Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Det är något som jag har aldrig förstått. Man kommer med bevis...man förklarar å bevisa det med exemplar, email,sms etc men oavsett det, den bästa som man klarar är att lugna situationen tillfällen... Så snart det blir uppbrott man börjar om...Jag blir anklagat för saker som jag har aldrig gjort lr varit men på flesta tillfällen det va henne som har varit så...Jag frågar efter om hon kan ge mig en exempel va jag har gjort för att bli anklagat å hon börjar attackera, blir agressivt å försöka att komma med exemplar som hände ett år sen å kanske det blev bara en gång men hon använder ordet "alltid " du gör så...lr att hon känner så utan att kunna säga varför...fattar inte det. Är lösning man att inte säga ingenting å acceptera alla anklagelse? Finns nån sätt som hon kan se verkligheten?

Jag har nog aldrig på riktigt försökt att komma över någon tidigare, jag har snarare i ren desperation sökt mig till nästa kille väldigt snabbt (ibland efter 2-4 veckor) för att slippa må dåligt och känna mig ensam. Jag vet inte om det är vanligt för diagnosen eller om jag dessutom är relationsberoende. Jag har varit så patetiskt livrädd för vad som skulle kunna hända om jag levde ensam ett tag då jag mådde som jag mådde när det tog slut. Jag fick panik, bönade och bad, gjorde illa mig själv för att dom skulle tycka synd om mig, det kändes precis som att livet var över. Och på det så gjorde vissa av killarna slut med mig på så hemska sätt, dom ville väl bara bli av med mig fort som fan. Men nu har jag levt ensam i 4 månader och försöker inte söka mig till någon ny, vilket jag är jävligt stolt över. Men han sitter fastetsad i mitt huvud, han snurrar runt där hela tiden. Och jag fattar inte varför? Han är en nobody, missbrukare, inga framtidsmål, aggressiv, mytoman, svek mig gång på gång. Han förtjänade mig inte en sekund! Men jag trodde att det var "äkta kärlek". Det är riktigt illa hur skev självbild jag har. 

Jag behöver min tid men det känns ändå som att jag räknar ner tiden, tills jag borde må bra så att jag kan få träffa någon igen och vara lycklig. Men jag vet ju att den där "lyckan" håller bara i sig i några månader. Sen vaknar mitt monster igen. Det sitter så inpräntat i mig att jag inte kan må bra ensam, att det ska finnas någon där ute som kan fixa mig och göra mig lycklig. Jag får ångest när du berättar att du inte har kommit framåt på 5 år. Jag har precis börjat min utredning och insåg för ungefär ett år sen att det var något som inte stämde.

Jag förstår att du inte vågar skaffa barn, jag känner samma sak. Jag vill så gärna ha en familj, min egna familj och mitt egna barn som jag kan få ge all min kärlek till. Jag har aldrig gått i gruppterapi då jag aldrig har fattat vad som har varit fel. Jag har enda sen jag var liten varit väldigt duktig på att dölja hur jag mår. Det är oftast mina partners som har fått uppleva den värsta biten av mig. Jag skulle däremot vilja gå i gruppterapi. Du har säkert redan nämnt det i tråden men vad hände efter utredningen? Har du gått KBT eller liknande? 

Hon är emotionellt störd, du kan inte hjälpa henne. Hon kan bara hjälpa sig själv. Om du vill leva med henne får du bara acceptera att hon fungerar som hon gör. Det spelar ingen roll vad du säger eller gör, hon kommer fortsätta fungera så där tills hon väljer själv att försöka bli bättre. 

Såklart man måste acceptera vissa saker å det jag har gjort det men man att bli påhoppad hela tiden för något som man har inte varit å kan inte säga något om det tror är inte nån som kan klara för länge det kommer en stund som man tappar sig själv. Man måste ha vilja samarbeta. Är egoistisk att säga man ska tappa sig själv pga nån är psykisk störd särskilt när den person har en uppfattning för sig själv att är jätte snällt, att bry för andra å aldrig för sig själv medan hen beteende bevisar motsatsen. Fixa en lista då å kolla själv för vilka känslor man kan hitta händelse som hände i verkligheten som man kan ha en bättre uppfattning om det är känslorna som överreagerar lr det är nåt som stämmer. Man hittar inte bevis då man skulle tänka att dem negativa känslor är inte verkliga. En sätt så kanske kan hjälpa er för att se Om känslor som ni har stämmer lr inte. Tror det är positivt att ni har vilja ta hand om era känslor. Önskar min tjej ha samma viljan. Lycka till alla å jo det finns killar som kan leva med er men ni måste kunna släppa in dom för att kunna göra det.

