Anonym ("ond") skrev 2015-03-20 10:35:50 följande:
Tusen, miljoner, miljarder tack för ditt svar - du verkar otroligt klok och erfaren, och jag vet inte om jag med ord kan beskriva hur mycket du hjälpt mig nu!
Jag har verkligen behövt prata med någon som FÖRSTÅR ... och kan se min del i det hela ... istället för att bara döma mig för att jag är osäker och "konfliktsökande".
Det du beskriver om männen som vart fel för dig - att de vart så i sina andra relationer också .... Det stämmer för mig med. Min nuvarande har beklagat sig över tidigare svartsjuka flickvänner med extremt låg självkänsla ... Men samtidigt, när vi kände varandra ytligt och han tog upp allt detta, sa han att han (faktiskt) BRUKADE vara "flörtig" mot andra kvinnor ute på krogen ...
Har fått höra historier om hur han alltid blivit misstänkt för att vara otrogen .... Och jag ser helt klart varför. Han gillar att trigga svartsjuka hos tjejer, och han framstår inte som ett dugg pålitlig i relationer pga hans sätt att vara ... Så, makes perfect sense.
Jag har fastnat i samma situation som du beskriver - dvs. stannat - trots att jag innerst inne vet att jag gör fel mot mig själv. Jag har tänkt att - om han bara är nöjd, om jag bara gör som han VILL, så kommer det här bli bra ....
Det är ju när jag EJ gjort som han vill, och när jag slagits för att få ha en egen vilja utan hans ifrågasättande eller kontroll, som skiten bubblat upp.
Men - jag ser nu, både med självinsikt, och med hjälp av ditt inlägg, att detta är otroligt dysfunktionellt. Har tryckt ner mig själv i drygt ett år, för att vara nån annan till lags .... Och har tappat självkänslan och självvärdet helt och hållet på vägen. Har haft ensamtid ett tag nu, för att tänka efter, och under den här veckan har jag väl känt mig mer värdefull och nöjd med mig själv, än under hela relationen.
Jag har försökt slita mig från honom - flera gånger - faktiskt ... Det här som ovetande människor säger är karaktäristiskt för borderline - att dumpa & ta tillbaka.
Jag gör detta - när hela mitt inre skriker att min partner är fel för mig, men jag ändå övertygar mig själv om att jag överreagerar, och att jag älskar personen. On & off ... Det växlar mellan att man tycker man är helt jävla dum i huvudet som "beter sig", och att man vet att man förtjänar bättre ....
Har läst en del om codependent narcissists nu - och - det var som om ett ljus gick upp för mig. Det är så min relation ser ut ... Jag hänger i princip med dit han vill, som ett löv som kastas runt i en storm. Ska läsa vidare om det!
Jag tror jag har bestämt mig nu, iallafall ... För att lämna honom en gång för alla, och fokusera på att bli en sådan person att jag inte längre omedvetet söker dessa män, och de inte heller dras till mig.
Jag undrar - går du i terapi för detta ?
Vissa tycker terapi är nödvändigt för att ändra på detta beteende hos sig själv - men - under all terapi jag gått ... har jag aldrig gått därifrån och accepterat mig själv/känt mig värdefull. Det känns som något man måste lära sig helt själv...
(Ledsen btw om styckeindelningen blir helkonstig/obefintlig - skriver på bärbar, och den verkar sabba styckena jag delar in texten i)
Just för att jag vet hur folk ser på bpd så har jag verkligen ansträngt mig för att inte bråka med den senaste killen jag träffade. Jag tog emot jättemycket skit utan att säga något tillbaka, jag gick verkligen på tå för honom. Allt för att inte vara bråkig. Men det gick till en viss gräns. Han klagade hela tiden på min personlighet, och jag svarade med att ändra allt med mig själv. Kläder, sätt att tala, fritidsintressen osv. Men han var ändå inte nöjd, och det lät han aldrig mig glömma. Han ville att jag skulle känna mig osäker. Och han hade inga problem med att ragga på andra tjejer mitt framför ögonen på mig, eller tala om andra på ett sätt som hade gjort vem som helst otrygg och svartsjuk. Så att det blir en stormig relation av det känns inte så konstigt, men ändå är det lätt att känna sig misslyckad.
Vad roligt att du känner dig hjälpt av mina ord.
Jag kan tipsa om en bok som kanske kan hjälpa dig vidare i din process, "Women who love to much". Jag tror att du kommer känna igen dig i mycket, och i boken finns också konkreta tips på hur man kommer vidare. Det handlar inte uttryckligen om borderline utan mer om "medberoende", men det passar ändå väldigt bra.
Jag blir glad av att läsa att du tänker lämna honom. Jag vet att det är lätt att pendla i det och ångra sig även om man kände sig fast besluten i stunden, så sök stöd ifall du skulle börja vackla och tvivla över om du gjort rätt.
Jag har inte gått någon riktig DBT utan har istället gått till olika KBT och psykodynamiska psykologer. Jag har medvetet valt att inte sätta ett namn på min problematik när jag träffat dom, för jag har velat testa dom och se vad de kan om bpd. Jag tror jag har träffat tio stycken, som jag beskrivit solklara bpd-beteenden för, men ingen av dom verkade förstå. Jag fick många konstiga blickar och fick höra av ett par stycken att det inte är så vanligt att tänka som jag gjorde, att de aldrig stött på det innan. De förminskade mina problem och kunde säga att jag bara inte träffat rätt kille än osv. Så jag avslutade de kontakterna snabbt. Nu har jag äntligen hittat en psykodynamisk psykolog som faktiskt förstår. Det märkte jag ganska snabbt. Jag berättade om mina tankar och hur jag fungerade och av hennes följdfrågor blev det hur tydligt som helst att hon var väl insatt i bpd-problematiken. Nu har jag bara gått sporadiskt av olika skäl, så vet inte hur mycket hon kommer att kunna hjälpa, men det är skönt att ha någon som förstår.
Ett annat problem med terapin för mig är att jag har svårt med närhet, och ju mer man öppnar upp sig, desto närmare kommer psykologen ens inre. Det gjorde att jag ofta inledde terapin med att tycka mycket om dom, men efter ett par gånger kände jag nästan bara förakt. Enbart för att jag öppnat upp för dom. Så det är inte helt lätt det där...
Jag tror inte att man alltid behöver terapi. Jag har mycket självinsikt och kan mycket om min problematik, men det är för att jag själv är väldigt påläst och har velat lära mig. Ju mer jag lär mig, desto bättre har jag kunnat hantera mina problem. Ibland kan det vara värdefullt med en psykolog dock. Jag har en tendens att trassla in mig själv i mina tankar om hur värdelös jag är för olika saker som hänt i livet. När det gäller såna saker så är jag i stort behov av att få höra från andra att det är ok, att det inte var mitt fel och att det inte gör att jag är mindre värd. Så ibland är det bra att få speglas av andra, men den största delen av arbetet kan man nog göra själv.
