Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Hej och välkommen!

Ja, vilka sömnpiller och medicin? Hjälper de? Ska du få dbt?

Jag vill ha dbt, men hört att kön är flera år... :(

Med mina två ex fungerade det inte alls bra. Med min nuvarande går det galant. Han tar min personlighet på ett vis som ingen annan gör.. Jag tror det har mycket att göra med vad för någon man är tillsammans med :) men även att man jobbar stenhårt med sig själv.

Läs min BLOGG om just att leva med Borderline francesbean.webblogg.se

Såg på din blogg att du också är från Karlstad... jag bor på Kronoparken och är född 86

Tro inte att livet är kört och att förhållanden aldrig kommer fungera.  I många år trodde jag det var kört för min del. Ingenting fungerade omkring mig.

I slutet av förra året kände jag att livet började komma tillbaka till mig. Nej, jag har ingen terapi att tacka för det eller något annat under. Det var jag själv som hade börjat utvecklas. Tack vare min nuvarande partner har livet blivit mycket enklare. Jag går även på univeristetet och är om ett år klar sjuksköterska.. skolan har hjälpt mig att trotsa alla demoner  och hjälpt mig att få en mer rytm i vardagen.

Jag känner mig fortfarande "borderline-ig" men jag har mer kontroll.

Jag trodde ALDRIG jag skulle säga dessa ord.

Hoppas du kikar in i bloggen och bläddrar bland gamla inlägg och jämför med nya.. så ser du skillnaden :) Jag länkar till ett speciellt inlägg: francesbean.webblogg.se/2010/july/tre-viktiga-punkter-for-mitt-valbefinnande.html

Anonym(Hej)-  Hej! :D

Citalopram heter antidepp. och så har jag fått theralen, propavan, lergigan och seroquel för mina jävulska sömnproblem.

Vad är dbt?

Hej!

DBT är en speciell terapi utvecklad för borderline-patienter. Jag har gått denna behandling och upplevt den som mycket positiv. Den kräver dock väldigt mycket av dig och är påfrestande. Speciellt om man, som jag, redan har väldigt höga krav på sig själv och vill göra bra ifrån sig i alla lägen. Och har något av prestationsångest. Men behandlingen är super, och jag tror att alla skulle må bra av att gå en behandling liknande denna, psykiskt sjuka eller ej. Väldigt mycket går upp för en, och man ser på situationerna på helt annorlunda sätt efter ett tag. Men allt tar tid, och som alla med borderline vet, så är tålamodet nästan alltid obefintligt och det är nog detta som upplevs så påfrestande med behandlingen.

Jag mår nu ganska bra, och klarar mig fint i livet. Pluggar och har anpassat mig bra socialt. Har fina relationer till mina vänner och de flesta av mina släktingar. Jag är sambo sedan ett år tillbaka och vårt förhållande fungerar smärtfritt förutom i en punkt. Jag har stora svårigheter att bli lämnad ensam i vissa fall. Jag får svår ångest när min sambo väljer att gå ut med sina vänner eller bara träffa dem en kväll och titta på fotboll och jag blir lämnad ensam hemma. Dock är det inga problem att vara ensam när han är på jobbet eller är och tränar, det klarar jag alltid av. Det är som mest problem om han vill gå iväg under helgerna och festa med sina vänner. Är det någon som känner igen sig i det här? Hur tacklar ni isf problemet?

Tacksam för alla tips.

Jag har inte skrivit något här på länge, knappt läst heller. Har inte haft energin.

Nu har jag återigen varit hos läkaren (psykologen) och pratat om mina problem, och ska nu börja äta Lamictal mot mina humörsvängningar.
Är lite nervos inför biverkningar men hoppas att det inte är så farligt ändå för mig,
Äter sedan tidigar också Sertralin. Hoppas på att få börja med KBT.

Lamictal har jag också sedan ca 6 månader. Den fungerar enormt bra på mig!
Har inte märkt några biverkningar alls av den medicinen och humörsvängningarna är så gott som borta, helt otroligt.
Jag började med 50 om dagen och höjde sedan till 100.
Den är som sagt toppen! Lycka till!

Jag äter också lamictal sedan en tid tillbaka, och det har varit den första medicinen jag ätit mot ångest/depression som INTE gett biverkningar. SSRI mediciner kan göra mig helt psykiskt galen men lamictal känns väldigt mild så länge man hittar rätt dos.

Jag har en dålig period nu och hade nog behövt justera dosen. Mitt självförakt är enormt, och det enda jag vill göra är att ta en kniv och skära mig i armarna med. Så att mitt självförakt blir synligt. Det börjar med små små tankar, som jag sedan fastnar i och de växer och växer tills jag till slut blir så arg på mig själv att jag måsre skrika eller slå på något (glömmer t.o.m att folk är där och ser detta ibland), för det måste komma ut. Sen vänder jag det mot mig själv så snabbt. Jag vet inte om jag någonsin kommer bli av med denna känslan. Jag vet inte vad jag kämpar för mer.

Jag har läst en del av era inlägg och funderingar runtomkring diagnosen borderline. Eftersom att jag har så svårt att fungera i relationer så har jag funderat om diagnosen stämmer överens med mig.

Det jag funderar över också är hur eran uppväxtbild ser ut, när det gäller eran relation till era  föräldrar?