Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag är under utredning.

Har en fästman som jag älskar över allt annat, men jag tror han kommer lämna mig, han har tagit av sig ringen, han orkar helt enkelt inte mer, Varför är inte jag som alla andra =(

Jag hatar mig själv jag fattar inte varför jag är så jävla elak och dum i huvudet..=(

Så känner vi nog allihopa, ett förakt mot att man är som man är, och inte "bara" kan ställa om sig och bli den man vill vara - "som alla andra". Vilket ofta är en illusion, men man tror på det  så hårt där och då, att alla andra är jättegulliga partners och aldrig bråkar.

Hur länge har ni varit ett par?
Har du tagit med honom på något möte med psykolog?
Har han tagit del av "hur" vi med denna problematik är?

Skickar en kram!

Som ni vet har senaste tiden varit jobbig. Fick idag dessutom veta att mitt försäkringsbolag säger upp min försäkring, då jag uppgett fel information när jag tecknade den. Eller jag vet inte vad som stod där, jag kunde inte läsa brevet.

Allt känns bara nattsvart nu. Jag känner mig helt tom invärtes. Lurad, jag bytte nämligen från en privat försäkring 2006 till en via företaget- och nu står jag här helt utan.

Jag känner bara att jag inte orkar mer. Det finns bara motgångar hela tiden i livet, ingenting som går min väg.

Känner samma sak just nu. Allt har gått fel, känns som man har världens otur.,..

Jag känner bara att jag hela tiden väljer fel stigar, att jag är dålig och helt urusel. Typiskt borderline.

När jag får sådana här dåliga besked, då blandar mina känslor till det att det är jag som är dålig. Och så känner jag mig just nu.

Jag kan också tänka så mycket, lägga skulden på mig själv. Och oftast är det ju jag som gjort mindre kloka val, men då får man se till vilka förutsättningar man har haft till att göra ett bättre val.  Oftast har man ju gjort det man trodde var bäst då i den stunden, även om det sedan visar sig vara fel. Men man kan inte göra mer än att utgå från här och nu.
Det här med försäkringen är ju lätt hänt också, så det är inget du ska känna dig dålig över.
Men jag vet samtidigt hur lätt det är att fastna på saker som för andra framstår som små saker. Man gör dom till jättestora i sitt eget huvud, och det är klart att man mår dåligt då. Inte så lätt att bara sluta med det heller ju.

Det är så lätt att fastna i självförakt.

Det som var bra var i alla fall att jag fick prata med min terapeut. I all ångest så ringde jag kliniken och då var inte min kontaktperson där. Men jag kunde få prata med jourhavande - "men du, sa jag, kan denna person prata med någon som har borderline, annars kommer det inte att fungera." Jo, jo- nåja, denna person skickade mig till min terapeut och det var tur.

Vi pratade om vad som hänt och han var ledsen för att jag p g a hans agerande helt tappat alla mina färdigheter. Å andra sidan sade han att detta var normalt, att man tar ofta två steg fram och ett steg bakåt. Hade det inte varit så hade han  nästan kunnat misstänka mig för att vara simulant och egentligen lida av något annat. Hur som, han skulle kolla om han spelat in samtalet och så kunde vi reda ut vad som hade hänt efter sommaren.

Vi pratade om väggen, och han hade velat uttrycka att det var vad vi skulle jobba med, men i små steg lära mig färdigheter att stå ut när det blir jobbigt. Alltså att jag skulle kunna göra saker även när det inte känns rätt.

Men, men ångesten griper bara tag i mig idag, jag blir rastlös, gråter och vet bara inte vart jag skall ta vägen. Ja det känns ju alltid som att man skall dö och att man inte kommer överleva detta. Bevisligen så har jag överlevt alla tidigare ångestattacker...

Tack snälla snälla ts, dina ord värmde och de hjälpte mig att stilla ångesten för tillfället

Men vad bra att du pratat med terapeuten! Känns det bättre nu? Tror du att du kommer klara av att gå till honom sen efter sommaren?

Du verkar ha en riktigt dålig period just nu. Det blir för mycket på en gång ibland. Hoppas att det kommer lätta lite när solen kommit fram, för mig hjälper det en hel del.

Jo, det var inte så att jag tänkte sluta. Jag tänkta att det under sommaren skulle lugna ner sig och sedan skulle jag gå igen. Jag har åkt därifrån några gånger, blivit arg och och sagt att han säger dumma saker. Då är han bara lugn och så reder vi ut det och han brukar be om ursäkt,förklara eller så om han var otydlig.

Jag har ju problemet att jag hör en massa saker som inte folk säger - eller egentligen försätts jag i olika känslotillstånd som jag inte kan rå för.

Puh, nu har jag läst hela tråden!! Fantastisk tråd!! :D

Jag har också borderline, äter antidepp., går i samtalterapi.... Singel sen ca 1 år... Känns så trist.

Jag valde en kille som inte vågar gå in i relationer, vilken hit....jag slapp känna mig kvävd, men samtidigt var jag konstant orolig för om han skulle stanna eller gå.... Mina ständiga frågor kring hans känslor gjorde honom bara mer på flykten...

Vilken slags partner ska man egentligen ha när man har IPS??? Jag har försökt förstå vilken sorts partner jag bör ha, men lyckas inte få ihop en bild..... Jag har ju lika lätt att känna mig kvävd som att få panik över att han kommer att gå.....vem klarar den balansen?? :(