Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Blir lite nyfiken, hur en med borderline kan veta verkligheten? Jag har blivit själv anklagat från min ex med samma anklagelse som jag läser i tråden. Typ att jag är narcissistisk, manipulator, kontrollbehov etc MEN när kommer tiden att diskutera jag KAN ha en konstruktiv diskussion å försöker att komma med verkliga bevis å förklaringar medan hon har inga svar på mina frågor utan att hon kändes så MEN utan att ge några exemplar så kan bevisa på något sätt det som hon säger å anklagar mig. Om nån fråga henne jag är en psykopat å det är inget fel med henne. Det va mkt intressant att nån skrev på den stund man vill vara med nån som har borderline är själv störd. TRO MIG jag har tänk själv det, jag blev förvirrad å började tänka att det är något fel med mig själv men det finns en vettig förklaring. Jag älskade henne å kämpade för att lyckas...ville att leva med henne hela mitt live. Min kärlek å oro för henne pga hennes beteende gjorde mig beroende. Så förmodligen ni har rätt å att jag behöver att vara hos en psykolog å få hjälp om det....men jag va inte så...Jag blev så... Jag säger det så ni kan få en tips...om ni har såna känslor för nån i närheten.... Gör en lista å försöka hitta verkliga händelser som man kan bevisa på något sätt innan börja anklaga era partner....om ni hittar inte å era partner gör det förmodligen det är ni som har fel å inte sin partner. Igen vet ej om det är möjligt det därför att jag har försökt det flera gånger men jag har misslyckas... men det som va negativt tror jag det va att hon tror inte att har nån syndrom å vill inte ens höra om det men kanske det funkar för er som vet å har accepterat att ni har en syndrom som man måste ta hand.

Jag föreslår att vi inte fortsätter att besvara fler inlägg från "orkabpd" då denna person uppenbarligen inte kan visa respekt eller förstå vad vi skriver till honom/henne.

Jag tycker att orkabpd har haft bra inlägg I denna tråd. Framförallt så tycker jag att ni borde vara intresserade av att höra hans syn på saken eftersom tråden handlar om relationer och hur den ena parten I ett förhållande uppfattar det. Om ni nu är så intresserade av att förstå hur era partners mår av ert beteende så borde ni lyssna mer på honom.

Sen tycker jag att hans synpunkt om att det finns olika grad av störning också. Och att om man har en "mildare" form så är man mer benägen att bli bättre men om man har en riktigt grav störning så ser man inget som helst fel i sig själv och allt är naturligtvis då parnerns fel. Att man råkar ut för fel partners, gång på gång på gång, tror man då har att göra med att det är samma "typ" av personer man hittar.

Jag har en fd väninna som har haft over 40 förhållanden, alltså inte engångsligg eller KK eller flirt utan faktiska förhållanden där de även bott ihop I de flesta fall. När det tagit slut så har hon varit helt övertygad om att killen varit ett "svin". Verkligen HATAT dem och I ett fall har hon till och med velat anlita en torped. Aldrig att hon såg något som helst fel I sig själv. Men kom igen, 40 gånger...
I övrigt så är hon en intelligent, välutbildad, välformulerad och jätteintressant person, men då det kommer till förhållanden så är hon helt väck. Men hon är helt övertygad om att hon själv är en relationsexpert.

Oj, Orolig212 har hittat tillbaka... jippee.

Orkabpd, har du inte tröttnat än? Hur många år har du inte ältat borderline och ditt ex nu? Varför går du inte i terapi så du kan bearbeta och gå vidare med ditt liv? För jag tror inte att du har något annat syfte med dina inlägg än att försöka att rationellt bearbeta dina känslomässiga sår genom att envist försöka få andra att tro att jo, det är oss det är fel på och inte dig. Och jag kan lova dig, att det funkar inte så.

Ge upp. Hitta en annan ventil för din ilska och frustration. Gråt. Köp en boxningssäck eller trampa på några myror istället, lyssna på lite sorglig musik. För allas skull. <3

1/12 av ett år ungefär, eftersom det var 22 februari i år som jag bestämde mig för att det var nog. Vi blev tillsammans i augusti 2012.

Jag går i terapi. Det är väldigt skönt att förhållandet är över, även om det är förknippat med stor sorg och smärta. Det var dömt från början - hon hade andra killar i bakgrunden när vi blev tillsammans. Hon bedyrade sin ärlighet, men hela förhållandet var bara lögner från hennes håll. Det känns som att vakna från en konstig dröm att komma ur detta förhållandet.

Rätt eller fel är inte så intressanta termer i sammanhanget. Det som är mer intressant är att borderlinestörda har ett beteende som inte fungerar i relation till andra människor. Ungefär 80% av alla borderlinestörda har självmordsbenägenhet. Vill du kalla det beteendet för "rätt" eller "inte fel" eller något annat så gör det. Men det finns en anledning till att borderlinestörda mår dåligt, även enligt egen utsago.

Nej, tyvärr fungerar det inte så att jag kan få er att förstå att det är ni som behöver jobba med era problem. Hade jag kunnat det så hade ni ju kunnat bli friska. Jag förstår hur svårt det måste vara att få höra "såhär är det" och inte se det. Om någon hade sagt till mig "vet du att månen är rosa egentligen" så hade jag ju aldrig kunnat acceptera det, för jag ser det inte. På samma sätt kan inte en borderlinestörd se att de skyller ifrån sig alla sina problem. Det är omöjligt för dem. Därav ingen förändring. Därför ger sig sk borderline waif-typen in i förhållande efter förhållande, knäcker man efter man, och sen beskyller mannen för det. I vissa fall ombytta könsroller.