Mitt ex är inte heller mycket att hänga i grannen. Ett otroget svin som beter sig allmänt illa mot alla i sin omgivning. Men han avvisade mig, och det gör att jag flippar ut. Hade jag lämnat honom så hade det varit lättare. Jag har också gjort allt för att han se mig, tycka synd om mig och ta hand om mig. Men det fungerar såklart inte. Och då gör jag bara värre saker för att NÅGON i alla fall ska se och fånga upp mig. Men ingen vet ju hur...När han och jag skildes åt så va det mest att kemin mellan oss inte var rätt, men efter mitt agerande så har jag ju bekräftat tio gånger om hur rätt det var att springa så långt bort som möjligt från mig. Vilket knäcker mig mer...

Jag har inte gått dbt, bara kbt en kort period. Tyckte inte det passade mig då, för jag vill prata om mitt förflutna och inte fokusera så mycket på felaktiga beteenden just då. Men då la dom det på en nivå som mer handlade om att motionera, äta rätt osv. Sen har jag försökt egenterapi med flera olika psykologer. De flesta förstår nog inte alls min problematik, men den senaste gör faktiskt det. Hon hjälper men jag slutade eftersom jag trodde att hon tyckte illa om mig. Men har insett nu att jag behöver henne så ska börja igen inom kort. Jag är så otroligt ambivalent just nu. Jag är ju definitivt inne på min destruktiva bana igen, letar aktivt efter dåliga val för att få någon att se hur dåligt jag mår. Samtidigt som jag ändå gör kloka val med att börja om med terapin.

Jag har också mått sådär som du beskriver. Du borde fokusera mer på vad han faktiskt gjorde mot dig för att få lättare att släppa taget. Jag har lärt mig en sak, jag kan försvara honom med att allt som hände var på grund av mig men vi var två destruktiva människor i ett dysfunktionellt förhållande. Jag tycker du gör rätt i att börja med terapin igen, sluta fundera över vad hon tycker om dig, det är oviktigt. Hon är där för att det är hennes jobb. Vad gör du för dåliga val när du är destruktiv?

Jag tänker också mycket på mitt ex, men jag vill verkligen inte hamna tillbaka i den där spiralen. Då kommer jag flippa ur totalt. 

Jag gör allt för att straffa mig själv. Skär mig, självmedicinerar, svälter mig själv, går till killar som jag vet kommer behandla mig illa osv. I mina tankar kan jag tänka ut konkreta planer på hur jag ska dö, men det stannar där, vid tankar. Även om en del av mig är rädd att det en dag inte kommer stanna vid tankar. För världen har krossat mig så totalt att det inte finns någon väg ut till slut. Så tänker jag oftast i situationer som dessa, då jag vet att jag skämt ut mig själv inför exet genom att agera desperat, kontaktat honom trots att han inte velat, sagt saker som gjort att vi blivit ännu mer ovänner osv. Allt bara för att jag velat att vi skulle kunna prata, att han skulle förstå hur illa han gjort mig. Han sitter säkert och berättar för alla han känner vilken psyksjuk brud jag är...

Men vad bottnar det i? Finns det något du vet att du kan förändra? Kontaktar du honom något fortfarande? Vad har världen gjort mot dig? Jag tror man måste börja med att inse att det inte är världen som har gjort såhär mot en, utan det är en själv som har gjort så här mot en. Jag vet att det oftast finns en grund till att man känner som man gör men man måste lära sig att anpassa sig till det livet man fick och börja förändra det.

Jag hade kanske inte så bra förutsättningar sedan barndomen, men sen har jag själv utsatt mig för situationer som bara fått mig att må sämre och sämre. Jag vet inte om det var medvetet från början. Det va det nog inte, jag va bara inte stark nog att ta mig ur det då. Efter det har jag nog sökt mig tillbaka till liknande destruktiva situationer, som för att straffa mig själv. Det är nog där mycket ligger. Att jag måste förlåta mig själv för mina misstag och se att jag kan ha ett värde trots allt. Men gud vad det är svårt... Speciellt när man känner sig så oerhört svag.

Jag har gjort samma sak mot mig själv. Ja man måste ju acceptera det man har gjort mot sig själv och andra och förlåta därefter. Det är aldrig för sent för en nystart. Det är svårt, riktigt svårt. Det går upp och ner för mig varje dag. Vissa dagar så känns allt bara helt svart, man orkar liksom inte bry sig längre och hoppas nästan på att allt ska skita sig ännu mer så man har fler skäl till att ge upp. Men sen kommer det ljusare dagar eller stunder och dom är fan guld värda. Jag fattar om du inte vill gå in på det här men hur såg din barndom ut?