Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Hej på er!

Tack för väldigt bra tips! Problemet är bara att ta sig för att använda dom när man behöver det....

Jag mår skit just nu.
Jag har nyligen gift mig, men nu undrar jag om det var ett misstag, om allt gick för fort.
Jag tjatade på honom länge, kanske manipulerade honom till det?
Jag lovade att allt skulle bli bättre om vi gifte oss, men det blev det inte.

Ska börja utredning i slutet av november. Lång väntetid

Min man kommer nog inte orka med mig fram tills dess.
Idag va han jättearg. Sa att jag förtjänar ingenting, att jag lever i en "drömvärld", att jag är otrevlig jämt osv.

Varför stannar han?
Han trodde verklkigen att det skulle bli bättre när vi gifte oss o att jag skulle få hjälp snart.
Nu kan han inte sticka, för alla hans vänner o släkt kommer "skratta åt honom", han gifte sig precis o skiljde sig direkt lixom... så han säger att han tänker inte lämna mig, men han är inte lycklig. Han säger att jag borde boka en tid hos psyk för honom också, för jag kommer göra honom galen säger han..... oooo jag orkar inte mer....

Jag kontaktar mitt ex (dotterns pappa) hela tiden också... försöker övertyga honom att vi ska försöka iogen. vet inte vad jag håller på med.... men jag kan aldrig släppa honom.

Just nu tänker jag bara "inte bry mig" och tillslut kanske min man tröttnar o skiljer sig från mig ändå... han kan ju skylla på min "sjukdom" när ngn frågar varför han lämnade mig.... det har jag redan tipsat honom om....

jag är så ensam... min mamma vill inte träffa mig idag... hon sa "Kom i morgon istället"..... vad ska jag göra idag då?????????????????????????????????????????? fan. orkar inte.

jag drömmer hela tiden om den perfekta mannen.

Man måste verkligen kämpa för att ens komma ihåg tipsen i stunden, men man blir så stolt när man lyckas.

Jag förstår din känsla. Jag blir på exakt samma sätt. För mig blir det fel att tänka sig att jag ska vara med honom för resten av mitt liv. Jag får panik, börjar ifrågasätta om det verkligen är rätt osv. Av det skälet kommer jag nog undvika att gifta mig. Men jag tror att man kommer långt med att välja hur man ser på saker.

Du ger dig själv ytterligare en låsning när du tänker att ni inte kan skilja er för att hans vänner kommer skratta. Det tror jag inte att de kommer att göra. Folk bryr sig inte så mycket om andras liv, de har fullt upp med sitt eget. Och om de skrattar, vem bryr sig? Skilsmässa är alltid en väg ut för dig, så du är inte fast. Jag skriver inte detta för att uppmuntra dig att skiljas, utan mer för att minska på din känsla av att vara "fast". Du är inte fast. Du kan ändra dig när som helst!

Jag kan inte tänka att jag ska vara med människan varje dag i 30år. Istället väljer jag att tänka för dagen. Jag är med honom idag. Och sen får jag se imorgon. När jag tänker så så blir det större chans att jag faktiskt klarar att stanna i 30år. Det blir för stort att tänka så långt fram. Så ta det dag för dag. Så länge du trivs med honom så stannar du. Trivs du inte längre så går du. Och du får förutsätta att han gör samma sak. Så länge han stannar med dig så för du anta att han älskar dig och vill vara med dig.

Jag förstår hur du menar.
Jag vet dock inte riktigt om vi är lika på den punkten, eller så är vi det utan att jag vet om det.
Jag har hela tiden sökt efter någon att "bilda familj o bli lycklig med". Nu har jag en man. Nu är jag gift. Jag har tjatat om det varvat med att försöka göra slut 1000 gånger. Varannan vecka är jag övertygad om att han inte är rätt för mig. Jag har dock inte funderat på om det har o göra med att jag kanske är rädd för att bli fast. Kanske är det så... jag ska prova att tänka så som du beskrev. Ta en dag i taget. Vi är med varandra i dag. Vi får se hur det blir i morgon. Kanske den inställningen hjälper mig att "slappna av" och njuta av nuet. Jag stressar upp mig hela tiden o kräver att allt ska bli som i en drömfilm.
Kanske ska tänka varje dag som ett äventyr istället. Varje dag har sin sak, sitt äventyr, sin glädje. Det måste inte planeras. Jag tänker för mycket på framtiden. Men jag är här nu. Och ska leva nu.

Ska försöka vara på gott humör när min man kommer hem ikväll. Bara leva. Ha kul. Inte tänka, resonera, diskutera o planera. Bara slappna av. Go with the flow. Ta saken i egna händer o inte förvänta mig att andra ska göra mig glad hela tiden.

