Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Det är ju skönt att du känner lättnad över den delen. Boendet löser sig alltid. Så länge man inte har hyresskulder så behöver det absolut inte vara kört för att man hamnat hos kronofogden. Detta kommer bli början på något nytt för dig. Förhoppningsvis något som kommer vara bättre för dig.

Tack för stödet, jag ser det också som en ny start med allt. Tyvärr är det ändock svårt att hitta bostad även då det finns tomma här och var sedan en lång tid. Men jag ger mig inte. 

Får se om jag känner likadant senare svårt att säga.

Har varit med en tjej tillsammans för mer än ett år. Hon mådde dåligt över flera saker så jag började leta på internet symptomer som hon hade för att hitta en lösning. I början trodde hon var deprimerad å efter långa diskussion vi har varit hos läkaren å hon fick faktiskt diagnosen. Tyvärr ändrade inte så mkt vara förhållande, flera konflikter pga hon har stor bekräftelsebehov å kräver mkt uppmärksamhet. Det minsta fel det va tillräckligt att hon ska må dåligt, irriterad, agressivt å flera gånger avslutade vara förhållande. Älskade henne å viste att det är något som stämmer inte. Tänkte att om hon få mer uppmärksamhet å säkerhet att kanske hon skulle fatta att hon är den enda som jag vill vara med....så jag friande henne å förlovade. Det va en stor fel...konflikter blev oftare. Typ efter tre månader hon lämnade mig igen men denna gången jag va bestämt att ska inte gå efter henne lr acceptera henne tillbaka. Flera av dem gångerna som har avslutat förhållande hon hängde nästan på en gång på dating site å pratade med andra killar dock som hon säger ville inte att träffas med nån å alltid berättade att hon vill bara prata. Alla dem gångerna har sårat mig jätte mkt å särskilt därför jag hade berättat hur mkt hon sårar mig med hennes beteende å pga erfarenhet man skulle vänta lite å vara klart å bestämt att vill gå vidare innan man gör det. Hennes beteende stämde inte helt med någon som är bara deprimerad så jag började att leta igen på internet att hitta ett svar denna gången. Det va helt galet har blivit anklagat över flera saker å började tvivla för mig själv. Flera gånger vi hade olika verkligheten å flera gånger har blivit anklagat över saker som hon har varit så å inte jag. Varje gång hon avslutade förhållande hon va en dag agressivt å tryckte mig ner med varje chans å den andra dag hon var snäll å undrade varför det blev så men har aldrig erkänna att hon har haft fel...Alltid var mitt fel å dom gångerna som hon har bett om ursäkt hon säger att jag manipulerade henne medan hon hade inte gjort något fel...Oavsett om vi pratade å jag förklarade mig å löste missförstånd dem gångerna som jag har gjort fel å bett om ursäkt hon använde det varje gång vi va osams för att trycka ner mig...Å jag förklarade igen å igen samma saker oavsett om det va något som hade löst flera månader sen....kunde inte att förstå å va nära att tappa mig själv Hur det är möjligt att bli anklagat hela tiden för små fel som har gjort ett år sen å hon gör ingen fel att då å då avslutade förhållande å hängde på dating site. Enligt henne vi va osams så hon gjorde igen fel. Iaf har kommit framme enligt alla symptomer att det är mkt möjligt hon lider av borderline. Oavsett att vi va osams tänkte att berätta till henne så om hon kunde förstå å leta efter hjälp kanske vi skulle kunna ha en chans lr på värsta fall att hon ska ha något att fundera över nästan gången som hon ska vara med någon att kanske jag hade rätt å det va inte den kille som försökte manipulera henne enligt henne å kanske ta hand om hennes psykisk hälsa å har inte samma slut som hon hade med mig.... Jodå jag blev anklagat att jag är störd å försöker manipulera henne å det är jag som gör henne att må dåligt å det är ingen fel om henne. Hon må dåligt ofta å har inte någon att bry sig tillräckligt att hjälpa henne. Hon har kvar bara en kompis som litar å känner länge alla andra är personen som har kommit nyss i hennes live. Hon fixar kompisar jätte lätt men ingen som stannar för länge i hennes live. Oavsett att jag försöker att förklara å bevisa det som jag säger hittar ingen lösning jodå skulle kunna skriva en helt bok ju, förlåt för min långa kommentar men jag undrade om ni känner igen er på det som jag har berättat.

Ja jag känner igen det. Beteendet tyder på att hon inte älskar dig!!! Lämna henne direkt!

Jag man skulle nog säga det. Hon är så mkt upptaget av sina egna känslor som det är lite svårt att hitta tid att älska andra dock jag vet hur mkt dåligt hon mår å hur mkt jobbigt hon har det. Fanns dagar som jag kände mig älskad men det finns andra dagar som jag kände att skräpet har mer värde än mig. Svårt när det finns bara en i en förhållande att funka. Vi är inte tillsammans just nu därför att jag valde att stå denna gången om det som jag säger. Om jag ville ha tillbaka henne skulle vara tillräckligt att säga ingenting å gå efter henne men det skulle vara fel. Jag vet att hon är bra människa men vara förhållande var mellan himlen å helvete. Dock vi hade mer lyckliga stunder än dåliga men dem dåliga har sårat oss jätte mkt. Så länge hon förstår inte att hon behöver hjälp å ta hand om hennes negativa känslor vi har ingen framtid å det jag vet nu...att försöka göra henne att förstå att är inte jag men hon är meningslöst på den stund hon ser inte det själv. Ville verkligen att funka men det är omöjligt under those conditions.

