Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Stor humor att läsa inlägg från borderlinestörda vs de som varit i förhållande med borderlinestörda.

De drabbade, som varit tillsammans med borderlinestörda:

"Alltså, hela förhållandet var bara lögner, manipulation och ilska. Otrohet, anklagelser, våld. Jag blev helt knäckt, tog mig lång tid att gå vidare."

De borderlinestörda:

"Vadå, jag ljuger inte? Jag känner stor empati! Jag skulle aldrig manipulera någon, jag vet inte ens hur man gör. Jag har varit i massa förhållanden och jag har aldrig ljugit eller något."

Känns ju trovärdigt...

Mycket möjligt att det är hysteriskt roligt att läsa, för dig!

Men vi med Bpd är inte alltid medvetna om vad som händer.

När man kommit en bit med självinsikten och verkligen märker när känslor och beteenden tar överhand då är det lättare att styra sig och få ett fungerande förhållande.

Jag personligen har ett fantastiskt förhållande sen 2,5 år tillbaka. I början var det svårt för min sambo och mig. Men vi har verkligen jobbat tillsammans för att förstå mig och jag har lärt mig att förstå honom. Visst ibland får jag mina paranoida tankegångar, men dom går över lika fort som dom kom. Och bråkar gör vi inte ofta. Och inte ofta menar jag smågnabb 1-2 gånger/mån. Antagligen inte mer än vanliga par. Nu har vi haft ett relativt stabilt förhållande ända från början, vår kärlek är så djup att vi kämpat för att vi ska överleva tillsammans.

Vi har inte haft några svek mellan varandra, eller otrohet eller lögner. Och det är verkligen a och o för någon med Bpd.

Nej, borderlinestörda är totalt omedvetna om vad som händer. Det är därför det känns så fånigt att läsa deras reflektioner. Måhända det finns ett fåtal som kan resonera kring sig själva. Måhända det finns hopp för dessa få. Men de allra flesta borderlinestörda är totalt galna och bör låsas in för resten av livet.

Självinsikt existerar inte hos borderlinestörda. Med självinsikt kan man nämligen förändra sig själv och sitt beteende. Vilket YTTERST FÅ med borderlinestörning klarar av att göra. Kanske har du bara en "liten släng" av BPD? För de som verkligen är borderlinestörda så är deras liv präglade av störningen, och det finns i princip inget hopp alls. Knappt ens med terapi.

Kul att du är i ett bra förhållande. Själv kommer jag nyligen ur ett med en borderlinestörd tjej. Konstanta anklagelser om otrohet. Fast det var ju hon som var otrogen. 10 st vet jag om. Men det är säkert fler som jag inte vet. Fast hon hade ju alltid ursäkter till att hennes otrohet i själva verket var mitt fel, eller någon annans. Inte hennes i alla fall. Att komma ur detta förhållandet är som att vakna ur en dröm. Jag har varit tillsammans med en komplett galning i drygt 2 år. Det finns INGEN *INGEN* INGEN empati, omtanke, kärlek eller något från hennes håll. Ingen ånger. Inga reflektioner. Bara krav, attacker, otrohet, och svek. Sedan får jag bära skulden för alltihop.

Jag tror dig inte när du säger att det inte finns några svek mellan er. Det betyder inte att du är oärlig. bara att det inte platsar i min världsbild av borderlinestörda. Jag har en far som är borderlinestörd, och drygt 2 år i ett förhållande med en borderlinestörd tjej. Skulle du fråga henne skulle hon säga samma sak. "Jag har aldrig svikit honom, det är bara han som svikit mig." Jag kan inte tro på något som någon med BPD säger. Det går helt enkelt inte att lita på. Min erfarenhet är att man som borderlinestörd säger det som man tror andra behöver höra för att man ska kunna driva igenom sin agenda. INGET annat.

Du behöver inte tro mig alls! Men jag VET vad jag gör alla timmar av dygnet.

Jag har aldrig svikit min sambo. Finns inte på kartan ens! Vi bor ihop, har ett barn. Han litar på mig och jag litar på honom. Jag är snart 33 år och har lärt mig massor genom många förhållanden som gått i kras.

