Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Så känner vi nog allihopa, ett förakt mot att man är som man är, och inte "bara" kan ställa om sig och bli den man vill vara - "som alla andra". Vilket ofta är en illusion, men man tror på det  så hårt där och då, att alla andra är jättegulliga partners och aldrig bråkar.

Hur länge har ni varit ett par?
Har du tagit med honom på något möte med psykolog?
Har han tagit del av "hur" vi med denna problematik är?

Skickar en kram!

Bea:

Vi har varit ett par i 7månader,
går inte hos någon psykolog än, ska till läkaren på måndag så ska jag försöka få min läkare att påskynda det hela.
Nej han vet nog inte, och inte jag heller knappt, visst jag läser på internet men blir inte klokare för det,

Men mamma har pratat med honom och förklarat hur jag är, och nu är vi som nykära igen=)
Tills jag sumpar det och vi bråkar igen..=(

Det var en bra fråga, vilken sorts partner man ska ha. Jag är inte lycklig med varken en bra eller en dålig partner. Skillnaden är att jag iallafall kan vara kär och vilja kämpa för relationen med en dålig partner. Den bra killen kommer ge mig ångest och jag kommer inte känna mig fri förrän det är slut. Honom vill jag bara springa ifrån. Den dåliga killen vill jag vara med, och kämpar för, men mår dåligt för att han behandlar mig dåligt. Det sjuka är att jag föredrar den dåliga om jag måste välja, just eftersom att jag kan känna "kärlek" för honom. Jag vill bara känna något.

Jag tror det är väldigt svårt att hitta en bra partner innan man fått hjälp med sina tankar. Jag har gått två gånger till min psykolog nu, och hon är den första jag erkänt för att jag stannat med en kille som faktiskt behandlade mig som skit från dag 1. Annars brukar de ju vara snälla i början så man blir kär, och sen stannar man när han väl blir ett svin. Men man blir kär i den fina sidan man trodde fanns. Jag blev kär i den dåliga sidan. Jag håller mig borta från relationer nu tills jag fixat mina problem. För varje misslyckad relation så blir jag mer och mer förstörd psykiskt så jag har inte råd med fler misstag.

Jag har en trevlig kille nu som ständigt tjatar om att han ska få ta ut mig på den dejt. Jag berättar om mina dåliga sidor och han ger inte upp. Har kämpat ett år nu på att få en dejt med mig. jag förstår inte ens varför han vill träffa mig när jag säger hur "störd" jag är.

Ni andra som har sambos/är gifta, hur är era partners?

TS:

Har du läst boken "Kvinnor som älskar för mycket" av Robin Norwood?

Den boken och insikten om min extremt dåliga psykiska hälsa fick mig att förstå att jag behöver allt annat än en ful fisk till kille. Att man kan ändra sina mönster för attraktion. Man kan lära sig bli kär i bra, snälla killar.

Orsaken att man dras till idioter är många, men det visar också på ens syn på sig själv. "Jag är inte värd mer än detta" är egentligen det som styr att man skapar attraktion till idioter (vid sidan om spänningen kring "jakten" som ju även friska kan uppleva).

Med vår knepiga hälsa så behöver vi all stabilitet i världen, sunda goda relationer fulla av respekt och tillit. Man har ju ändå så svårt att lita på människor.

Jag drogs med mitt ex i 2 år, och jag känner att jag aldrig mer vill ha en kille som triggar min oro och osäkerhet. Han måste vara trygg för annars mår jag skit. Visserligen kommer känslan av att bli kvävd som ett brev på posten då, men om man ska välja mellan två jobbiga situationer så väljer jag hellre den senare eftersom jag då åtminstone agerar utifrån att jag arbetar mot en självrespekt. Självrespekt är viktigt när vi har en sån här hälsa.

