• Anonym

    Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

    Jag har länge känt att jag är annorlunda. Snubblade nyligen över lite info om borderline och känner igen mig i mycket. Nu är jag nyfiken på om det kan förklara mina relationsproblem också. Jag vet att borderline ofta innebär att man har svårt att avsluta relationer, men kanske känner någon igen sig i detta också.

    Så fort jag får en relation så blir jag otroligt instabil. Mitt självförakt växer, jag målar upp en massa scenarion i mitt huvud om olika skäl till varför killen ska lämna mig till slut för jag inte är bra nog (dvs perfekt). Jag får ångest och flippar ut. Ju närmare killen kommre, desto mer ångest får jag. Antagligen för att det kommer göra mer ont den dagen han sticker ju närmare han stått mig. Det slutar ofta med att min ångest blir så outhärdlig när de kommer för nära att jag avslutar relationen. Efteråt känns det alltid befriande för att ångesten är borta. Det är så skönt att jag knappt tänker på att jag förlorat relationen.

    Om det däremot handlar om en relation där vi inte kommer varandra nära av något skäl, då kämpar jag vidare och vägrar släppa taget även om jag märker att det inte fungerar och killen försöker dra sig ur. Jag blir helt desperat och gör allt för att hålla kvar honom, manipulerar, gråter, förhandlar. U name it.

    Känner någon med borderline igen sig i detta?

  • Svar på tråden Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?
  • Anonym (trött)

    Oj, ja det finns fullt med tyckare som sprider sina tankar på nätet. Det där är en läkares åsikt. Se till studier istället.

    T. ex Schematerapi. Observera att 94% tillfrisknade efter två års gruppterapi i en pilotstudie från 2009. Det är OTROLIGT bra siffror. Och här handlar det om att se förbättringar över hela symptomspektrumet, dvs även det känslomässiga.

    en.m.wikipedia.org/wiki/Schema_Therapy

    Fortfarande okunskap, men du är inte ensam. Så tror många tyvärr. T.o.m. experter.

  • Anonym (Ullis)
    Anonym (Gränsland) skrev 2015-03-21 20:12:54 följande:

    Jag har ibland känslan av att bli övergiven när sambon tex bara ska ut en kväll. Rädd att han ska hitta någon annan. I början brukade vi ha bråk om det. Nu försöker jag ignorera min känsla. Känner ju fortfarande samma känsla, men undviker att agera ut dom.

    Som jag och den psykologen som utredde mig diskuterade så är vissa kriterier ganska diffusa, alltså har jag endast små tendenser till vissa kriterier.


    Så du skulle helst vilja hålla honom inlåst då? Skulle du må bäst då?

    Vad är det som är så hemskt med att bli övergiven? Självklart mår ingen bra av att bli lämnad men man gå ju inte runt och oroar sig för det. Därför vore det intressant och veta vad en borderline person tycker är det värsta med att bli lämnad/övergiven?


  • Anonym (Gränsland)
    orkabpd skrev 2015-03-21 20:02:33 följande:
    Det här tycker jag är intressant.

    Vad innebär det att du inte är kapabel att hålla kvar vänskapsrelationer? Hur brukar de ta slut? Varför - tror du - försöker inte vännerna höra av sig till dig mer och ha kvar dig som vän?

    Varför lär de aldrig känna dig? Är det för att du inte låter dem? För att du är rädd för att de ska komma för nära och du ska bli sårad? Förlåt för ledande frågor, men det du beskriver låter ju väldigt typiskt borderline. Jag är glad för din skull om du lyckats finna ett stabilt förhållande. Har du varit otrogen mycket i tidigare förhållanden? Har du ljugit om det?
    Det brukar bli att jag hör av mig gång på gång och vill ses, och får ibland inte svar, eller så har dom inte "tid". Av nån anledning träffar jag ofta på folk med större problematik än mig. Folk med massa diagnoser. Människor som suger ut ens energi. Haft vänner som utnyttjat mig då jag kan var lite för snäll. Jag ställer upp med att låna ut pengar, ställer upp som bollplank när dom har problem. Men när jag haft det svårt så har dom inte varit där för mig, inte lyssnat, bara snackat om sitt. Etc. Tillslut orkar inte jag mer. Känner mig så utnyttjad och tycker inte dom förtjänar min vänskap.

    Eftersom det har hänt så många gånger så har jag slutat att försöka skaffa nya vänner. Jag blir så ledsen varje gång jag blir behandlad dåligt. Anser att jag är mer värd än så.

    Och det med att inte låta nya vänner att komma för nära är svårt för mig då jag är väldigt öppen och ärlig av mig. Men jag har blivit mer återhållsam med mig själv.
  • Rådjur

    Orkabpd - förstår nu varför du är så fast vid dina värderingar. Du verkar ha hittat ett "fint" mantra att upprepa för dig själv, som en tröst i din sorgeprocess.
    Inga problem med din sorgeprocess.... Många människor behöver nån form av sanning att hålla fast vid, för att rädda sitt ego.

    Felet i detta är dock -
    1. Källan
    2. Sanningshalten i den

    Som vän av kliniska studier - ser jag hellre ett vetenskapligt underlag för att borderliners blir "uteliggare", "tar livet av sig" och allt annat du nämner.