Jag har antagligen en "mild" variant av Bpd. Jag har aldrig haft självskadebeteende, aldrig legat inne, aldrig försökt ta mitt liv, aldrig haft något missbruk.

Men jag har haft dåliga förhållanden. Jag har låg självkänsla från och till. Men jag vet hur jag ska göra för att bygga upp den när den väl börjar rasa. Ingen är perfekt med eller utan Bpd! Och alla har något att jobba på när det kommer till sin person.

Jag är iaf glad att jag har så mycket förståelse och stöttning från min sambo. Han är verkligen underbar (trots sina dåliga sidor).

Inget självskadebeteende. Låter som väldigt mild BPD. Rent anekdotiskt verkar det som att det är de som inte är så jättesjuka som blir diagnosticerade. Medan de riktigt borderlinestörda klarar sig utan diagnos. Mitt ex hade ingen BPD-diagnos på papper.

Nej! Som sagt inget självskadebeteende. Aldrig fått mediciner heller.

Jag är ganska välfungerande med 2 barn. Har alltid haft boende och pengar.

Jag har ju själv sökt mig till vården för att jag velat göra en utredning. Först misstänkte jag ADD. Jag har inte ADD, men många kriterier liknar Bpd. Sen tog det lång tid att få själva utredningen. Nu är den iaf gjord och jag väntar på MBT-behandling.

Ja, alltså jag känner en kvinna med Bpd och inte för att vara sån, men hon är inte helt frisk. Men hon har även andra diagnoser. Jag sa upp kontakten med henne för ganska längesen nu, hon sög ut all energi från alla.

Anledningen till att jag så sent misstänkte att jag möjligtvis inte fungerar som alla andra var ett ex som trodde att jag kunde ha Bpd. Annars har aldrig någon ens påstått eller märkt något. Inte ens mina föräldrar eller syskon.

Ok. Mitt ex i korta drag:

MASSA mediciner. Concerta, lyrica, xanor, imovane, fluoxetin och fler som jag inte ens minns namnen på. Även tagit litium när hon var yngre.

Råkat ut för ett gäng våldtäkter. Fast det var hennes egen skuld (hemskt att skriva, men det är sant). Hon förförde alla omkring sig, killar 40+ (hon var själv ~20), knarkare, knarklangare, allt möjligt.

Inget jobb, inte ens gymnasiebetyg. Socialbidrag. Bodde i en lägenhet som såg ut som en soptipp. (Bokstavligt talat)

Drogmissbruk. Bränt och skurit sig själv på både armar och ben.

"Inte helt frisk" är som att kalla Mengele för "inte alltid så snäll" i hennes fall.

Okej! Låter mycket tragiskt :(

Detta är en tråd där folk med borderline eller borderlinedrag stöttar varandra. Om man har ilska mot någon som man upplever har en bpd-diagnos så för all del, ha den ilskan, men snälla visa respekt och kom inte in med det snacket i min tråd. Det går utmärkt att starta en egen hattråd. Jag och andra med mig kämpar väldigt hårt med vårt mående och våra relationsproblem, det sista jag vill läsa är inlägg som drar alla bpd över en kant och i princip tycker att vi är onda. Beklagligt om någon blivit sårad, oavsett orsak, men detta är inte tråden för det. Jag har periodvis fått ångest av att trycka på tråden för att läsa de nya inläggen eftersom jag mår dåligt av att läsa sånt. Låg självkänsla är en del av problematiken, och den bryts bara ner mer av folk som ser mig som ond. Låt detta vara våran fristad...

 

(Ett jävligt stort) Tack för att du skrev detta ...

Är ny här i tråden ... har undvikit att läsa, då jag var rädd att min självkänsla skulle ta stryk. Kan säga att det kändes i magen att läsa det personen ovan skrev om "borderlinestörda".

Mår man inte bra - så är det väldigt lätt att ta åt sig när människor drar alla med borderline över en kam/tycker man borde låsas in. Man börjar typ fråga sig själv om man kanske verkligen är "ond" och ej förtjänar någon godhet från andra alls.

Skönt att någon står upp för "oss", och kan kräva andrum från allt jävla hat.