Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Ja, Rådjur. Håller med, det är damn if you do, damn if you don't. ;)

Undrar hur ni som håller på med sandkastningen skulle ta samma behandling? Det är väl då det heter projicering...

Ok. Ni har rätt. Borderlinestörda är störda och hemska.

Nu då?

Ursäkta den hårda tonen btw - är bara jävligt trött på psykologisk brännmärkning och att "normalstörda" tror sig ha rätt att diktera vad man bör och inte bör göra, när man lider av psykiska sjukdomar.
Trött på att människor anser att stigmatisering är fel..... I alla andra fall, FÖRUTOM när det gäller psykiska sjukdomar.

Men... Nu är jag väl "borderlinestörd", som protesterar. hahahah.

Det där var bra frågot, Ullis! Jag tror att det är en bättre inställning. Att vara nyfiken och fråga snarare än att döma. Tummen upp.

Jag har borderline ja. Men är inte lika dålig som jag varit.

Jag tycker att det är jobbigt med relationer eftersom det triggar en massa ångest. Ibland vill jag dö och känner att livet är hopplöst. Samtidigt finns det inget annat jag saknar så mkt som att få ha en trygg relation och ett stabilt liv.

Jag mår ofta dåligt över vem jag är. Blir ledsen över att jag inte känner mindre och att jag inte är som alla andra (känslomässigt). Jag har ju inte valt att vara såhär. När jag känner massa blir jag sluten och går helt in i mig själv. När detta händer märker min sambo alltid det och försöker dra det ur mig. Som tur var så kan jag öppna upp mig för honom och vi brukar tala om mina känslor på ett vuxet vis. Det händer att jag utagerar min frustration som finns inombords, oftast yttrar det sig mest i irriterande och korta svar mot min sambo. Och åter igen är detta något vi sedan talar ut om. Känns skönt att kunna snacka om mina inre tankar och känslor med honom.

Jag har även dålig självkänsla och tänker mycket på att jag inte duger som jag ser ut och blir avundsjuk på alla andra kvinnor.

Nu har jag dock kommit till den punkten att jag faktiskt insett att min sambo älskar mig för den jag är och jag vet att jag är bra trots min Bpd. Han har många gånger poängterat att jag inte ska känna som jag gör, att jag duger exakt som jag är. Han har ju helt rätt. Och jag säger exakt samma sak till honom när han tex blir nere över att han har lite övervikt. Jag älskar ju honom precis som han är.

För mig blir allt enklare när jag vänder på mina tankar och tänker hur jag skulle säga till någon annan som tänker/känner som jag.

Även dagar då jag känner hopplöshet så vet jag att det kommer gå över... Om en timme... En dag... Eller hur lång tid det nu tar.

Jag lever timme för timme. Jag tar inte an mig en massa planer som kan föraning stressig. Stress är min värsta fiende.

Jag har inte jättestora problem annars i mitt liv. Jag har inte många vänner. Har märkt att jag inte är kapabel att hålla kvar vänner. Oftast rinner vänskapen ut i sanden. Och alla såkallade uppbrott är inte bara mitt fel. När det kommer till vänner så lär dom aldrig känna mig så pass att dom ens ser en gnutta av mina problem. Därför har aldrig någon ens märkt att jag haft Bpd.

För att sammanfatta så är mina problemområden: Nedstämdhet i perioder, dålig självbild, dålig stresstålighet, svårt att förstå mina känslor ibland, aggression som är instängd bakom någon dörr inom mig...

Mitt ex hade inga diagnoser på papper. Olika läkare och terapeuter föreslog borderline. Även bipolaritet och ADHD. Hon accepterade inga diagnoser utan fortsatte göra utredningar, började om från noll med några veckors/månaders mellanrum (också typiskt för borderline). Bytte terapeut så fort de närmade sig någon problematik.

Du kan kalla det anekdotisk bevisföring så mycket du vill. Nätet KRYLLAR av berättelser likt min. Det är skrämmande. Tyvärr är man väldigt tystlåten kring statistik inom psykvården. Min nuvarande psykolog (som jga går till på grund av att hantera traumat av förhållandet med en borderlinetjej) har 40+ års erfarenhet. Händelsevis är han specialiserad på borderlineproblematik (vilket jag inte visste när jag gick till honom inledningsvis). Enligt honom är prognosen i princip obefintlig när det gäller att korrigera borderline personlighetsstörning. När vi diskuterade mitt ex sa han "de kvinnor jag sett med liknande problematik har alla begått självmord några år senare." När vi diskuterade borderline i allmänhet sa han "det är YTTERST få som lyckas åtgärda sin problematik. för de allra flesta handlar det om livslång terapi och medicinering, med tvivelaktiga resultat. De människor du ser som är hemlösa, eller går runt ensamma och pratar med sig själva, eller fastnar i livslånga drogmissbruk, eller blir misshandlade i relation efter relation hela livet, är oftast tjejer med underliggande borderlineproblematik (diagnos eller ej, men borderlinedrag)"

Trist att höra för er som har borderline? Säkert. Men jag accepterade det som sanning eftersom han är specialiserad på borderline och har flera decenniers erfarenhet. Inte ens terapeuterna orkar med borderlinepatienter. Terapeuterna behöver själva gå i terapi för att stå ut med det. Min psykolog har handlett psykologer som haft borderlinepatienter. Enligt honom: "de blir helt knäckta, jag har haft psykologer som suttit med huvudet i händerna och gråtit i ren förtvivlan för att deras borderlinepatienter lyckas projicera allt på dem."

Borderline är bland det absolut värsta som finns när vi snackar psykiska problem.

Tror inte på din sk expertterapeut ett dugg tyvärr, orka. Läs på mer. De flesta av oss blir friska med rätt behandling.

Okunskap.

Det här tycker jag är intressant.

Vad innebär det att du inte är kapabel att hålla kvar vänskapsrelationer? Hur brukar de ta slut? Varför - tror du - försöker inte vännerna höra av sig till dig mer och ha kvar dig som vän?

Varför lär de aldrig känna dig? Är det för att du inte låter dem? För att du är rädd för att de ska komma för nära och du ska bli sårad? Förlåt för ledande frågor, men det du beskriver låter ju väldigt typiskt borderline. Jag är glad för din skull om du lyckats finna ett stabilt förhållande. Har du varit otrogen mycket i tidigare förhållanden? Har du ljugit om det?

Nu kommer du givetvis avfärda allt jag säger, men se ex. detta:

www.drpantaleno.com/scpaborderline.htm

Konsensus inom psykiatrin är att BPD är ett helvete att jobba med, krasst uttryckt. Det betyder inte att det är omöjligt att bli bra, men att bli "frisk" från BPD, inte ha känsloutbrott inombords (även om man lär sig att inte agera ut) och så vidare är extremt ovanligt. 

Jag har ibland känslan av att bli övergiven när sambon tex bara ska ut en kväll. Rädd att han ska hitta någon annan. I början brukade vi ha bråk om det. Nu försöker jag ignorera min känsla. Känner ju fortfarande samma känsla, men undviker att agera ut dom.

Som jag och den psykologen som utredde mig diskuterade så är vissa kriterier ganska diffusa, alltså har jag endast små tendenser till vissa kriterier.

Det där tror inte jag på. Medicin kan inte ta bort er problematik, den kan lindra dock.