Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Håller med! Borderline personer ska hålla sig så långt ifrån ett förhållande som möjligt.

Varför tycker du det?

Accepterar man MBT - som grundar sig i tanken att BPD är mentaliseringsstörning - så accepterar man implicit att de med borderlineproblematik (jag lägger ner termen störd här eftersom du tar illa vid dig) inte kan uppfatta världen ur andras synvinklar. Det är synonymt. Mentalisering innebär just att kunna "tänka kring tänkande", enkelt uttryckt.

Försvaren hos borderlinepersonligheter är oftast ganska destruktiva. De "copingstrategier" du snackar om handlar i många fall om att skära eller bränna sig själv, ha promiskuöst sex, missbruka droger eller spela bort pengar. Inga bra copingstrategier direkt.

Med "ni" så åsyftade jag människor med borderlineproblematik. Har du diagnosen BPD så måste jag ju rimligtvis kunna tillskriva dig de egenskaper som diagnosen innefattar? Det har du ju redan gjort själv om du accepterat din diagnos. Kom igen nu, sluta tramsa.

Ok, jag slutar använda ordet störd. För mig är det inte ett skällsord, utan helt enkelt ett adjektiv som betyder att något blivit rubbat utanför ramarna. Nog om det.

Jag vet inte varför jag inte kan det. Jag tror att ytterst få kan det, till och med ytterst få terapeuter. Jag funderade kring det tidigare idag. Att kunna se något ur en annan persons synvinkel innebär att man kan relatera. Kan man relatera så kan man validera och försonas utan extrema konflikter. Vilket ju är motsatsen till hur borderlinerelationer ofta ser ut.

Jag tänker såhär: Inledningsvis med mitt ex så validerade jag hennes känslor hela tiden. Jag accepterade hur hon kände och stöttade henne när hon sa "jag känner x på grund av y". Mot slutet kunde jag inte göra det längre. Varför? För jag upplevde att y alltid var en lögn. Hon kunde säga "jag mår jättedåligt för min mamma säger att hon skulle ha sex med dig om hon kunde det." Jag kunde inte validera hennes förtvivlan över det. Jag hade kontakt med hennes mamma och hon skulle aldrig säga något sånt. Så jag slutade validera, och det var då helvetet brakade loss. För jag accepterade inte att hon kände som hon gjorde.

Samtidigt hade det enda sättet att validera känslor grundade i så galna tankar varit att träda in i hennes dysfunktionella fantasivärld, vilket istället hade gjort mig sjuk (och snudd på gjorde!). Kan det vara här kontakten brister? Jag vet inte om hon var medveten själv om alla lögner, eller om hon trodde på dem. Jag fick aldrig klarhet i det.

Finns många andra (utan Bpd) som också ska hålla sig borta från förhållanden.

Blir så trött på folk som tror att alla med diagnosen borderline är exakt likadana.

Jag tänker att många, eller iaf jag, med borderlineproblematik (jag önskar det fanns ett bättre - och kortare ord för det!) bär på oläkta trauman, eller känslomässiga sår. De sitter väldigt djupt. När någonting händer som triggar igång de traumatiserade delarna av psyket så blir känslorna stora och smärtsamma. I de lägen är det svårt att mentalisera (men inte omöjligt, vilket grundarna till MBT också menar och vill hjälpa till att utveckla hos b-personer, det är en del av behandlingen).

Att det är svårt att mentalisera vid starka känslor stämmer för alla människor. När känslorna når en nivå där hjärnan skriker "LIVSFARA" så är det svårt att tänka något annat än att man ska rädda sig själv från faran. Så fungerar det också för folk med t.ex. PTSD. Men, som sagt, eftersom man kan lära sig att mentalisera även när det larmar i hjärnan, så kan man inte säga att alla med b-problematik är oförmögna till det, det påstår inte ens MBT-grundarna. Jag kan, även om det ibland är rysligt svårt, så nej jag "tramsar" inte. Men det har funnits en tid när jag inte kunde det, när jag inte hade någon självinsikt utan hanterade jobbiga situationer genom att attackera, bedöva mig eller dra mig undan. Problemet är att även om man kan mentalisera så är det inte jättemysigt att leva med obearbetade sår som gör fina upplevelser till plågor. Så jag tror - åter, talar bara för mig själv - att det som är trasigt behöver lagas i grunden, inte bara kompenseras genom stärkt mentaliseringsförmåga.

Nåja, nu kommer jag kanske från ämnet..

Smärta kan väl alla relatera till? Sen kanske man får acceptera att det som smärtar för en annan kanske inte smärtar för andra och vice versa. Ibland kanske det räcker med att tänka att ok, det här verkar väldigt jobbigt för dig. Jag har respekt för det och ser det. Men att det är svårt när någon ljuger.. ja, det kan jag förstå.

Nu gör jag ett försök till att tolka det du skriver om ditt ex, och det kan vara helt fel. Men jag tror att om hon inte medvetet ljuger så kan hon ha blivit triggad av någonting, och som de flesta vill så kanske hon försökte få känslor och tankar att gå ihop. Eftersom någonting fick henne att känna så stark ångest/rädsla/ilska/sorg/whatever, så måste någonting hemskt ha sagts, något hon kunde ana mellan raderna sas. Kanske hennes mamma sa någonting snällt om dig som väckte hennes separationsångest och fick henne att tro att hennes mamma egentligen menade någonting helt annat än det hon sa?

