Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Inser hur ego jag är, har inte tänkt på det så, att jag besparar honom en massa om han går och stänger av mobilen. jag har bara tänkt på hur galen jag blir då, och hur dåligt jag mår av det. Men bättre att jag mår dåligt än killen, eftersom det är hos mig felet ligger.

Jag har provat massa antidepressiva mediciner som inte fungerar. Blir ännu mer galen av dom de första veckorna, och sen är det bara noll effekt. Det som däremot hjälpt är sobril. Min bästa vän! Att ta sobril hjälper när jag är arg eller ledsen, jag tar den, väntar på att den ska ta bort allt det onda och sen sover jag tills jag mår bra igen. En bra uppfinning!

Ja alltså, när jag ser mig själv behandla min man som skit så mår jag ju ännu sämre och blir ännu värre. Jag lider extremt mycket av dåligt samvete/skamkänslor eller vad det kallas. "Förlåt" är typ mitt efternamn. "Förlåt för att jag finns!" Fast på senare tid har jag nästan slutat säga förlåt efter mina utbrott för det känns så jävla falskt eftersom jag vet att det kommer hända igen, hur myckert jag än önskar att det inte gör det....

Sobril.... Låter som något bra.... men vadå, måste man sova på den också? Eller kan man ta den mitt på dagen??

Inatt hände något hemskt.... jag gick o la mig i soffan, för jag mådde illa. Efter ett tag (när jag precis hade somnat) kommer min man och ska lägga sig bredvid mig i soffan. Jag blev irriterad för att han väckte mig när jag precis hade somnat, och det blev så trångt. "Du fattar väl att du inte kan sova här???? Gå och lägg dig i sängen!! JAG ligger här nu!! Fan nu gör du mig arg!! Gå härifrån!!", men han sa bara att han inte kunde sova utan mig. Visst säkert jättegulligt av honom, men JAG BLEV BARA SÅÅÅÅÅ ARG. När han inte flyttade på sig så blev jag tillslut galen, började skrika rakt ut och slå mig själv i ansiktet, tappade greppet totalt. Jag måste ha skrikigt väldigt högt för jag hade ont i halsen efteråt, men för mig var det som jag skrek i ett vakuum. Så läskigt. Min man flög upp från soffan, grep tag om en tröja som låg på golvet o kastade på mig och gick sedan o la sig i sängen. Han gick iväg till jobbet utan att vi sa ett ord till varandra. Han gav mig dock en puss på kinden och nyligen fick jag ett sms där han skrev "älskar dig jättemycket". Jag känner inte för att svara. Är arg på honom pga av tröjan han kastade på mig. Det var ju inte meningen, men dragkedjan slog emot min arm så det blev ett litet märke. Precis innan jag somnade så tänkte jag "jävla kvinnomisshandlare".

Någon som känner igen sig eller är jag helt knäpp? haha

Jag käkar Zoloft sedan 1,5 månad. Vet inte om den hjälper, kanske liiiite lite. Ja, den gör mig gladare på morgonen, men inget annat. Den gör mig såååå trött, gäspar hela dagarna.

Skönt att din diagnos har blivit mildare!

Hur fungerar det med barnen?

Hur fungerar ni alla med era barn (om ni har några)?


Jag har en dotter på 2,5 år och hittils har allting gått väldigt bra. Jag känner mig verkligen som en bra mamma och jag uppfostrar henne på ett bra sätt och ger henne mycket kärlek och närhet. Jag har läst på väldigt mycket innan om barnpsykologi osv innan, kanske därför jag känner mig trygg i hur jag ska göra. Dock hade jag aldrig burit ett spädbarn innan jag fick min dotter.
Men jag kanske faktiskt säga, att jag är en väldigt bra mamma och jag mår bra när jag spenderar tid med min dotter och får inga utbrott då. Jag och min nya man kan dock diskutera och tjafsa en del när dottern är i närheten, men det eskalerar aldrig. Det är som att jag håller mig fokuserad på dottern, jag vet vad jag ska göra och jag känner mig behövd och älskad av henne. Jag känner inte att jag behöver prestera för att bli älskad av min dotter, jag vet att hon gör det ändå och det känns väldigt bra. Jag har tagit hand om henne väldigt mycket själv då jag o hennes pappa separerade när hon var 6 månader och min nya man är inte hemma så mycket för han jobbar mycket.

Min nya man vill ha barn med mig säger han. Vi har varit tillsammans i lite mer än 1 år och vi älskar varandra mycket. Han står ut med mig och accepterar mig som jag är med all borderline-problematik. Jag tror att vi kan leva tillsammans hela livet, om han bara står ut med mig.
Men ska vi skaffa barn nu? Eller vänta? Om man tänker på min psykiska hälsa alltså. Jag tror nämligen att ett till barn skulle vara bra för mig. Det skulle göra mig ännu mer fokuserad (och slippa sjuka tankar, negativa idéer osv).

Hur tänker ni när det gäller barn?

Ja jag har också alltid dåligt samvete, det gör inte saken bättre.

Skrattar när jag läser din historia, speciellt "kvinnomisshandelsdelen". Det är precis en sån sak jag hade kunnat tänka, och faktiskt tro på, just i den stunden. Efter några timmar tänker man helt annorlunda ju.

Nej man behöver inte sova på sobril, men sömn har blivit min tillflykt från jobbiga känslor. Man kan ju ta en mindre dos så man blir lagom avtrubbad bara. Att vara så extremt arg och ledsen är tortyr för mig, så om jag istället kan få gå in i en stämning där jag inte skämmer något alls, utan bara existerar så är det en guds gåva. Det är bedövning för själen.

Låter som något jag skulle vilja ha som behövsmedicin, skönt
Ska fråga min läkare om det.