Det är det som är problemet mycket. Jag lägger ansvaret på min man /pojkvän att HAn ska göra mig glad, HAN ska göra mig lugn osv. Men jag har ansvar själv också. Det är inte bara upp til honom att vi har kul.

Vi får se hur det går

Jag söker också familj och en man att leva med för alltid, men det skrämmer ändå mig när jag får det. Så logiskt

Jag ger mig inte ens tilltåelse mer att tänka på alternativ när det gäller killar. Att den andra kanske är mer rätt än den jag är med nu. För så kan jag hålla på för alltid. Har sabbat det med en bra kille för jag intalade mig själv att han nog inte var den rätte, utan alla andra var mer rätt än honom. Sen när jag förlorade honom så insåg jag att han nog var den rätte trots allt. Sån kaos man är ibland.

Ja men det är ju så jag funkar också....blir lixom aldrig nöjd!

Min man jag har ju är verkligen en superkille på alla vis.... han är snäll, har tålamod, är lugn, stabil, ansvarig, bra i sängen, trygg, inte svartsjuk, rättvis, generös osv. En perfekt man för en borderlinare hehe

MEN han är inte så snabbtänkt och intellektuell, som jag är. Så eftersom han inte är HELT perfekt så tänker jag att det finns någon annan, som ÄR perfekt, som finns därute. Jag blir aldrig nöjd.

Och så blir jag så osäker. Jag undrar ibland om jag egentligen borde göra slut, för han är inte rätt, men ibland tänker jag att det är bara jag som tänker "fel", men jag vet inte.... Förvirrad borde vara mitt förnamn.

Men jag stannar. Och om jag stannar så borde jag väl vara rätt nöjd ändå?

Jag måste dock börja ta mer kontroll över mig själv. (Lätt ja vet haha). Men kämpa emot. Inte bara tänka "äh jag har borderline så jag kan inte hjälpa det". Det blir lätt att man bara skyller på det. Slipper ta ansvar för sina handlingar. Man jag tror det är farligt o tänka så. Jag har inte fått ngn diagnos. Jag har börjat utredning, men starka misstankar om borderline från en läkare o en psykoterapeut. Det verkade ganska glasklart. Men de vill inte ge diagnos, de tycker det är dumt. Och jag håller faktiskt med. Tidigarte ville jag har diagnos, men nu tror jag det är bättre utan. Jag vet ju hur mitt beteende är. Behöver inte sätta namn på det. Huvudsaken är att jag får rätt hjälp.

En sak vill jag säga till er alla som psykoterapeuten berättade för mig. Ni kanske har hört det tidigare, men... hon sa iallafall att man brukar säga att borderline "växer bort" när man är runt 50 år. Och hon berättade om en patient som varit hos henne under många år och som ringde till henne när hon var nära 55 år och sa "nu mår jag jättebra, nu är jag lycklig, du har rätt!!!". Kan ju vara något o se fram emot Kan också kännas lång tid, men å andra sidan, när man är 50 så är man egentligen inte så gammal. Min mamma är snart 50 och hon lever ju ett vanligt liv fortfarande, hon har ju hela livet framför sig Så det kan ju vara positivt....

Förhoppningsvis blir man symptomfri tidigare men då måste man själv kämpa. Och jag ska aldrig ge upp! Ellerhur tjejer, vi kan bli fria!!! Vi måste bara kämpa!!!

Precis det jag har svårt med. Att veta om mina känslor beror på något verkligt eller om det är känslor jag har pga rädsla eller andra problem som jag har. Detta har gjort att jag stannat för länge i dåliga förhållanden för jag tänkt att det nog bara är jag eftersom jag är som jag är. Och det har gjort att jag lämnat bra förhållanden för att jag varit så säker på att killen var fel trots att det nog låg hos mig i de fallen. Hur ska man göra bra val för sig själv när man inte har någon jävla aning om vad man gör`?

Det är den stora frågan

Man får väl gå i terapi för att få bättre kontakt med sina känslor typ. Något sånt

Vi lever iallafall. Vissa dagar är ju bra.

det där handla om andra saker..

vad?

Hallå på er!

Behöver hjälp nu!

Vill ni berätta hur ni brukar vara i början av en ny relation/kontakt med en kille? Jag har känslor ena dagen, sen nästa dag tycker jag han ser konstig ut eller är töntig bara....jag visar så klart inte detta, för han är en jättefin och snäll, bra kille.

Men jag känner igen mina drag från förr; kan bli extremt irriterad på personen vissa stunder, stör mig på småsaker och blir elak. Dock har jag lagt band på mig denna gång, jag vill verkligen förändras!

Men hur ska man veta vilka känslor som gäller när dom skiftar så ofta??? Jag blir så lessen och rädd!

Just nu är jag livrädd för att förstöra detta.....