Jag förstår att det måste ha varit skitsvårt att kunna validera henne i t.ex. det exemplet du gav. Jag antar att det varit lättare om hon kom och sa att hennes mamma sagt någonting som väckte hennes separationsångest och att hon nu inte mår bra?

Som sagt, jag kan vara helt ute och cykla.

Nu ser jag att TS är från 2010, men diskussionen får mig ändå att vilja komma med "min" version. 

Jag var högst olämplig att ha en relation med som yngre. Jag bråkade, det var dock aldrig mitt fel såklart. Jag har varit otrogen, gjort slut, blivit ihop gjort slut osv. Ibland var jag direkt otrevlig helt oprovocerat. Egenskaper som inte stämmer just på mig är dock lögner, jag var i alla fall alltid ärlig om allt skit jag gjorde. Jag flippade ut fullständigt med alkohol i blodet. Hade ett självskadebeteende, flippade ut ibland och kastade saker och ja, sånt som är riktigt förjävligt helt enkelt. 

En sak fanns dock alltid med mig, jag mådde dåligt av allt ovanstående och förstod att det ju faktiskt inte Ska vara så. Jag mådde ju inte bra av det, heller inte mina relationer. 

Idag har jag gått i terapi i snart fyra år och varit tillsammans med min partner nästan lika länge. Idag kan jag fungera i en relation, tack vare att min partner valde att stå ut. Det tog 2 år för relationen att bli stabil och lugn. Jag fick träna på att bete mig som folk på någon jag älskar.
Idag följer han oftast med till min psykolog. Det har i snart ett år varit mest parterapi. 

Jag förstår att jag hade en jädrans tur, dels att ha en partner som pallar med, dels att det klaffade med en psykolog som inte har stressat mig och har låtit det ta några år. 
Sen också att min psykolog inte tar mitt parti hela tiden. Även den mest självupptagna människan måste liksom lyssna när man sitter med sin partner framför en psykolog och psykologen håller med den andre. 

Med det sagt så ja, för min del kan jag säga att en relation med "en borderline" är fan svår, det har ju inte varit dans på moln att komma dit vi är idag. Och jag vet ju att det har varit jag som kommit in i förhållandet med en stor ryggsäck av crap. 

Men jag vet också att det är så många andra egenskaper jag har som är direkt otypiskt borderline, så som vanligt kan man ju aldrig säga att "såhär är det för alla". 

Det blev omöjligt. Det där var ett ganska "sunt" exempel i jämförelse med andra saker. Någon gång hade hon gått ut och sagt till någon att hon måste få 5000 kr av honom omgående, för om hon inte gav mig det när hon kom hem igen så skulle jag slå ihjäl henne. Vilket givetvis inte var sant. Alls. Hon var inte skyldig mig pengar eller någonting, det var rena fantasier.

Hittade SMS i hennes mobil där hon skrivit till en kille (som också är störd) "jag vill att ni ska samla ihop 3-4 killar och våldta mig, och filma alltihop. Droga ner mig och slå mig. Jag kanske får panik och försöker fly, men slå mig bara hårdare tills jag ger upp eller svimmar då. Ni ska vara riktigt brutala mot mig."

Vid det tillfället förstod jag att det inte fanns någon väg tillbaka för vårt förhållande.

Hon kunde inte säga så som du beskriver. För hon kunde inte mentalisera. Hon kunde inte tänka "varför känner jag såhär?". Hon var som ett djur, det var som att hon saknade ett skikt av medvetande. Hon agerade på autonomi, som en katt, eller hund. "Jag känner x nu, därför gör jag y nu" Det fanns inget "jag känner x, undra varför? jag kanske skulle avvakta och känna efter, för nästa vecka ska jag ju göra det här". Det fanns bara NU, inget då och inget sen. Inget varför. Totalt sinnessjuk individ (hon var duktig på att dölja det inledningsvis) som inte ska ha pojkvän utan stödboende och vård.

Har sett detta på nära håll!

Att leva med en manipulativ, otrevlig, mytoman, egoistisk, barnslig person som inte växt upp än är inget som lockar när man kan få MYCKET bättre. Nu har min kompis en "normal" tjej och inser nu vilket helvete borderline personer ställer till med för sin omgivning.

Det kanske inte är så enkelt, men att ha borderline är en "slippa ta ansvar diagnos".

Varför tror du att alla med borderline är manipulativa, otrevliga, barnsliga etc?

Varför tror du att borderline är en "slippa-ta-ansvar-diagnos"?

1. De är barnsliga rent faktiskt. De är anknytningsstörda och är fast på en 2-4-årings emotionella utveckling. Detta är ju så att säga definierande för diagnosen. Splitten, känsloutbrott, okontrollerad ilska, fantasierna om separationer och övergivenhet. Det är precis så barn uppfattar sin omvärld.

2. De uppfattas som otrevliga för de kan inte förstå andras behov. De kan bara se till sina egna behov. Googla theory of mind.

3. De är manipulativa för att, dels det som står i punkt 1 och 2, och dels för att de är så rädda för separationer (som är egodöd för dem eftersom deras själv endast är spegligar av andras själv, de har inga egna) att de gör vad som helst för att undvika dem. Inte minst hittar på vilka lögner eller fantasier som helst för att inte bli övergivna.

DISCLAIMER: Ja, det finns olika grad. Det jag beskriver ovan är de som verkligen har BPD och uppfyller de flesta av kriterierna. Det finns säkert mildare fall. Bli inte arg på mig. Tack.