Anonym

Äldre 27 Mar 19:33

1644 svar

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag har länge känt att jag är annorlunda. Snubblade nyligen över lite info om borderline och känner igen mig i mycket. Nu är jag nyfiken på om det kan förklara mina relationsproblem också. Jag vet att borderline ofta innebär att man har svårt att avsluta relationer, men kanske känner någon igen sig i detta också.

Så fort jag får en relation så blir jag otroligt instabil. Mitt självförakt växer, jag målar upp en massa scenarion i mitt huvud om olika skäl till varför killen ska lämna mig till slut för jag inte är bra nog (dvs perfekt). Jag får ångest och flippar ut. Ju närmare killen kommre, desto mer ångest får jag. Antagligen för att det kommer göra mer ont den dagen han sticker ju närmare han stått mig. Det slutar ofta med att min ångest blir så outhärdlig när de kommer för nära att jag avslutar relationen. Efteråt känns det alltid befriande för att ångesten är borta. Det är så skönt att jag knappt tänker på att jag förlorat relationen.

Om det däremot handlar om en relation där vi inte kommer varandra nära av något skäl, då kämpar jag vidare och vägrar släppa taget även om jag märker att det inte fungerar och killen försöker dra sig ur. Jag blir helt desperat och gör allt för att hålla kvar honom, manipulerar, gråter, förhandlar. U name it.

Känner någon med borderline igen sig i detta?

Anonym

Äldre 11 Aug 12:39

#401

jag är också borderline, trots att jag aldrig fått diagnos.

varannan dag känner jag mig jättelycklig, älskad och ser allting i relationen med min kille som vackert och perfekt, för han ÄR ju helt underbar och bra mot mig.

men så varannan dag så ser jag allt svart och planerar hur jag ska göra slut, för att jag inte känner mig lycklig. jag vill ju det och det och det vill ju inte han och han är inte tillräckligt rolig eller vadsomhelst som kan ploppa upp i min hjärna.

jag får även utbrott för minsta lilla. om han råkar säga något fel som jag ser som kritik eller som att han inte tar mig i 1:a hand eller vill träffa mig etc. det är sååå jobbigt och jag skulle vilja ändra mig. jag VET mina fel och jag vet att jag gör fel, men just när jag känner som jag gör och får mina utbrott kan jag inte behärska mig. Därför kan jag heller aldrig göra slut m någon, eftersom jag ju inte litar på mina egna känslor.

Anonym Trådstartaren

Äldre 11 Aug 13:51

#402

Anonym (blomma) skrev 2010-08-11 10:26:07 följande:

Hallå på er!

Behöver hjälp nu!

Vill ni berätta hur ni brukar vara i början av en ny relation/kontakt med en kille? Jag har känslor ena dagen, sen nästa dag tycker jag han ser konstig ut eller är töntig bara....jag visar så klart inte detta, för han är en jättefin och snäll, bra kille.

Men jag känner igen mina drag från förr; kan bli extremt irriterad på personen vissa stunder, stör mig på småsaker och blir elak. Dock har jag lagt band på mig denna gång, jag vill verkligen förändras!

Men hur ska man veta vilka känslor som gäller när dom skiftar så ofta??? Jag blir så lessen och rädd!

Just nu är jag livrädd för att förstöra detta.....

Precis sån är jag, så jag förstår vad du menar när du undrar vilka känslor du ska gå efter. För min del så har det aldrig fungerat att stanna och tvinga mig igenom de negativa känslorna, jag blir en bitch och till slut flippar jag ut psykiskt och får en djup depression och kraftig ångest. Efter någon månad brukar jag känna att jag hellre dör än att stanna med killen och må så, så då lämnar jag. Senaste gången blev ångesten så kraftig att jag till slut även började få psykotiska symptom (hallucinationer och vanföreställningar).

Så här är jag bara med bra killar. Ett riktigt svin ger inte mig samma känslor som detta. Jag tror att man kan vara så här med elller utan borderline, för grunden är troligen densamma. En extremt låg självkänsla och mer eller mindre självförakt. Den bra killen tycker man inte att man förtjänar,han är för bra för en. Dels vet man inte hur man ska ta emot den sortens kärlek, och dels är man kanske rädd för att släppa in honom för man är rädd att han ska lämna en när han inser att man inte är bra nog. Den dåliga killen däremot behandlar en så som man själv tänker om sig själv, vilket inte skapar samma ångest. På något plan tycker man kanske att det är rätt att man behandlas dåligt. Jag brukar känna mig som hemma med svinet, som att det är där min plats är. Jag vet inte om alla fungerar så här, men jag gör det iallafall.

