långt mycket smartare än mig.

Kul att se att denna tråden fortfarande vaknar till liv med jämna mellanrum. Hoppas att det går bra för er alla!
Själv kämpar jag på, men blir så frustrerad på mig själv. Har träffat en kille som jag verkligen gillar, och jag lovade mig själv att jag skulle vara "normal" hela tiden med honom. Men det tog såklart inte många veckor innan han såg genom mig. Minsta lilla sak som gör mig osäker får mig att bete mig som en labil galning som ena stunden stöter bort honom för att i nästa stund dra honom tillbaka. Han säger att han aldrig träffat en så dramatisk tjej som mig tidigare, medan jag själv tänker att jag ändå hållt mig lugn för att vara jag. Det han har sett är ju ingenting... Kanske kommer han aldrig behöva se mer än det, jag kanske kan behålla kontrollen denna gången. Men det tvivlar jag på. Det känns ganska hopplöst att jag fortfarande sitter i samma situation tre år efter att jag startade denna tråden...

Hej alla,
vilken fin tråd som varat länge... vet inte om den "lever" fortfarande men vill gärna dela med mig och höra mer om ert.

Jag diagnostiserades med Borderline förra året. Jag har dock haft läkare/terapeuter/psykologer som inte haft stor kunskap om Borderline eller behandling som har nämnt det. Därför anade jag diagnosen för 7 år sedan. Men för 2,5 år sedan började jag en ordentlig utvärdering som sedan gett mig MBT - en intensiv behandling på 1,5 år för EIPS. Behandlingen innefattar specialister inom EIPS - läkare, psykologer, terapeuter, kuratorer, fysioterapeuter och jag genomgår varje vecka: gruppterapi med fokus på mellanmänskliga möten, träningsgrupp om alla terorier och Borderline i samhällsperspektiv, Individual terapi samt Basal kroppskännedom för att komma i kontakt med mina känslor och kroppens signaler utan att fly etc allt annat som en kan tänkas göra för att undvika att känna det övermäktiga.... suck.

Jag är mycket trött över livet, besvikelser, rädslor. Jag är 28 år nu och gått från relation till relation. Det enda jag vet är att jag lär mig mer om hur jag själv fungerar - jag vet hur jag gör - men jag kan inte alltid förklara varför jag gör som jag gör.

Nu är jag i en relation och vi tänker satsa på att skaffa barn. Oss båda har vuxit upp i stormiga förhållanden med misshandel - fysisk och psykisk. Jag har hela mitt unga vuxenliv funderat och tänkt att jag aldrig skulle skaffa barn. Men sen hände något. Jag blev gravid precis då jag och mitt ex gjorde slut - han fick superångest - och jag gjorde abort. Efteråt visste jag - att nu finns det inget jag hellre vill än att skaffa barn. Men min oro finns ju ändå där. Jag vet att det inte är lösningen på alla problem - det jag vet är att barnet - kommer bli en stabil punkt, något jag inte kan fly ifrån, något jag kommer lägga både, tanke, energi och kraft på att älska och uppfostra tryggt. Jag har som det ser ut nu inget att vakna upp till. Jag har levat och är trött. Jag behöver en förändring och ja - skapa min tillvaro i en familj - med min pojkvän. Det kommer bli så j*vla svårt. Och jag får ångest av att tänka på det. Men när jag blev gravid så hände något i mig. Jag fick mening. Alla anknytningsmönster spelade ingen roll - för jag hade honom och jag hade det som växte inom mig - mitt barn. Det skulle ge mitt liv mer mening och mer stabilitet. Men sådan är jag. Jag kan tänka mig att vi alla är olika.

I nuläget går jag som sagt MBT. Mentaliseringsbaserad terapi. Det är det nyaste tydligen för Emotionellt Instabila och kommit efter DBT.

Jag kommer dyka in här och läsa mer.... och så - det är en mycket givande tråd för mig =)

Kram till alla <3

Som sagt om ni "borerline" vill bli friska gå till Slaa o säg ni är kärleksberoende o ni som är anhöriga o vill bli friska -gå till alanon o aca.

Jag har som jag skrivit ovan blivit tilldelad diagnosen bl av en terapet och tyckte innan att jag verkligen hade många såna beteenden.

Efter Slaa har jag nu en relation som hittills varit helt kärleksfull, jag har inte agerat ut som jag gjort tidigare i relationer. jag an ta upp saker jag tänkt på, på ett lugnt sätt.

I början så hoppades jag nästan det skulle ta slut för var ovant med så mkt kärlekm det blev smärtsamt oh kände ej kunde härbergera.

Ca 1-2 dagar de första veckorna hade jag stark ångest o oroades över om han trots allt var "farlig/dysfuntionell/ psuykopat/ alkoholist/ beroendeperson men det verkar inte så,,,,,

För övrigt: håller med så många av er ovan på tråden-

Mitt övriga tips angående relationer, om du som jag, har haft det svårt/ har anknytningssvårigheter/bl/ kårleksberoende: skippa alla skitrealtioner -välj en trygg person som KAN och VILL ge kärlek. Det är HELT UNDERBART även om jag fortfarande ibland inte kan lita

Bestämde mig idag för att väcka denna gamla tråden som jag startare för länge sedan.

Jag befinner mig i en fas i mitt liv där jag är fast besluten om att hantera saker på ett mer sunt sätt. Min relation har precis avslutats och känslorna av sorg och ilska tar över mig. Speciellt då jag vet att det är mitt borderline-sätt som sabbat även denna relationen...

Vanligtvis hade jag löst detta genom att äta en massa lugnande tabletter för att inte känna, men denna gången ser jag det som en chans för mig att utvecklas. Att lära mig det som jag borde lärt mig redan som ett litet barn. Att bara befinna mig i känslan. Låta det göra ont. Jag har gråtit i flera timmar idag och lyssnat på sorglig musik. Trodde aldrig att tårarna skulle ta slut och flera gånger ville jag ge upp och tänkte t.o.m. att jag på riktigt ville dö. Men nu är jag så utmattad av att gråta att jag faktiskt lugnat ner mig själv och kan andas igen.

Det känns fortfarande inte bra, men jag är stolt över mig själv att jag tagit mig genom denna dagen utan piller. Eller, om jag ska vara ärlig så tog jag lite lugnande i morse för att klara jobbet, men det va bara för att jag började gråta hela tiden och hade inte kunnat stanna kvar på jobbet då. Men väl hemma har jag hanterat det helt själv i alla fall. 

Finns det fler som just nu kämpar med att bli bättre?

 

Kan väl lägga till att jag fuskar även i mitt grundläge då jag har stämningsstabiliserande medicin i grunden. Så när jag känner mig stolt över att jag klarar mig utan lugnande så är såklart stämningsstabiliseraren en stor orsak till det. Att sluta med den och vara utan säkerhetsnät är läskigt. Men nödvändigt om jag ska kunna va gravid någon gång snart...

tack för sista två inläggen, jobbigt!

Jag har fortfarande min rlation nu efter 7 månader. DET KÄNNS UNDERBART att vara emotionellt stabil. Allt detta har jag fått genom att göra stegen i ett tolvstegsprogram (Slaa som jag skrev om innan.) Tar inga mediciner o har alltid vägrat det.

Jag har inte agerat ut under den här tiden men det har han :) Något stolt över mig själv. :D Han har friat till mig o vi pratar om att flytta ihop så småningom. KRAM