I enlighet med klassiskt borderlinebeteende projicerar du dina känslor på mig när du säger att jag är ilsken och frustrerad och att jag ska gråta. Jag gör inte så mot dig - varför gör du så mot mig?

Det är märkligt, du uttrycker dig och citerar texter på precis samma sätt som en annan användare som återkommit här på forumet under betydligt längre tid än du anger. Nej, jag projicerar inte utan utgick från att du var samma person, isf står jag för att jag tror att du verkar ha fastnat i din sorgeprocess. Är det inte du så är det inte det. Men märkligt med två personer som uttrycker sig så likartat och har samma argumentationsteknik.

Nåväl.

Ang. rätt och fel är det uttryck du själv använt i en post högre upp. Se själv. Vilket jag anmärkte på.

Jag själv är av åsikten att det inte finns något rätt eller fel. Jag ser inte mig som störd. Som lidande, ja. Att jag har svårigheter, ja. Men vi har alla vårt bagage som färgar de glasögon som vi ser igenom. Just därför känner jag att det inte ger något att diskutera med någon som inte har mina erfarenheter och dessutom inte kan hålla en respektfull ton. Det ger inte mig något.

Men du är välkommen att skriva till mig när du når en grav av ödmjukhet och har respekt. :)

I min värld så är borderlinebeteende fel i den bemärkelsen att det är extremt destruktivt. Haka inte upp dig på ord, jag kan sluta använda ordet "fel" om det bekymrar dig. Det förändrar inte er problematik i relation till omvärlden.

Ja, vi har alla våra glasögon. Typiskt sett har borderlinestörda bara ett par - sina egna. Medan vi andra kan byta glasögon och se saker (någorlunda) från varandras perspektiv. Jag kan aldrig förstå den borderlinestördas värld. Jag KAN inte. Tro mig när jag säger att jag försökt. Jag FATTAR inte hur "vad fin du är idag" kan tolkas som "jag kommer överge dig för du är så djävla ful." Jag KAN INTE FÖRSTÅ hur den verkligheten är.

Kan du beskriva vad som skulle kvalificera för termen "störd" om du nu anser att borderlinestörning INTE kvalificerar.

Att säga "det ger inget att diskutera med någon som inte har mina erfarenhet" är ungefär ekvivalent med "jag tänker inte diskutera med någon som inte validerar mina känslor" vilket ju är typiskt borderlinebeteende. Därför ni inte kommer ut ur er bubbla - ni avfärdar allt som inte validerar det ni redan känner.

Hoppas att texten ovan är ödmjuk nog för att du ska återkomma med svar.

Jag håller inte med dig om att folk med borderlineproblematik inte har en förmåga att se världen ur en annans perspektiv. Jag tror att det är väldigt individuellt. Har haft rätt många diskussioner med, och läst bloggar och forumsinlägg av andra med min problematik och har sett många med väldigt djup självinsikt... Jag tror att problemet är att även om en insikt till viss del kan hjälpa en att göra ett bättre val så kompenserar inte de kognitiva bitarna för de känslomässiga. Alltså, jag kan tänka en sak och känna något helt annat.

Sen finns det säkert många med problematiken som inte har någon större självinsikt och som kanske aldrig ens sökt hjälp och inte upplever problematiken som ett problem, eftersom de har så många copingstrategier som skyddar mot det onda. Kanske har de flesta av oss med de här problemen en gång varit där. Förmodligen, eftersom det här med självinsikt är något som växer fram med ålder för alla människor. Som barn är ju de flesta rätt egocentriska.

Jag tror inte att man alltid behöver förstå en annan människa och känna vad den känner, tror det är omöjligt. Men man kan känna med någon och ha empati. Kanske också förstå på ett intellektuellt plan.

Jag har inte sagt att jag inte vill diskutera för att du inte har mina erfarenheter, jag skrev att jag inte vill diskutera med någon som inte har mina erfarenheter OCH som inte kan hålla en respektfull ton. Det utesluter ju empati och just förmågan att se från en annans synvinkel, om man från början är dömande och inte går in i diskussionen med ett öppet sinne. Så vilka "ni" är det du talar om? Jag är en människa. Sluta lägg mig i en kategori och tillskriva mig egenskaper du antar att jag har. Var öppensinnad och nyfiken istället.

Ordet "störd" använder jag som ett skällsord. Jag kan inte på rak arm komma på någon gång jag skulle tycka att det är okejatt kalla någon det. Men samtidigt så har jag gjort det själv, flera gånger. Har haft med folk att göra som har egna svårigheter och när jag blivit förbannad så har jag tänkt på dem som störda. Men jag tycker det är nedvärderande att kalla någon och att bli kallad störd.

En fråga till dig då. Jag antar att du läst en massa om borderline eftersom du länkar till MBT-sidor och använder amerikanska uttryck som används på vissa sidor om borderline. Hur kommer det sig att du inte kan se saker och ting ur vår synvinkel tror du? Det finns ju ändå rätt mycket (om än till stor det missvisande) info om problematiken.