Tyvärr har jag inga råd att ge dig för hur du ska komma över det, eftersom jag själv aldrig lyckats. Jag går hos psykologen nu för att komma över det, men har lång tid kvar innan jag kommer klara det. Kanske kan du klara det om du har kontinuerligt stöd från en kurator eller psykolog?

Anonym (blomma)

Äldre 11 Aug 13:54

#403

Vet exakt hur det känns, jag har alltid varit sån!!

Ena dagen är allt bra (inte fantastiskt dock, jag känner sällan att allt är toppen, men kan kännas bra..), men nästa dag känner jag en ilska mot personen!

Dom dagarna får jag tankar typ att jag inte fattar hur jag kan ha sex med en sån "knasig" karl (när jag är arg) eller att han inte uppskattar mig och tar mig för att han inte hittat nån annan än, att jag kommer bli lämnad osv. Så växlar det mellan rädsla, oro, irritation, omtanke osv, fram och tillbaks! :(

Anonym (hej)

Äldre 11 Aug 21:07

#404

Anonym skrev 2010-08-11 12:39:01 följande:

jag är också borderline, trots att jag aldrig fått diagnos.

varannan dag känner jag mig jättelycklig, älskad och ser allting i relationen med min kille som vackert och perfekt, för han ÄR ju helt underbar och bra mot mig.

men så varannan dag så ser jag allt svart och planerar hur jag ska göra slut, för att jag inte känner mig lycklig. jag vill ju det och det och det vill ju inte han och han är inte tillräckligt rolig eller vadsomhelst som kan ploppa upp i min hjärna.

jag får även utbrott för minsta lilla. om han råkar säga något fel som jag ser som kritik eller som att han inte tar mig i 1:a hand eller vill träffa mig etc. det är sååå jobbigt och jag skulle vilja ändra mig. jag VET mina fel och jag vet att jag gör fel, men just när jag känner som jag gör och får mina utbrott kan jag inte behärska mig. Därför kan jag heller aldrig göra slut m någon, eftersom jag ju inte litar på mina egna känslor.

Det där skulle kunna skrivits av mig själv. Jag är exakt så där.

Se till att få hjälp hos öppenpsyk.
Jag vet att det är svårt, man kommer aldrig till skott.
För mig tog det några år innan jag sökte hjälp.
Men tillslut kontaktade jag akutpsyk och fick där träffa en läkare som verkligen lyssnade på allting.
Han skrev ut Zoloft till mig som jag skulle få prova. Sedan fick jag träffa en psykoterapeut några veckor senare så hon fick bedöma om jag behövde fortsatt hjälp. Hon var också jättebra och förstod mig.
Nu väntar jag på psykoterapi (står i kö) och ska även få träffa en duktig psykolog för 4 utvärderingssamtal.

Se till att sätta processen i rullning.
Lycka till och stor kram!

Anonym (blomma)

Äldre 12 Aug 09:24

#405

Fler här?

Känns jobbigt just nu....hur blir ni i början av en relation?

Anonym (hej)

Äldre 12 Aug 20:44

#406

Anonym (blomma) skrev 2010-08-12 09:24:06 följande:

Fler här?

Känns jobbigt just nu....hur blir ni i början av en relation?

Första månaden är jag den perfekta flickvännen, eller iallafall första två veckorna. Sedan bär det snabbt utför. Brukar bli helt hopplöst förälskad i killen, nästan lite besatt, och hela min värld kretsar kring killen och jag vill göra allt för att han ska bli nöjd. När jag inte uppnår till de perfekta idel som jag fått för mig att jag måste uppnå för att killen ska älska mig så stöter jag honom ifrån mig. Övertalar honom att göra slut med mig. Springer iväg, vill att han ska springaa efter. Ibland gör jag slut själv, får helt plötsligt för mig att han inte duger för mig, jag måste ha någon som är mer smart, rolig eller romantisk. Det finns alltid något fel.
Jag växlar snabbt mellan att vara otroligt kläning med att vara väldigt bortstötande.