Du kommer aldrig kunna hjälpa henne. Det är hon som själv måste komma till insikt och be om hjälp inom vården.

Tycker du inte ska lägga ner någon tid på henne. Energitjuv är vad hon är!

Det stämmer nog det som du säger å har slutat ha falska förhoppningar men....har kämpat så länge å har gjort allt som möjligt att det ska funka å att hon ska vara lycklig, har varit orolig så länge för henne å brydde om henne så har blivit på något sätt beroende antar jag annars kan inte förklara det. Jag känner mig helt slut av alla konflikter å tror har inte mer energi att lägga på oavset... Har blivit anklagat tusen gånger att jag tro jag är perfekt men det är inte jag...Jag har gjort mina fel som jag har bett om ursäkt å säkert måste ändra själv på vissa saker men skillnaden är att jag förstår mina brister lr fel om inte på en gång så fort jag fattar va jag gör fel tar mina ansvar. Just nu efter allt det känns det är svårt sluta bry mig men det jag måste göra...själv är på väg att bli deprimerad :/

Efter en tåg man börjar tvivlar för sig själv, man börja tänka att faktiskt det är sin egen fel att om man har reagerat på en annorlunda sätt kanske skulle vara saker bättre... Man blir förvirrad å börjar tänka att man måste själv leta efter hjälp... Det är så jobbigt att kämpa att vara med en person, att bry, att göra allt som möjligt för att lyckas å man bli anklagat att egentligen man har inte gjort något... Kan inte diskuterat med någon allt därför att det känns pinsamt, att har sjunkit lågt för någon som verkar att har inte uppskattat ingenting... Nu ni vet hur det är för en anhörig å jag säger igen, hon har inte fått nån diagnos men allt symptomer påverkar borderline.

Känner verkligen igen mig! Jag har några relationer bakom mig med killar som fick mig att tro att jag var helt tappad, även fast de själva inte heller var helt stabila. Jag gick också alltid runt i dom där tankarna och gjorde lång tid efter mitt senaste uppbrott. Visst, jag vet att även jag bidrog med mycket dåligt i relationerna. Men det känns som att jag tog på mig allt dåligt som hände, att det bara var jag som bråkade. Men jag blir så ledsen när jag tänker på hur engagerad jag faktiskt var i relationen, jag ville så mycket, kanske för mycket. Min senaste utnyttjade mina svagheter konstant och fick mig ofta att känna mig som ett offer medans han själv har stora problem med sig själv, missbruk och dylikt. Jag vill inte träffa en sån kille igen, men hur fan träffar man en man som har lite vett innanför pannbenet som skulle kunna tänka sig att vara med en tjej som har borderline? Allt ser ganska schysst ut utåt sett för mig, jag är väldigt driven och allmänbildad men här innanför murarna så finns det en stackars osäker flicka som har hatat sig själv allt för länge, litar inte på någon, ständigt proppad med tankar och livrädd för att bli lämnad eller bortglömd. Jag är rädd för att jag kommer stänga av hela känsloverksamheten snart. 

Jag är också väldigt ordnad utåt. Högutbildad med ett bra jobb och framstår som en väldigt stabil person av de som inte varit i ett förhållande med mig. Det är som natt och dag.

Jag tror att vi måste inse att det inte finns några genvägar. Att vi måste jobba med oss själva först, innan vi ger oss in i nästa relation. När man mår som vi gör så har man inte riktigt råd med fler misstag, för till slut orkar man inte resa sig igen. Frågan är om jag inte redan är där, där det blivit för sent. Jag kommer inte över relationerna så snabbt och sunt som mina vänner gör. Det blir helt galet i mitt huvud, och jag kan inte tänka rationellt. Jag kan bli helt desperat av tanken att få mitt ex tillbaka, trots att jag vet hur dåligt han fått mig att må. För jag känner ändå att det är jag som inte förtjänade honom. Även om jag rent intellektuellt vet att det faktiskt är tvärtom. Jag är en bra tjej, jag är lojal och kärleksfull. En kille som försöker trycka ner mig, är illojal och kall mot mig förtjänar inte mig. Men mitt hjärta har inte hängt med i det resonemanget.

Jag vet att jag kommer göra om samma sak igen om jag inte ändrar något på ett grundläggande plan. Jag måste bygga upp min självkänsla och finna mitt egenvärde för att inte hamna i en ny destruktiv relation. Problemet är att sånt tar evigheter att lyckas med, och hur kul är det att vara ensam under tiden fram tills att man nått det målet? Om man någonsin gör det. Folk går ju i terapi hur länge som helst utan att bli bra, så jag vågar inte lita på att jag någonsin kommer att komma dit. Jag har ju inte kommit speciellt långt sedan jag startade denna tråden för 5 år sedan, och det känns tragiskt. Jag är 30+ nu och vill ju ha barn och en familj... För ett framtida barns skull så är det säkert bättre att jag är ensamstående mamma visserligen, då hade barnet fått en stabil mamma i alla fall. Jag vågar inte skaffa barn i en relation när jag vet att jag alltid tappar kontrollen.

Har du gått i gruppterapi någon gång? Jag hade nog gärna gjort det, mest för att få träffa andra i samma situation. Jag är så trött på att söka stöd hos mina vänner som inte alls förstår, som bara förminskar det jag berättar eftersom de inte förstår omfattningen av min problematik.