    Vissa saker du påstår stämmer - dvs att människor med borderline har benägenhet att vara destruktiva och självmordsbenägna - men allt annat är typ floskler och spekulationer.

  • orkabpd
    Anonym (trött) skrev 2015-03-21 20:17:03 följande:

    Oj, ja det finns fullt med tyckare som sprider sina tankar på nätet. Det där är en läkares åsikt. Se till studier istället.

    T. ex Schematerapi. Observera att 94% tillfrisknade efter två års gruppterapi i en pilotstudie från 2009. Det är OTROLIGT bra siffror. Och här handlar det om att se förbättringar över hela symptomspektrumet, dvs även det känslomässiga.

    en.m.wikipedia.org/wiki/Schema_Therapy

    Fortfarande okunskap, men du är inte ensam. Så tror många tyvärr. T.o.m. experter.


    Jo visst, men steg ett är ju att lyckas få in borderlinpersonen i terapin och att stanna där...

    "They are difficult to keep in therapy, frequently fail to respond to our therapeutic efforts and make considerable demands on the emotional resources of the therapist, particular when suicidal behaviors are prominent."

    psychcentral.com/lib/dialectical-behavior-therapy-in-the-treatment-of-borderline-personality-disorder/0001097

    Det spelar ingen roll om du skriver att 100% tillfrisknar efter 2 års gruppterapi om det bara är 1% av alla med BPD som lyckas stanna i terapin i 2 år.

    Mitt ex började i terapi i olika former typ 5 gånger under vårt förhållande. Varje gång fanns någon anledning att sluta. "terapeuten säger att jag inte är redo", "terapeuten är dum i huvudet", "detta är inte för mig, det säger terapeuten", ursäkter ursäkter ursäkter. Alltid någon annans skuld.
  • Anonym (Gränsland)
    Anonym (Ullis) skrev 2015-03-21 20:19:52 följande:
    Så du skulle helst vilja hålla honom inlåst då? Skulle du må bäst då?

    Vad är det som är så hemskt med att bli övergiven? Självklart mår ingen bra av att bli lämnad men man gå ju inte runt och oroar sig för det. Därför vore det intressant och veta vad en borderline person tycker är det värsta med att bli lämnad/övergiven?


    Nä!!! Att vara svartsjuk eller rädd för att bli övergiven är en instinkt vi alla människor har. Men med Bpd så kan den känslan bli lite mer övermäktig.
  • Anonym (trött)

    Läs och se vad drop out-raten var på samma länk...

    Sorry men dina argument håller inte.

    Skillnaden med t ex Schematerapi och andra former är att man jobbar med att möta patientens behov och prioriterar det före konfrontation. Det antas ligga bakom att så många fortsätter att gå och kanske också varför vi med probmatiken har det svårt. Det är pga icke tillgodosedda behov, inte för att vi är... kräk. Varför skulle en omvårdande behandling annars ge bäst resultat?

  • orkabpd
    Rådjur skrev 2015-03-21 20:21:41 följande:

    Orkabpd - förstår nu varför du är så fast vid dina värderingar. Du verkar ha hittat ett "fint" mantra att upprepa för dig själv, som en tröst i din sorgeprocess.
    Inga problem med din sorgeprocess.... Många människor behöver nån form av sanning att hålla fast vid, för att rädda sitt ego.

    Felet i detta är dock -
    1. Källan
    2. Sanningshalten i den

    Som vän av kliniska studier - ser jag hellre ett vetenskapligt underlag för att borderliners blir "uteliggare", "tar livet av sig" och allt annat du nämner.

    Vissa saker du påstår stämmer - dvs att människor med borderline har benägenhet att vara destruktiva och självmordsbenägna - men allt annat är typ floskler och spekulationer.


    Det finns inte så ingående studier som du önskar, men prova googla:

    www.google.se/search

    "Why is Suicide so Common in BPD?

    There are several factors related to BPD that may explain why suicide is so common."

    bpd.about.com/od/understandingbpd/a/suicide_ar.htm

    "Have you ever noticed disheveled old people who are living on the street, begging, acting crazy and muttering to themselves? You're observing Borderline pathology in the aged, and/or more severe mental disorders, such as Schizophrenia."

    www.sharischreiber.com/anycost.html

    Vill du ändå kalla detta för floskler - varsågod och gör det. Jag tror att det blir tydligt för de flesta andra som läser vår konversation vem som lever i förnekelse då.
  • Rådjur

    Orkabpd - hahaha - alltså, din andra källa - shari schreiber - skriver sina texter baserat på egna erfarenhet - och hennes texter (säger hon själv) skall användas som "self-help-books" - inte vetenskapligt underlag.

    Sååå... Än en gång, rätt tydligt vem som lever i förnekelse och står för flosklerna :pp
    Men visst, låt omgivningen avgöra.

  • Anonym (Gränsland)

    Ja jag har varit otrogen i några förhållanden. Ibland har jag inte sagt något och ibland har jag jag berättat. Men otrohet tror jag inte på. Kommit till insikt att gräset aldrig är grönare på andra sidan.

    Jag vet ju svaret på varför jag var otrogen dom gångerna. Tristess, bekräftelse, avsaknad av känslor för partnern.

    Skulle jag ens tänka tanken på att vara otrogen, då gör jag slut om jag inte trivs i min relation.

Svar på tråden Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?