FÖRSÖK att inte agera direkt när du vill säga eller göra något. Stanna upp. Låt det gå förbi. Ibland behöver man inte säga allt, även om det känns så. Träna på det. Jag vet att det är svårt, men du kan bli bättre. Det är en stor seger när du lyckas få ett "jag vill aldrig mer se dig" att flyga förbi när din pojkvän råkade hälla för mycket salt i maten då ni lagade något tillsammans.

Anonym Trådstartaren

Äldre 12 Aug 22:34

#407

Anonym (hej) skrev 2010-08-12 20:44:55 följande:

Första månaden är jag den perfekta flickvännen, eller iallafall första två veckorna. Sedan bär det snabbt utför. Brukar bli helt hopplöst förälskad i killen, nästan lite besatt, och hela min värld kretsar kring killen och jag vill göra allt för att han ska bli nöjd. När jag inte uppnår till de perfekta idel som jag fått för mig att jag måste uppnå för att killen ska älska mig så stöter jag honom ifrån mig. Övertalar honom att göra slut med mig. Springer iväg, vill att han ska springaa efter. Ibland gör jag slut själv, får helt plötsligt för mig att han inte duger för mig, jag måste ha någon som är mer smart, rolig eller romantisk. Det finns alltid något fel.
Jag växlar snabbt mellan att vara otroligt kläning med att vara väldigt bortstötande.

FÖRSÖK att inte agera direkt när du vill säga eller göra något. Stanna upp. Låt det gå förbi. Ibland behöver man inte säga allt, även om det känns så. Träna på det. Jag vet att det är svårt, men du kan bli bättre. Det är en stor seger när du lyckas få ett "jag vill aldrig mer se dig" att flyga förbi när din pojkvän råkade hälla för mycket salt i maten då ni lagade något tillsammans.

Precis. Man måste lära sig att inte agera på varenda känsla man får. Iallafall om man är på detta sättet. Mina ex har tyckt att jag varit helt galen. Har verkligen bett dom dra åt helvete för småsaker. Skäms över att ens säga det. Men som du säger så vill jag ofta att han ska springa efter och försöker få mig tillbaka. Och gör han inte det så blir jag mer arg. Och till slut kryper jag tillbaka och är klängig igen. Man är all over the place och vet inte ens själv vad man gör.

Anonym

Äldre 13 Aug 11:53

#408

Så sjukt att det är så många som påminner om mig!! Insåg för bara några år sedan när jag läste en bok om borderline att jag ÄR sån! jag är helt normal och mår jätte jättebra när jag är singel och bara har killar som uppvaktar mig innan jag blir kär. men när jag träffar någon som jag verkligen gillar, så är jag fortfarande jättelycklig och perfekt i några veckor eller tom månader ibland. SEN när jag känner att jag får starkare och starkare känslor så blir jag mer klängig, krävande och kontrollerande och det är DÅ jag blir sådär skadad som en borderline person brukar bli. Ena dagen när jag mår bra är jag den mest perfekta flickvännen. Sen slår jag om dagen efter och vill varken prata med killen eller ha någon som helst kontakt ifall han råkar säga nåt fel eller kanske känner sig trött och inte orkar eller har tid att träffa mig eller ge mig den ständiga bekräftelsen jag måste ha från den jag älskar.

Alla mina väninnor säger att jag är galen och elak mot mina killar, men de ser inte hur bra jag är när jag verkligen är bra också. Det är som en berg-o-dalbana med mig. Himmel eller helvete, säger alla killar och de säger att när det är bra så är de så bra att man tror man är i paradiset, men när det är dåligt så har de aldrig varit med om något värre eller sjukare.

Det gemensamma med alla mina ex och killar är att de också har svårt för att avsluta. De brukar må precis lika dåligt som jag och dras med i skiten och mår till slut så psykiskt dåligt av det hela att det blir DE som lämnar mig och då blir jag helt förstörd och knäckt och förstår inte vad som har hänt, trots att det är JAG som under flera år sakta men säkert förstört allt som var värt att rädda. Efteråt vill de aldrig mer ha med ett sånt psyko att göra, utan mår bättre än någonsin och kan i efterhand inte förstå vad som fick dem att stå ut så länge!!