anonym lina - Ja jag har läst den för länge sen. Stämde ganska bra vad jag kommer ihåg. Du har rätt i att vi behöver stabilitet. Men ibland känns det som att man aldrig kommer att få det... Även om man kan bli bättre så tar det lång tid, och hela livet hinner passera. Jag är så trött på att se depression som min personlighet! Jag är så trött på att det är det första folk tänker på när de tänker på mig! Jag vill vara något utöver det, men jag har aldrig kraften till det. Nu är min psykolog på semester också, så det tar flera veckor innan nästa besök. Känns lite jobbigt eftersom jag så gärna vill ta itu med allt nu på direkten. Jag vill bara gå dit och ösa ur mig allt jag tänker. Det var en så underbar känsla att få bekräftelse! Att hon tog det jag sa på allvar. Och inte tänkte att det var bagateller, som jag själv alltid tänkt att det var. Det blir som ett beroende för mig, jag vill bara dit igen och igen för att få mer bekräftelse.

Hur man fungerar i relationer... Bra om det är lugna perioder, men om det är jobbiga perioder så är det ett helvete. Och dom jobbiga perioderna brukar ju ta överhanden. Det är så himla jobbigt allting. Säger massa skit, spionerar, slåss, kastar saker, förstör för mig själv, min man o vår son. Kärleken tärs sönder. Känner att han bara blir mer o mer irriterad på mig och att vi glider ifrån varandra. Fast i andra perioder så är det jättebra med stark kärlek och allt. Jag tar ingen medicin, skulle precis påbörja behandling när jag blev gravid igen... Vågar inte ta nån medicin heller pga risk för fosterskador, så jag vet inte hur länge till jag/vi kommer stå ut med mitt beteende.

Starkt av dig att försöka.utan medicin Jag blev om möjligt ännu mer galen när jag blev oplanerat gravid, tappade helt kontrollen och blev uppriktigt rädd för mig själv. Gjorde abort då och fasar för om jag någonsin skulle bli gravid igen.

Hej

Jag behöver hjälp....

Min bästa väninna har borderline och får en hel del mediciner för detta många av dem gör tydligen henne lite dåsig och orkeslös så nu har hon slutat ta medicinerna och detta gör ju att hon nu mår jätte dåligt igen.
Hon säger att hon inte vill ta dem för att hon måste hålla sig alert för att inte missa något hon måste göra för att inte hennes man ska bli sur för att hon inte gjort det .

Men nu till saken hennes man har frågat henne om hon tar sina tabletter & hon svarar ja Lika så svarar hon ja till hennes psykolog, men hon berättar det öppet till mig.

Vad ska jag göra ska jag försöka få kontakt med hennes psykolog eller hur gör jag för att det inte ska bli fel av allting ? 

Vet du vad det är för mediciner som hon tagit? Antidepressiva mediciner finns det ju som inte går en trött eller dåsig, tex Voxra. Den ska tvärtom ge mer energi. Lugnande mediciner däremot gör alltid mig trött. Känner hon att hon klarar sig utan lugnande så är det ju upp till henne, men det kan vara bra att ha en antidepressiv medicin i botten. Ibland får man dock prova ett par olika innan man hittar en som fungerar.

Hon äter både antidepressiva & lugnande och nej hon klarar sig inte utan dem och det är detta som gör mig oroligt. Det går till en viss gräns sen går det över styr och hon gör sig illa igen.
Hon har alltid kommit till mig när hon gjort något och det var även mig hon ringde när hon blev inlagd men jag vet helt enkelt inte hur jag ska göra förr att inte såra henne och hennes tillit men samtidigt försöka hjälpa henne.
Hon säger själv att hon får tankar när hon inte tar sina mediciner som hon ska, men får prestations ångest om hon inte hinner med det hon anser att hon måste hinna då hon äter dem det är ju en så svår balansgång och jag vet inte riktigt hur eller om jag ska hjälpa till helt enkelt. 

Ingen kan tvinga henne, inte ens läkarna. Men försök få henne att se fördelarna och nackdelarna samtidigt. Antingen mår hon "bra" men orkar inte prestera så mycket som hon vill, eller så presterar hon en massa men tappar kontrollen och mår dåligt. Har hon barn? Fråga henne isåfall vilken av dessa två som hennes barn hade föredragit. Och hennes man.

Du kanske ska prata med mannen så att han förstår läget, och kan lätta på pressen gentemot henne.