HAHAHAHAA!!! Låter som något jag skulle kunna göra!! Jag ser svart helt plötsligt och det "slår slint" i skallen.

Jag tror dock inte att alla killar som en borderliner har behöver ha issues. Klart att vissa har det. Men andra kanske förstår att det är en störning och att man inte menar illa. Men visst finns det dom som tycker det är "spännande" att något händer hela tiden kanske...,.dramatik och kaos då och då..

MEN NI SOM HAR PARTNERS: Jag undrar hur ni kände för dom i början? Särskilt dessa lugna snälla killar, hur visste ni att ni var kära i dom?

Jag har så enormt svårt för detta, kämpar ännu med killen jag träffade för 1 månad sen. Han är verkligen enormt gullig. Jag tycker han är sexig i mina bra stunder. Men mår jag lite dåligt kan jag tycka han ser töntig, löjlig ut; då fattar jag inte hur jag ens kan va nära honom! Mår jag dåligt stirrar jag på hans "defekter" och grubblar runt om han inte har för små händer egentligen, eller kanske lite dubbelhaka....så här håller jag på när jag mår dåligt. Känner ni igen det?

HUR F-N SKA MAN VETA VAD MAN EGENTLIGEN KÄNNER NÄR KÄNSLORNA VÄXLAR SÅ HÄR? Jag vet att mina känslor alltid varit så, förutom när jag umgåtts med smått elaka killar. MEN hur länge ska man skada sig själv med elaka killar?? Det är ju rena döden för vår hälsa! Det är det sista man ska ha! Varför kan man inte lära sig vad sund kärlek är....och leva ett lugnt liv?

Hur visste ni att ni skulle satsa på era killar, ni som har relationer? Visste ni att ni var kära?

Ojojoj.... jag har också alltid varit med elaka killar. Min nuvarande man (vi har varit tillsammans i lite mer än 1 år och gifta i 1 månad) var det jättesvårt med i början.... jag tvekade MYCKET på mina känslor de första 3 månaderna. Undrade om jag var kär? Jag kände inte så mycket direkt..... förutom att jag tyckte han var en bra kille. Men jag beslöt mig för att ge det en chans. Det har ju inte funkat med tidigare killar (då jag varit dökär) så det kanske fungerar på det här sättet.... jag har en dotter sedan tidigare och har "lekt av mig" så jag önskar mig bara en stabil relation med någon att trivas med och som behandlar mig bra. Någon man kan gå igenom hela livet med. Någon som förstår mig och "tar ned mig från molnen" när jag svävar iväg till det mörka.
Det är egentligen först nu (efter 1 år alltså) som jag känner mig helt säker. Eller jag har iallafall känt mig säker i mer än en månad (har inte försökt göra slut). Så det känns riktigt bra! Och nu när jag lyckats vara snäll ett tag så vågar han visa mer känslor för mig och vågar vara lite mer spontan
Men ge inte upp! Har du hittat en bra kille, som du är attraherad av, som behandlar dig bra, som förstår dig, som du PRAKTISKT kan tänka dig en framtid med, STANNA MED HONOM!
LUGNA killar, det är just vad vi behöver tror jag.... ibland kommer tankarna om någon annan mer spännande kille osv, men jag lyckas hantera dom bättre nu. För jag har förstått att jag är väldigt lyckligt lottad med en sån bra man! Han är lugn, dricker inte, röker inte, festar inte, är bra med min dotter, är snäll, omtänksam, sexig, stark sexlust, kan laga mat & städa, stöttar mig, hjälper mig ekonomiskt, ser mig för den jag är, är snygg, tycker om samma saker som mig (hälsa på vänner, kolla på film, lyssna på musik, gå ut och hitta på saker, resa).

Är det en bra kille du har, så ge det en chans. Se vart det leder. GRÄSET ÄR INTE GRÖNARE PÅ ANDRA SIDAN. Vi måste sluta fly. VI ÄR VÄRDA bra killar! Vi är inte värda skit! Och skiten gör oss bara sämre i välbefinnandet. SÅ vi måste ta ansvar för vår hälsa, och det betyder TRÅKIG, SNÄLL, SEXIG och FÖRSTÅENDE kille

Lycka till alla, go with the flow. Ta en och två och tre andetag innan ni agerar. Träna på det. Varje dag!

Hihi, va fint inlägg! :)

Ja, så tänker jag med. Jag har varit med så många skitkillar så jag VÄGRAR bli behandlad som något katten släpat in mer!! Min psykiska ohälsa är bräcklig nog!! :(

MEN kunde du tvivla i början på om du tyckte han var tillräckligt sexig? Jag är livrädd i dessa lägen... Han är hur rar som helst, smart och omtänksam, lugn. När jag mår bra tycker jag han är sexig och snygg. MEN när jag mår dåligt tycker jag han är osexig och stör mig bara på honom - hur ska jag bli klok på dessa känslor???? Hur kan dom växla så??? Inte konstigt man lättare freakar ut än simmar igenom det...

Men jag vill ju inte freaka ut mer, jag har gjort det i varje relation. Jag har förstört varje relation med att bli galen på killen. Jag vill ju verkligen hantera detta!!! Hur gjorde du??

jag är en riktig borderline och gör jämt slut med mina killar om jag inte får min vilja igenom. som nu när min kille inte vill eller kan flytta ihop NU när jag vill så gör jag slut som ett hot, och nu ångrar jag mig när han inte hör av sig. antagligen så är han van vid mina slut och har tröttnat på mig. jag känner mig så himla säker när jag gör slut på att jag gör rätt. men sen när det gått ett antal dagar så börjar jag redan ångra mig som vanligt och nu vet jag inte vad jag ska göra?! detta gör jag i ALLA mina relationer!!