Anonym

Äldre 13 Aug 12:15

#409

En sak till; jag kommer inte orka gå till psykolog för jag har försökt många gånger och det ger absolut ingenting!!!

Har läst nånstans att borderline-personer blir bättre med åldern; man kanske skulle vänta in??!! Jag är redan 41, men är inte alls bättre!!! Ju bättre kille jag har, desto större bitch och mer skandaler. Jag blir mer och mer förvånad för varje gång vad de här männen kan utstå med mig. Och ändå är min nuvarande sen 1 år tillbaka 12 år yngre OCH jättesnygg!!! Men jag antar att jag inte tycker att jag förtjänar honom och därför fortsätter att dra oss ner i skiten tills han en dag får nog och lämnar.

Jag vet inte vilken typ av kille jag ska ha för att inte känna som jag gör. Det bästa var när jag var tillsammans med en kille som var jättesnäll i 4 år och som jag inte ens var kär i, utan hade som en rebound och vi hade en mer platonisk relation. Han var jättekär i mig, men jag tyckte mest vi var som vänner. Har aldrig någonsin mått så bra i hela mitt liv som med honom. Vi umgicks varje dag och jag var helt normal, precis som jag vill att man ska vara....och jag inser nu att det är för att jag itne hade känslor för honom. Då 'är jag helt underbar!!

Anonym Trådstartaren

Äldre 13 Aug 12:16

#410

Anonym skrev 2010-08-13 11:53:45 följande:

Så sjukt att det är så många som påminner om mig!! Insåg för bara några år sedan när jag läste en bok om borderline att jag ÄR sån! jag är helt normal och mår jätte jättebra när jag är singel och bara har killar som uppvaktar mig innan jag blir kär. men när jag träffar någon som jag verkligen gillar, så är jag fortfarande jättelycklig och perfekt i några veckor eller tom månader ibland. SEN när jag känner att jag får starkare och starkare känslor så blir jag mer klängig, krävande och kontrollerande och det är DÅ jag blir sådär skadad som en borderline person brukar bli. Ena dagen när jag mår bra är jag den mest perfekta flickvännen. Sen slår jag om dagen efter och vill varken prata med killen eller ha någon som helst kontakt ifall han råkar säga nåt fel eller kanske känner sig trött och inte orkar eller har tid att träffa mig eller ge mig den ständiga bekräftelsen jag måste ha från den jag älskar.

Alla mina väninnor säger att jag är galen och elak mot mina killar, men de ser inte hur bra jag är när jag verkligen är bra också. Det är som en berg-o-dalbana med mig. Himmel eller helvete, säger alla killar och de säger att när det är bra så är de så bra att man tror man är i paradiset, men när det är dåligt så har de aldrig varit med om något värre eller sjukare.

Det gemensamma med alla mina ex och killar är att de också har svårt för att avsluta. De brukar må precis lika dåligt som jag och dras med i skiten och mår till slut så psykiskt dåligt av det hela att det blir DE som lämnar mig och då blir jag helt förstörd och knäckt och förstår inte vad som har hänt, trots att det är JAG som under flera år sakta men säkert förstört allt som var värt att rädda. Efteråt vill de aldrig mer ha med ett sånt psyko att göra, utan mår bättre än någonsin och kan i efterhand inte förstå vad som fick dem att stå ut så länge!!

Precis så sa mitt ex till mig... Att han inte fattar hur han stod ut med mig och att han aldrig skulle träffa en sån tjej igen. Det gjorde ont. Känns som att han bara kommer ihåg de dåliga delarna, trots att vi hade mycket bra innan jag flippade ut. Men det är alltid jag som lämnar mina, för min psykosida visar sig väldigt snabbt tyvärr. Det räcker med att han säger att han inte kan träffas idag. Då tänker jag att han kommer vara otrogen eller att han börjar tappa intresset. Så jag ber honom dra åt helvete. Samma sak om han säger att han ska komma 9 men kommer elva tex. Då har jag redan hunnit skicka ett dra-åt-helvete-sms kl 10. För jag är så rädd för att låta någon trampa på mig så jag är extremt lättkränkt och lätt-triggad.

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

INNEHÅLL